Music: Andrew Lloyd Webber, Lyrics: Charles Hart, Additional Lyrics: Richard Stilgoe, Book: Richard Stilgoe & Andrew Lloyd Webber, Based on the Novel “Le Fantôme de l’Opéra” by Gaston Leroux, Production Design: Maria Björnson, Lightning Design: Andrew Bridge, Sound Design: Mick Potter, Orchestration: David Cullen & Andrew Lloyd Webber, Musical Staging & Choreography: Gillian Lynne, Director: Harold Prince, Associate Director: Arthur Masella, Musical Supervisor: Kristen Blodgette, Associate Choreographer: Patricia Merrin, Assistant Director: Rainer Fried, Associate Lighting Designer: Michael Odam, Sound Designer: Mick Potter, Associate Set Designer: Jonathan Allen, Associate Costume Designer: Sam Fleming, Svensk översättning: Lars Sjöberg, MED: Peter Jöback, Emmi Christensson, Anton Zetterholm, Rolf Lydahl, Sindre Postholm, Karolina Andersson, Sanna Martin, Glenn Kjellberg, Tehilla Blad, Daniel Engman, David Inghamn, Martin Kagemark, Fredrik de Jounge, Daniel Svenson, John Martin Bengtsson, Glenn Edell, Samuel Jarrick, Micaela Sjöstedt, Miriam Ryen, Lisa Thor, Roma Loukes, Elsa Ridderstedt, Karin Funk, Duncan Anderson, Trevor Schoonraad, Kamilla Tell Aronsen, Amelia Jackson, Jessica Hill, Suzy Halstead, Victoria Paine, Julie Nunès, Catherine Leppingwell, Rasmus Mononen, Joel Zerpe, Hanna Ulvan, Kinga Szabadvary.
Close your eyes
Have no fear
The monster's gone
He's on the run and your daddy's here
Beautiful, beautiful, beautiful
Beautiful boy
Beautiful, beautiful, beautiful
Beautiful boy
Before you go to sleep
Say a little prayer
Every day in every way, it's getting better and better
Beautiful Boy
av John Lennon
Jag satt på allvar och funderade på vad man skulle göra med scenografin när den här föreställningen lades ner. Och vad jag i såna fall skulle försöka få med mej hem, om det nu visade sej att allt hamnade i containers, på väg till tippen.
Det såg ut som om den där förgyllda skulpturen av lyckliga, halvnakna damer som smektes av muskulösa, maskbärande herrar, som hängde högst upp i mitten av prosceniet, precis skulle kunna passa in i mitt vardagsrum. Om jag slängde ut antingen bokhyllorna eller teak-sideboardet. Det var lite svårt att avgöra storleken, såhär långt ifrån. Men frågan var om jag ens skulle kunna få in kolossen genom ytterdörren. Eller, vafaan: en av dom där ljusstakarna som kommer inglidande skulle passa hur bra som helst i mitt sovrum. Tror jag.
Jag kanske måste slänga ut en garderob, men det vore det värt.
När vi kommer knallande uppför Hazeliusbacken, från Djurgårdsvägen, stannar vi till, jag och mina kompis Patti-Li Leuk och Skäggige Skalman, lite snopna, liksom. Ja, just det, dom har byggt om här. Sceningången och gamla biljettkassan har försvunnit, och det hela ser nu lite ut som ingången till ett stort biografkomplex. Cinema Cirkus, liksom. Tyvärr, visar det sej senare, är det fortfarande lika trångt precis utanför salongen. När jag skulle på toaletten i pausen var det lite som att hoppa i en flegmatisk flod av folk och det var bara att följa med den sega strömmen.
Men inne i salongen är det annorlunda, men på ett annat sätt. Här är det istället som om man har tagit ett underbart steg bakåt i tiden, till något som aldrig varit, i alla fall inte här, och kanske aldrig någonstans.
Det är ma-gni-fikt. Det är som om man har julpyntat salongen med enorma dekorationer köpta på Hallwylska museet. Och med salongen menar jag nog mest prosceniet, men eftersom vi sitter vända dit är det som om hela salongen var del av förvandlingen.
Bakom oss, tyvärr, satt en rejält berusad man och hans lika berusade damsällskap. Jag slutade räkna hur många gånger jag vände mej om för att ssh:a honom, men det var över tiotalet. De var båda så fulla att det verkade som om dom inte riktigt var säkra på var dom var.
Vad som gör det hela lite otäckt är att detta var ett publikrep: alltså, vi var alla inbjudna, vilket måste betyda att herr och fru Alcoho-Liszt bakom oss kände någon i produktionen, eller i alla fall kände någon som kände någon. Dom hade inte köpt sin biljett och tänkt:
”Nu sveper vi en varsin vinare och går in och förstör föreställningen för alla andra, vi har rätt att göra det, vi har betalat för oss.”
Detta är faktiskt första gången jag ser den här musikalen. Jag vet: jag hade sex eller sju år på mej när den gick på Oscarsteatern under 90-talet, men det verkar som om jag aldrig hade vägarna förbi. Eller ekonomin. Jag gjorde lite andra prioriteringar på den tiden, verkar det som. Jag säger inte mer, men det försigick en himla massa nattbuss på den tiden.
Men när jag och min kompis Patti-Li Leuk var i London Januari 2011, såg jag uppföljaren: LOVE NEVER DIES. Love Never Was, kallade vi den, lite elakt, men det var faktiskt en riktig kalkon till föreställning. En av den mest omdömeslöst proffesionellt producerade och regisserade föreställningarna jag någonsin sett: Fantomen hade flytt till nöjesfältet på Coney Island, där han har startat den nya attraktionen Phantasma, där den stora stjärnan är Meg, som tillsammans med sin mamma, Madame Giry, hjälpte Fantomen att fly från Paris, tio år tidigare. Han bjuder in Christine, som nu slutat sjunga och är gift med en alkoholiserad Raol, mamma till den unge Gustave, vars egentlige far visar sej vara… Fantomen. Behöver jag fortsätta? Trodde inte det.
Jag var länge rädd att uppföljaren skulle kasta skuggor över originalet, men när föreställningen kommer igång har jag inte en tanke på Love Never Was. Det är som om det var en helt annan musikal, utan någon som helst relation till det vi nu såg.
Allt började som en följetong i tidningen Galouise från hösten 1909 till våren 1910, av fransmannen Gaston Leroux, Le Fantôme de l’Opéra, och handlar om Christine, en ung svensk operasångerska, som triumferar i en avskedsgala för de gamla förvaltarna på Parisoperan. I publiken sitter hennes barndomsvän, Raol, som förälskar sej i henne, och i kulisserna gömmer sej också Fantomen, ett slags missfoster som har flyttat in i källaren på operan. Han kidnappar Christine i hopp om att hon ska förälska sej i honom. Det är lite Skönheten och Odjuret, men med ett mycket olyckligare slut, för Odjuret i alla fall.
Detta är faktiskt den tredje musikalen som bygger direkt på Gaston Leroux’s bok. 1976 skrev Ken Hill manus och text till sin version av musikalen, och i den första versionen av sin musikal använde han sej av musik specialskriven av Ian Armit, för att i en senare använda sej av musik av Gounod, Offenbach, Verdi, Weber, Mozart, Donizetti, and Boito. Det var när dom såg en produktion av den här musikalen som Andrew Lloyd Webber och Cameron Mackintosh fick idén att göra sin version.
1991 kom så ännu en musikalisering, PHANTOM, av Maury Yeston, mest känd för sin Tonyvinnande musikal NINE. Redan 1983 hade han börjat klinka på sin version, men Webber hann före, så Yeston fick vänta. Manuset blev till och med omarbetat till en mini-serie - utan musik - innan den fick sin premiär på scenen.
Webbers musikal följer boken ganska nära, med det stora undantaget att Fantomen är mycket mer musikintresserad. Han spelar, komponerar och till och med undervisar. I boken var han mer en slags demonisk husockupant med starka åsikter om hur teaterhuset skulle drivas.
Operan, där det hela utspelar sej, är en verklig byggnad i Paris, Palais Garnier, och den upptar ett helt kvart vid torget Place de l’Opéra, dit också bland andra Avenue de l'Opéra leder.
Att man har uppkallat både torget och avenyn efter operan är ingen efterkonstruktion, eller namnbyte. Alla tre byggdes nästan samtidigt, när George-Eugène Haussmann, under Andra Kejsardömet, Napoleon III:s diktatur, rev ett gammalt Paris, och byggde upp ett nytt. Den stad vi känner idag, med breda boulevarder, avenyer, parker och torg, byggdes mellan 1853 och 1870, och i vissa fall ända fram till 1927. Innan dess hade man haft en medeltida stadsplan, mörk, ohälsosam och trångbodd. Den största gatan i området till exempel, hade varit fem meter bred. 27 000 av stadens 66 000 byggnader revs.
Man kan kanske likna det hela vid rivningen av Klarakvarteren i Stockholm under 50-, 60- och 70-talet. Men där dom åstadkom en av världens vackraste städer, fick vi Åhlens, Segels Torg och Gallerian.
Palais Garnier stod färdigt 1875, bara sex år innan hela historien med Fantomen börjar. Det är alltså ingen gammal, nedsliten, sekeltyngd lokal det hela utspelar sej i, inget hundraårigt spökhus, utan ett nytt, fräscht, modernt och imponerande teaterhus, lite som om det idag skulle komma ett spöke till Kulturhuset, eller Playhouse Teater. Salongen har plats för 1,979 besökare, och scenen är den största i Europa, med plats för 450 artister. När man började gräva för att gjuta byggnadens grund, trängde grundvattnet upp, vilket resulterade i att man fick bygga dubbla fundament, för att skydda byggnaden, och man skapade en enorm bassäng för att att ha en vattenreserv för att bekämpa en eventuell brand, och för att underlätta trycket från vattnet utanför, så den där sjön under operan som Fantom ror runt på, den finns verkligen.
Om det är något folk känner till om musikalen, så är det att kristallkronan rasar. Operans verkliga kristallkrona väger sju ton, och även om den inte har rasat, så gick en av motvikterna sönder, 1896, och föll ner genom taket och dödade en person i publiken. Det enorma rummet ovanför salongen, dit man hissade upp kronan när den skulle rengöras, har nu omvandlats till tre repetitionsrum, Salle Nureïev och Salle Balanchine på det nedre planet, och överst Salle Petipa. Nu för tiden sänker man kronan när den ska putsas.
Händelsen, i stort, utspelar sej i 1881, samma år som det verkliga operahuset fick elektriskt ljus. Béla Bartok, Cecil B. Demille, Guccio Gucci, Pablo Picasso, P. G. Woodhouse och Anna Pavlova föddes det året, och ingen av vikt verkar ha dött, om man undantar den mördade tsaren Alexander III, som sprängdes i luften, Fyodor Dostoyevsky, Modest Mussorgsky och Billy the Kid. Det är också samma år som Rumänien blir ett kungadöme, i Berlin börjar världens första elektriska spårvagn rulla, och i Godalming i England blir den första stad vars gatuljus lyser elektriskt. El verkar vara det nya, och jag tror att man satte lika mycket tilltro till den som vi idag sätter till internet och det digitala. Inget var omöjligt, allt kunde genomföras med elektricitet, det var bara en fråga om hur.
Detta var en tidsperiod som kallas La Belle Époque, the Gilded Age eller den Victorianska Eran. Allt var nytt, och ekonomin blomstrade. Järnvägar och atlantångare gjorde världen mindre, och tron på tekniken var den nya religionen. Det som förut varit något oförklarligt, okänt, kunde nu belysas och förklaras, vilket bäddade för böcker som Robert Louis Stevensons Skattkammarön, Dr. Jekyll och Mr. Hyde, och Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes. Vetenskapen var den nya mysticismen.
Inom modet var det sammet som gällde. Och korsetter, förstås. Alla ville ha en s-formad siluett. Turnyren, som i slutet på 1860-talet utvecklats ur krinolinen, och som under några år varit omodern, kom tillbaka, och rumporna var nu större än någonsin. Klänningarnas kjolar var draperade, veckade, den ena över den andra, och överdelen satt tajt, tajt, och aftonklänningen var djupt urringad. Håret var uppsatt, vilket lämnade nacken naken, och även om man ofta bar långa handskar var överarmarna oftast bara. Man var klädd, men naken.
Kommer du ihåg den där ganska klassiska bilden av den svartklädde Fantomen stående bakom en vitklädd Christine, hon lutar sej tillbaka mot honom, och han har en armen över hennes hals, och det ser ut som om han ska bita eller slicka hennes långa, nakna nacke. Det är så jag tänker på den här perioden, som erotisk, sensuell, med fjäderlätt beröring och flämtande andetag. Frasande tyger, klirret av kristall, doften av 4711, puderdammigt len hud, eller sidenslät och svettig.
