Med Knut Agnred, Anders Eriksson, Claes Eriksson, Per Fritzell, Jan Rippe, Lasse Beischer / Thomas Hedengran, Charlott Strandberg. Medverkar gör också: Den Ofattbara Orkestern XL under ledning av Anders Ekdahl.
”Jaa… man har ju Macken att tacka för sin karriär,” suckade Bubbar-Gunnar, lite ödmjukt skrytiga, när vi innan föreställningen stod ute i vad jag fortfarande - trots att det har gått några år - kallar Den Nya Foajén.
”Vilken karriär?” undrade jag.
Vår kompis Mallorca Estate började skratta, men jag menade det inte som en spydighet, utan bokstavligt: han sysslar med så mycket, så jag ville veta vad, av allt han gör, som Macken var ansvarig för.
Bubbar-Gunnar berättar om småskolan, om roliga timmen, om en inspelning av en sång från Macken på ett kassettband som inte fungerade, så att han var tvungen att sjunga själv, istället för att mima, så jag antar att han inte menar att de är skyldiga till att han idag sysslar med scenteknik, stuntslagsmål eller rekvisita.
Jag, som är äldre än Bubbar-Gunnar, kommer ihåg när Macken kom, även om jag har ett ganska diffust minne av serien, och inte tror att jag såg alla avsnitt. 1986 var jag i 20-års åldern, och det fanns viktigare saker att göra än att sitta klistrad framför teven: det fanns en hel värld att erövra. Men på den här tiden fanns det bara två tevekanaler i Sverige, och alla talade om och citerade Macken. Det gick inte att komma undan.
Jag hade intrycket att serien gick i flera säsonger, men man gjorde bara sex avsnitt, och en film, som kom 1990. Det är nästan otroligt, med tanke på den påvekan man har haft. Som med så mycket annat som har letat sej in i det kollektiva medvetandet har man nästan glömt att det var här det började, sångerna om synthen, eller om husvagnen, och uttrycket Ring mej sen.
Precis innan föreställningen börjar kommer Claes Eriksson - i privat kostym - in på scenen och förklarar för oss att en av skådespelarna tyvärr är sjuk, och berättar att dom har diskuterat om de ska ställa in, eller försöka köra ändå, och försöka täcka upp där det går, eftersom de vet att stor del av publiken har kommit till Stockholm i buss, specifikt för att se den här föreställningen. De har beslutat sej för att köra, men ger ändå publiken möjlighet att gå ut ur salongen och boka om sina biljetter, om de så önskar.
Vi väntar. Inte en enda människa reser sej. Det här är något man inte vill missa.
Det handlar om Roy och Roger, som har en mack ihop. Kunder kommer och besöker dom för korta sketchlika scener, eller sånger, och den övergripande handlingen innefattar en beigeklädd man som vill lämna in sin blåa 240, ägaren till en vit turbo som försöker hämta ut sin bil som verkar ha kommit bort, och vägverkets planer på att riva macken och bygga en motorväg.
Scenografin föreställer bilmekardelen av en mack, den där skuggiga, smetiga, kletiga och smutsiga världen jag minns från besök som barn, befolkad av farbröder i smutsiga overaller, med skitiga fingrar och trassel i händerna. Två rum, affärsdelen och kontoret, skjuts in på på scenen, kontoret från sidan, och butiken kommer upp ur golvet. Allt är underbart, realistiskt detaljerat, som för en film, eller som när man på vissa museum kan besöka rum som har inretts för att visa hur man hade det förr.
Också kostymerna känns realistiska, men utvalda, och karaktärerna är stylade, från topp till tå, från en ganska så speciell sko till en huvudbonad som det aningen finns tusentals av, eller bara den här, enda, hemstickade varianten.
I en tid när det allt berättas fortare och fortare, när vi som publik är rappa på att snappa och vill gå vidare, är det ibland nästan provocerande att man vågar ta så gott om tid på sej, men det är det som är poängen. Man använder sej av de små medlen, av det truliga, lite bortkomna, tveksamma, eftertänksamma och lätt generade. Det ska sävlas, tas paus, väntas och dröja, för dom vet precis vad dom gör.
Jag har sett Galenskaparna och After Shave förut, på Lisebergsteatern i Göteborg, då de firade 30 år på scenen med sin föreställning 30-ÅRSFESTEN, men jag hade liksom glömt all den kärlek som kommer från publiken. Det här är mångas ungdom, en bild av en lyckligare tid, en tid innan vi alla blev rädda för att göra fel, säga fel, tycka fel. Folk runt omkring mej sjunger med, viskar repliker, upprepar punch-lines, och ibland ligger de till och med före. Vissna särskilt populära biroller behöver bara komma in på scenen för att mötas av dundrande applåder. Personerna som hoppar in för den sjuke medlemmen, möts av stöd och uppskattning, och själv beundrar jag det fantastiska modet att bara våga slänga sej ut och lita på att vi tar emot.
Det underbara med Galenskaparna och After Shave, är att aldrig någonsin är deras humor elak. Där många komiska konstellationer som kom efter dom började göra sej roliga på andras bekostnad, och tryggt gömde sej bakom ett slag ironiserande, lämnar dom aldrig ut någon. De, och vi, skrattar inte åt någon, man pekar inte finger. När vi skrattar gör vi det med kärlek, som åt en granne som är lite tosig, en kollega som har vissa särliga karaktärsdrag, eller den där tanten eller farbrorn på ICA som inte gör riktigt som alla andra. Folk som vi inte nödvändigtvis har valt att umgås med, men som vi inte heller väljer bort.
Tacksamt,
Följ mej på Instagram
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
COMPANY på Kulturama:
"Patrik Bergner har länge varit en favoritregissör, men jag misstänker att han också är en mycket bra teaterpedagog och personinstruktör, för jag har aldrig, i någon av hans uppsättningar, sett en person som inte verkar veta precis vad den ska göra, och hur det ska göras. Ingen elev känns utlämnad eller övergiven."
Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/company-pa-kulturama-forestallning-14.html
THE LAST FIVE YEARS på Teaterstudio Lederman:
För att försöka reda ut den här härvan gjorde jag två nya spellistor på min telefon: en med alla sånger i korrekt kronologisk ordning, och en totalt bakvänd, där de byter förutsättningar: Cathys historia berättas från början till slut, och Jamies börjar i slutet och arbetar sej framåt.
Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/the-last-five-years-teaterstudio.html
ANGELS IN AMERICA, Del 2: PERESTROJKA, på Elverket:
”Varför går du och ser del två om du inte tyckte om del ett?” frågade min kompis L. Woods.
”Därför att jag känner att jag borde,” svarade jag, men ångrade mej: ”Nej, inte bara därför, utan för att jag vill. Jag är intresserad av att veta hur dom har arbetat med del två, och att inte se den vore som att gå i pausen av en pjäs. Jag vill ha hela upplevelsen.”
”Hm,” fnös han. Det var en ljus, snabb fnysning, näsan som en nysning: ”Jag tycker det låter ganska idiotiskt.”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/angels-in-america-del-2-perestrojka.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar