onsdag 1 juni 2016

FUNNY GIRL, Savoy Theatre, London, föreställning 46, 4/5 2016

Musik Jule Styne, Text Bob Merrill, Manus Isobel Lennart, bearbetning, Harvey Fierstein, regi Michael Mayer, Koreografi Lynne Page, Scenograf Michael Pavelka, Kostymör Matthew Wright, Ljusdesign Mark Henderson, Ljuddesign Richard Brooker, Musikalisk ledare och arrangör Alan Williams, Orkestrering Chris Walker, Musikaliskt ansvarig Theo Jamieson, Mask och peruk Campbell Young Associates, SHERIDAN SMITH: FANNY BRICE, VALDA AVIKS: MRS MEEKER, NATASHA J BARNES EMMA/ MRS NADLER/ COVER FANNY BRICE, DARIUS CAMPBELL NICK ARNSTEIN, MARILYN CUTTS MRS BRICE, MAURICE LANE MR KEENEY, BRUCE MONTAGUE FLORENZ ZIEGFELD, JOEL MONTAGUE EDDIE RYAN, GAY SOPER MRS STRAKOSH, PHILIP BERTIOLI CORNET MAN/ TENOR SOLOIST/ ENSEMBLE, EMMA CAFFREY BUBBLES/ ENSEMBLE, SANCHIA AMBER CLARKE SWING, LUCINDA COLLINS SWING, JOELLE DYSON ENSEMBLE, REBECCA FENNELLY POLLY/ ENSEMBLE, LUKE FETHERSTON JOHN/ CORNET MAN/ ENSEMBLE, MATTHEW GOODGAME DIRECTOR/ RENALDI/ PAUL/ ENSEMBLE, LEAH HARRIS ENSEMBLE, KELLY HOMEWOOD VERA/ ENSEMBLE, SAMMY KELLY MIMSEY/ ENSEMBLE, SAM MURPHY
SWING, TOM MURPHY SWING, CLARE RICKARD SWING, OLIVER TESTER SWING

Efteråt, när vi kom hem och berättade vilka föreställningar vi hade sett, så sa folk:
”Åh, Funny Girl, jag hade jättegärna velat se den…”
En del av dom som som sa så, hade nog kunnat tänka sej att åka dit och se den, men för dom flesta var det nog mer ett rent önsketänkande, som att ha en längtan till det omöjliga: att man var längre, eller yngre, levde på medeltiden, eller hade uppfunnit ångloket, eller något annat som gjort en till mångmiljardär.
Jag hade lite lust att svara: 
”Men varför gör du inte det? London ligger inte så långt bort, och det är underbart där.”
Men istället log jag, och sa:
”Du missade inte så mycket.
Min vän, Marcel Wave, som tillsammans med sin pojkvän Fred Casely faktiskt hade åkt till London för att se FUNNY GIRL, sa: 
”Åh, jag önskar att jag hade fått se en föreställning när inte huvudrollen varit sjuk så att vi missade Sheridan Smith. 
Jag log, igen, och sa: 
”Du missade inte så mycket.”

Det visade sej nämligen, att FUNNY GIRL, utan Barbra, inte är vidare funny.

FUNNY GIRL, musikalen, hade hade premiär 1964, på Winter Garden Theatre, på 1634 Broadway, fyra kvarter från Times Square, ett hus som har en pulikkapacitet på 1526 personer. Det var där MAMMA MIA! gick i tretton år, och det är där SCHOOL OF ROCK går, för tillfället.
1966 flyttade föreställningen till den något större Majestic Theatre, med plats för 1645, men redan samma år flyttade man till en ännu större teater, The Broadway Theatre, med rum för 1761 tittande. Det var där den lades ner 1967. Inberäknat alla tre teatrarna spelades föreställningen 1348 gånger.
Barbra Streisand hoppade av 1966 för att öppna en uppsättning i Londons West End, på Price of Wales Theatre, där BOOK OF MORMON nu spelas. MAMMA MIA! brukade spelas här innan den flyttade till Novello Theatre.