PHANTOM OF THE OPERA hade premiär på Her Majesty’s Theatre i London den 27:e September 1986, alltså för över trettio år sen, och har sen dess, på samma teater, spelats över 10,000 gånger. Den ligger tvåa i längst spelade föreställningar på Londons West End, efter LES MIZ. Visst känns det väl som om LES MIZ kom senare, eller är det bara jag?
I New York hade den premiär på Majestic Theatre 1988, och är den längst spelade musikalen i Broadways historia. Den nominerades till tio Tony Awards, och vann 7; för Bästa Musikal, Bästa Manliga Huvudroll, Bästa Kvinnliga Biroll, Bästa Musikalregi, Bäste Scenografi, Bästa Kostym, och Bästa Ljussättning.
Och det är just Scenografi, Kostym, och Ljus som, för mej, är dom verkliga stjärnorna. Det är inget jag säger för att vara nedlåtande, eller rolig: Jag var, helt klart, totalt imponerad. Jag skulle vilja se den igen, bara för att se hur hela teatermaskineriet fungerade. Vilka draperier var verkliga, och vilka vara bara målade kulisser?
Den här typen av föreställningar, som ser likadan ut i alla uppsättningar, oavsett när, eller var dom sätts upp, kallas ibland för McDonals-Musikaler, eller Musiclones, och förr hade jag ganska mycket emot dom, men det var innan jag insåg hur få personer vi i Sverige har - på alla områden - som skulle kunna göra något bättre, eller lika bra, som dom stora elefanterna på West End och Broadway.
Och efter att ha sett en massa ganska sunkiga, billiga, slaftsigt och slarvigt uppsatta musikaler, kan jag uppskatta produktioner med den här typen av kvalitetsgarantier. Tänk hur många versioner av den här musikalen vi redan hade fått genomlida, om det hade varit okej för vem som helst att sätta upp den. Jag, i alla fall, är inte vidare intresserad av att se Fantomen komma inrullade i en kundvagn, dyka upp ur ett badkar eller försvinna in i ett kylskåp.
Men: det viktigaste av allt: jag vet inte om den här musikalen håller för så mycket laborerande. Kanske, om en jävligt begåvad regissör sätter upp ett slags minimalistiskt kammarspel, en slags variant av Sondeheims/Lapines PASSION, då kanske det skulle kunna bli intressant.
Men att försöka att göra något lika bra, på samma sätt, utan att göra något som är precis likadant, som inte är lika påkostat och överflödande, är dömt att misslyckas.
Den känns gammaldags, och den ska kännas gammaldag. Det är det som är hela grejen. Man ska inte ens känna att detta är något som kom till i slutet på 80-talet, man ska uppleva det som om den kom till, som om allt hände, i slutet av förr-förra seklet. Man ska inte heller börja gräva djupare och leta efter någon slags logik. Om man frågar hur det kommer sej att Christine inte undrar över vem hennes okände sånglärare är, eller varför hon inte göra något när Raol får lassot runt halsen, och står där, på tå, i tio miuter, eller hur det kommer sej att madame Giry känner till så mycket om Fantomen, då måste svaret bli ett kort, och slutgiltigt: därför att.
Det finns saker som inte riktigt funkar, men dom kan heller inte funka, som dom gjorde, när verket kom till. Ingen, tror jag, som går på musikalen, är omedveten om att någon gång under föreställningens gång så kommer den stora ljuskronan att rasa, så när det händer blir man inte direkt överraskad. Speciellt som vi redan en gång har fått se den hissas upp. Själv var jag nästan lite underväldigad. Min mamma, som såg musikalen på Oscars, pratar fortfarande om hur rädd hon blev. Kristallkroneraset och ljusen som kom upp ur golvet på PHANTOM OF THE OPERA och rågåkern som växte upp genom scengolvet på KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA är fortfarande hennes största teaterupplevelser.
Och musiken är idag så välbekant att jag nästan inte hör den. Jag kan varje strof, varje textrad, så musikaliskt var det en slags konstig déjà vu. Jag var nämligen en av dom där som skaffade dubbelkassetten när den kom, och lät den gå non-stop, i några år.