Alla som var någon, på den tiden, verkar på något sätt ha varit inblandade i tillkomsten av FUNNY GIRL: huvudrollen var vid olika tillfällen tänkt för Mary Martin, Anne Bancroft, Eydie Gormé, och Carol Burnett, innan man slutligen landade på Barbra Streisand. Innan Garson Canin förde båten i hamn hade man haft tillfälliga regissörer som Jerome Robbins och Bob Fosse, och textförfattare som kontaktats var allt från Stephen Sondheim till Dorothy Fields, men jobbet gick till Bob Merrill, som bland annat skrivit texten till ”How Much Is That Doggie In The WIndow”. ”Mambo Italiano,” och musikalen CARNIVAL. 
Kompositören, Jule Styne, däremot, var inblandad redan från början.

På Tony Awards 1964, nominerades musikalen i åtta kategorier: Bästa Musikal, Bästa Manliga Huvudroll I En Musikal, Bästa Kvinnliga Huvudroll I En Musikal, Bästa Manliga Biroll I En Musikal, Bästa Kvinnliga Biroll I En Musikal, Bästa Koreografi, Bästa Musik, och Bästa Producent - verkligen? - Av En Musikal.
Man vann ingenting. Nada.

Filmen kom 1968, och Streisand vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, en ära hon fick dela med Katharine Hepburn, som också vann, för Lion in the Winter. Filmen skiljer sej ganska mycket från musikalen. Man har strukit alla låtar som inte sjöngs av den kvinnliga huvudrollen, och för säkerhet skull gett henne några ytterligare sånger.
Det är, med andra ord: mer Barbra, och mindre alla andra. 
Sångerna som tillkom är alla ypperliga, och faktiskt mer minnesvärda än de som ströks ur scenföreställningen: Rollerskate Rag, I’d Rather Be Blue Over You, Second Hand Rose, och Funny Girl.

Det är lite tråkigt att gå samma gator, så den morgonen, när vi lämnade vårt hotell, St. Giles, uppe vid Tottenham Court, på jakt efter någon slags frukost, så gick vi inte ut på New Oxford Street, utan svängde in på en liten sidogata, alldeles bakom hotellet, Great Russell Street. 
Men vi kom inte långt. Bara runt hörnet, faktiskt, innan vi upptäckte VQ - 24 Hour Café & Diner - och gick in. Jag beställde en Veggie Breakfast, och Patti-Li drog till med en köttigare variant: en Full English Breakfast. Han fick cumberland sausage och crispy bacon istället för mina wilted spinach och hasch browns. Hans var, måste man kanske tillägga, med tanke på att hans korvar för mej endast hade blivit ersatta av spenat, ett pund dyrare. 

Den dagen hade vi bestämt oss för att göra Holborn, och Inns of Court, ett ganska o-turistigt område, väster om Covent Garden, mest känt för sina kungliga domstolar, och för att många av byggnaderna skonades av den stora branden 1666. Här ligger Fleet Street och Old Curiosity Shop.
Det blev en förmiddag fylld av gamla byggnader, grönområden och lite förvirring. När vi kom till den lilla parken vid Grays Inn, kunde vi inte avgöra vilken byggnad som var Grays Inn, och någonstans vid Lincolns Inn lyckades vi riktigt virra bort oss, och liksom blanda ihop några av de gamla parkerna, men vi tog oss ur härvan nånstans vid Royal College of Surgeons.
Vi lyckades också klämma in en lunch på ett Pret A Manger, på Strand, mittemot Roal Courts of Justice, och inte långt därifrån, bara några hus bort, ligger tebolaget Twinings ursprunliga lokal, så vi tog oss en titt. Huset, som är en våning högt, och nästan inte bredare än porten som leder ditin, ligger insprängd mellan två avsevärt högre byggnader, och butiken är lång och så smal att två personer knappt kan mötas i den korridorliknande affären. Jag köpte inget te. 
I’m a Lipton kind of guy. 

Savoy Theatre ligger i en bred gränd vars egentliga funktion verkar vara att leda fram till Hotell Savoy, som breder ut sej, längst in, med en liten rondell framför entrén, för gästerna taxibilar och limousiner att snurra runt i. 
Entrén till teatern ligger på grändens ena sida, och byggnaden i sej är ganska speciellt: den är nämligen byggd neråt. Man kommer in på gatuplanet, och så går man neråt, neråt, neråt. Kanske finns det våningar över mark, för dom som sitter långt upp på balkongen, men några såna märker jag inte av. Det är i alla fall ett väldigt smart sätt att spara utrymme: en teater behöver absolut ingen solljus. Ordet källarteater får plötsligt en helt ny innerbörd. 

Vi visar upp våra biljetter, och börjar trampa neråt, neråt. Det känns som om hela byggnaden, utanför auditoriet, består av små rum, sammanlänkade med korta korridorer eller smala, branta trappor.
Väggarna är målade i lejongult, en nyans mellan maskros och apelsin, en sån där färg som många pizzerior och kaféer använde på 80-talet, när dom svampade sina väggar, och den kompletterar inte direkt den blommiga, vinröda heltäckningsmattan. Lite här och var har man målat stora päronglassgröna vindruvsklasar på väggarna, för att pigga upp, antar jag. 
Inredningsdetaljerna, som lampetter, speglar, ledstänger och räcken, är lika art deco som taket på Chrysler Building. På sina ställen är väggarna målade i silver, som för att visa att man kunde ha målat mer smakfullt, om man ville.

Inne i salongen är det en annan historia: här är det målat helt i silver, och väggarnas höga paneler ligger liksom omlott, som fjällen på en orm. Stolarnas sitsar är klädda i en ganska strävhårig plysch, i olika färger, med melerat mönster: vinröd, lindblomsgrönt och apelsinsaft, lite som såna där hårda karameller man kan köpa på Finlandsfärjor: Fruit Drops. 
Det är modernt och klassiskt på samma gång, som de mer stillsamma ställena på en renässansfasad, mellan kolonner och krusiduller. Där andra teatrar har tak som är fullklottrade med flygande gudar, detlajerade ornament och har hängande ljuskronor, har man här ett kassettak med lampor inbyggda i panelerna. 
Givetvis sträcker sej den vidriga, vinröda heltäckningsmattan hit in, men det gör inte så mycket: med så mycket att se upp till har man inte tid att titta ner.

Det är en slag musikaliserad bio-pic, kan man säga. Det är en romantiserad version, en tillrättalagd del av skådespelerskan Fanny Brices liv, berättad i en slags tillbakablick, när hon 1927, 36 år gammal, och en hyllad stjärna, sitter på en teater - jag vet inte vilken, för enligt IBDB, Internet Broadway Data Base, ser det ut som om hon inte gjorde någon föreställning det året - och väntar på sin make, Nicky Arnstein, en professionell kortspelare. Hon ser tillbaka på sitt liv, från oattraktiv nolla till uppburen stjärna, hur hon träffade Nicky innan hon slog igenom, när han var framgångsrik, men sen, på något sätt, nästan bytte dom platser: han blev mr Brice, men hon blev inte mrs Arnstein, och hur hon har försökt få honom att hitta någon slags självrespekt.
Det här gått sådär: idag släpps Nicky ut från fängelset där han suttit inspärrad i tre år, dömd för stöld av obligationer. 

Det här är en musikal, som trots att den är känd, sätts upp väldigt sällan. Det kan dels bero på att den innerst inne inte är vidare bra, och dels för att den är väldigt svår att rollbesätta. Den kräver en sångerska som är en clown. Inte bara en rolig sångerska, utan nån som kan dratta på rumpan, få en paj i fejjan: en riktigt pajas. En ung Maria Lundkvist som kan sjunga, liksom.
Några dagar innan vi såg föreställningen hade den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan varit borta, sjuk. Överansträngd, ryktades det på nätet. Hennes pappa hade tydligen, tyvärr, fått cancer. Några dagar efter att vi sett föreställningen tog hon en time out på några veckor, så jag antar att man kan anta att hon inte var på topp när vi såg henne. 
Jag märkte ingenting negativt som var vidare anmärkningsvärt i de små detaljerna, men i den stora, övergripande rolltolkningen tyckte jag mej märka en brist som jag nog tror alltid måste ha varit där, från början, den är liksom inbyggd: Hon levererar allt på samma sätt. 
Du vet såna personer som säger något skämtsamt, kanske lite elakt, bitchigt, och sen, med en gång tillägger: 
”Nej, jag bara skämtar…”
Som i:
”Din hy är lika len som en persika som klätt ut sej till russin. Nej, jag bara skämtar.”
Eller:
”Jag är så hungrig att jag skulle kunna rycka kattmaten ur munnen på en pensionär. Nej, jag bara skämtar: pensionärer äter inte kattmat. Nej, jag bara skämtar, dom äter kattmat, men jag gör det inte. Nej, jag bara skämtar: jag gör det. Nej, jag bra skämtar.”