Om det är något man kunde ta sej en titt på, så är det scenerierna, hur folk rör sej på scenen. Man står väldigt ofta rakt upp och ner och sjunger, eller står helt still och lyssnar till någon annans sång, lite som man förr gjorde på operascenerna. Kanske är det för att Cirkus har en väldigt stor scen, och man kanske inte skulle uppleva det hela fullt så statiskt på en mindre, men borde det inte vara tvärtom, att man här blir tvungen att flänga omkring, eftersom avstånden är större? Kanske har man blivit tvungen att dra ner på travandet, eftersom det är för långt till allt? I alla fall har jag ofta en känsla av att scenografin rör sej mer än skådespelarna.
Är det något jag saknar, på det här genrepet, är det sensualitet, och erotisk laddning, och jag tror inte det är en brist hos aktörerna, det är regi. Man tar för mycket i varandra. Det känns som om Raol och Christine kastar sej i varandras armar så fort dom återses och deras oladdade kroppskontakt förtar på något sätt en slags scenisk intimitet. Det är som om det inte finns plats för blickar, osäkerhet och trängtan.
Jag tycker mej också sakna en viss tvekan hos Fantomen, vid det första mötet med Christine. Nu är det lite som om han vet att det är kört, hon kommer aldrig att älska honom, och bestämmer sej för att skrämma henne istället.
Vad som verkligen berörde mej, var scenen i andra akten, mellan Christine och den demaskerade, deformerade Fantomen. Jag förstår hans hat, hans längtan, hans hysteri, hans skam, och han, som för mej ser ut lite som en av de flygande aporna i WICKED, får plötsligt en klar och tydlig relation till kvinnan han håller fången. Hon blir på något sätt mamman han aldrig har haft. Deras relation blir som mellan Toby och Mrs. Lovett i SWEENEY TODD.
Men om man tar bort kärlek, erotik och passion, sånt som ändå upphör och dör med tiden, så tycker jag att det är väldigt intressant att följa den perifera historien, den om Madame Giry, balettlärarinnan, monsieur Firmin och monsieur André, teatercheferna, ja, till och med prima donnan Carlotta, som trots terroriserande Fantomer, fallande kristallkronor, dödade tenorer och försvunna sopraner ändå försöker göra det enda viktiga här i världen : att fortsätta göra scenkonst.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Bosse och Vicky! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
BULLETS OVER BROADWAY på Göta Lejon:
När jag hörde att Göta Lejon skulle sätta upp musikalen BULLETS OVER BROADWAY, tänkte jag:
”Va? Det kommer aldrig att funka!”
När jag sen hörde att den skulle regisseras av Emma Bucht, tänkte jag, igen:
”Va? Det kommer aldrig att funka!”
Och när jag hörde att Johan Rheborg skulle spela den steppande gangstern, mumlade jag, för mej själv:
”Han? Steppa? Det kommer aldrig att funka!”
Men det var när jag hörde att Helen Sjöholm skulle spela Diane Wiests roll, som teaterdivan Helen Sinclair, som jag sa, högt och tydligt:
”Jag älskar mänskan, men det här, det kommer aldrig att funka!”
Sen såg jag föreställningen, och ändrade mej.
SÄLLSKAPSRESAN, på Chinateatern:
"Jag minns inte mycket av Sällskapsresan, filmen från 1980, alltså, och halvvägs in i den här föreställningen insåg jag att jag hade blandat ihop den med filmen Repmånad, och att jag förväxlat Sven Melander med Loffe Carlsson. Gubbar med mustasch, liksom. Och har inte båda varit programledare? Eller blandar jag ihop dom med nån tredje nu?
I alla fall: Allt jag kom ihåg var ”Jag kan flyga, jag är inte rädd” och ”Pass, pesetas, p-piller och -”
Jag har glömt vad det sista p-et stod för, och jag vägrar googla."
MAMMA MIA! - THE PARTY, på Tyrol:
"Det finns tre anledningar att gå och se den här föreställningen: Skådisarna, Maten och Scenografin. Nej, vänta, fyra: Skådisarna, Maten, Scenografin och Musiken, förstås. SMSM, för att vara lite ABBA-aktig."
Följ mej på Instagram