Det är detta ta sätt att spela som hon använder sej av om och och igen: hon ger, och hon tar tillbaka. Efter en tid blir det ganska tröttsamt. Det är som om hon är rädd att inte vara förtjusande, charmig och betagande. När man ska tillbringa så mycket tid med en publik som hon gör, så måste man variera sej.
Och dom har ett litet problem. Damen i fråga är kort. Det, i sej, är inte problemet, utan används mer som en komiskt tillgång. Meningen är nämligen att Fanny Brice inte ska vara speciellt attraktiv, men Sheridan Smith är ganska söt; så för att skapa en slags motsättning mellan henne och de Ziegfield Follies-ståtliga kvinnorna hon ska jämföras mot, har man anställt lååånga kvinnor. Vilket medfört att man måste anställa lååånga män, och för att den manlige huvudrollen ska framstå som en riktig”karl” så måste han givetvis vara längst, men det hela medför att den kvinnliga huvudrollen, i förhållande till den manliga, ser ut som en av deltagarna i teveseriendokuserien Little People, L. A., en serie om kvinnliga dvärgar i Los Angeles. 

Kostymerna är snygga, ambitiösa, men någon har hållit efter dom så väl att dom verkligen bara blir kostymer. Jag, som har en förkärlek för sånt som är patinerat, hade önskat några slitna knän, några nötta kavajärmar, och skrynkliga blusar. Inte i minnesbilderna som framförs på scenen, men i de partierna som ska utspela sej i ”verkligheten”. Speciellt i början, när historien utspelar sej i Fannys fattiga hemkvarter hade jag gärna sett lite armod i dräkterna. Det är också, ibland, lite svårt att skilja på vad som utspelar sej på scenen, och vad som ska utspela sej i verkligheten. Och vad som sker nu, då, och för länge sen. 
Jag satt också länge och funderade på om den manliga huvudrollen spelades av en inhoppare, för det kändes som om hans kläder satt förvånansvärt illa, men när jag efteråt kollade upp det, visade det sej att han var där han skulle vara, och det var antagligen meningen att ha skulle se ut som han gjorde. Kanske var det gjort så för att visa att han inte var så polerad som han verkade, men eftersom detta utspelar sej i Fannys minnes så borde han kanske bara vara bedårande.
Scenografin är också den, helt okej. Den ska kanske inte stå ut, men det hade varit intressant med något som imponerade, eller gjorde ett intryck. Det enda verkliga greppet är att man i fonden har en backdrop föreställande auditoriet på en teater, sedd från scenen, och lite vriden, skruvad, som om fotografen legat ner på tiljan och hållit kameran lite snett, så att horisonten är skev, och vi ser salongens tak.

Jag brukar säga att jag tycker att regissörens jobb är att försöka berätta föreställningen, som han ser den, utan att nödvändigtvis konstla till den, för konstens skull. Berättandet, berättelsen, är det viktiga, vad som händer, vad som sägs. Om man märker av regin, tycker jag, istället för att följa med historien, då är det ofta så att regissören försöker hävda sej. Romeo och Julia behöver inte sitta i ett kylskåp, eller i en kundvagn. Dom kan göra det, men det är ändå det som händer mellan dom, det som berättas, som är det viktiga.  
I det här fallet, när dom verkligen bara berättar historien, måste jag säga att jag önskade att dom haft lite andra visioner. Kanske en annan regissör, eller någon som såg det hela lite ur en annan vinkel. Det känns lite basic, lite mossigt, lite musealt. 
Under föreställningen satt jag och funderar på hur det skulle vara om Fanny -  eftersom nästan hela pjäsen utspelar sej i en tillbakablick - hade sett allt lite vinklat, eller färglöst, eller skevt, sådär som man gör med minnen. Jag vet inte hur det skulle te sej, rent praktiskt, men kanske den Fanny, hon som minns, hade behövt ligga utanför, se det hela lite utifrån, som man själv skulle göra, om man efter flera år såg tillbaka på något. Man var - förhoppningsvis - en helt annan person då, och i det sceniska nuet borde man kanske ha en åsikt om det. Kanske borde föreställningen spelas av två Fanny: Fanny som är, och Fanny som var. Kanske är jag onödigt noggrann, en pettimeter-petternicklas, men det känns som om föreställningen behöver något. 
Jag tror att ganska många ur publiken missar ramberättelsen, och säger, när någon frågar vad den handlar om: 
”Det var en musikal om Fanny Brice, en stor stjärna som levde för länge sen. ”
Man missar liksom att detta är en föreställning om en kvinna som ser tillbaka på sitt liv, som sorterar, rättar till, vinklar och småljuger, för sej själv. Som man gör. Och att hon kanske hellre ser tillbaka, flyr in i sina minnen, av rädsla för vad framtiden för med sej? Tillbakablicken är, eller borde i alla fall, vara viktig.
Kanske skulle det vara intressant om allting föreföll att utspela sej där, i hennes loge, på teatern? Hur allting öppnade upp, väggar flög iväg, men alltid kom tillbaka inför nästa scen. Det skulle förstås innebära att hon nästan aldrig skulle kunna gå av scenen. Det är hennes minnen vi ser, så hon måste vara där för att minnas dom.

Eftersom Fanny Brice var uppfödd inom teatern, så satt jag och funderade på hur det skulle var om alla andra karaktärer och händelser var lite förhöjda, liksom framförda som nummer, tills jag insåg att det var precis det greppet man hade använt i musikalen CHICAGO. Och FOLLIES.
En intressant sak som hände, och som jag inte alls upplevde i filmen, var att Fanny blev en slags Norma Desmond, på så sätt att hon genom sin besatthet kallad kärlek, kvävde mannen hon älskade. Det är inte en speciellt feministisk tanke, men det verkade som om man ville säga att det var hon, som genom att hela tiden lägga sej i, försöka bestämma över sin man, detaljstyra, fick honom att ta såna desperata steg att han hamnade på fel sida av lagen, bara för att visa att han var en man. 

Och: nej, jag tror inte det var deras uppsåt. 


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 1098:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 4846:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


KINKY BOOTS, 3/5 2015 , på Adelphi Theatre, i London:

"Den är ganska intressant, den här avsexualiseringen av män i damkläder. Lola verkar inte ha vare sej sexualdrift eller några amorösa ambitioner. Det känns lite som om hon har fått bli drömbilden av författarens önskemamma; starkt, rådig och celibat. Man får veta mycket om henne, men den sexuella delen förblir outforskad. 
Kanske klarar West End-turisterna endast av en man i damkläder bara om han är rolig, snygg och tragisk. "

Låter det intressant? Här är resten: 


TOXIC AVENGER, på Southwark Playhouse, i London:

"”Du kan inte ana vad som går i London!” gastade jag, med samma underton som om jag meddelat att jag fått veta att dom hade en gasläcka i hans hus, och att han inte skulle tända sina adventsljusstake. 
”Va?”
”Vänta, jag skickar länken…”
En timme senare är dom bokade och betalda, biljetterna till musikalen TOXIC AVENGER."


 SUNSET BOULEVARD, på London Coliseum:

"...men här, i den här föreställningen, ser hon ut lite som om någon råkat torktumla en dragshowartist tillsammans med ett fransdraperi och en säck nyårsdekorationer, och låtit det som fastnat sitta kvar. Det blir - för att underdriva - lite för mycket."


Upplagd av kl.
Etiketter: , , , ,

1 kommentar:

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)