Text och Musik: Jason Rober Brown, Svensk text: Linnea Sjunnesson och Fredrik Fischer, Regi och bearbetning: Robin Karlsson, Scenografi: Maja Stopp/Evenemangsbyrån, Ljud: Leo Mengarelli, Fiol - Lina Samuelsson, Cello 1 - Viktoria Hillerud, Cello 2 - Hillevi Rasmusson Klingberg, Piano - Tobias Johansson, assisterande kapellmästare, Bas - Johan Mörk, kapellmästare, Gitarr - Christopher Lindén, Med Cilla Silvia, Emil Nyström
Jag lyssnar väldigt sällan på musikalmusik. Eller: jag lyssnar väldigt sällan på musik. Förr kunde jag ha sånger bubblande i bakgrunden, men nu för tiden blir skvalet störande. Lyssnar jag, så gör jag det aktivt, liggande på en saccosäck på golvet, eller cyklande genom stan. Men för det mesta lyssnar jag på podcasts istället, program som My Dad Wrote A Porno, Stil i P1, Behind the Curtain, eller Theatre People Podcast.
Jag trodde inte jag kände till mycket om den här musikalen, men när jag började lyssna visade det sej att flera av låtarna var bekanta, även om jag inte kunde säga var jag hade hört dom. Club Corner, antar jag, och konserterar på Kulturama. Sångerna är populära bland musikalstudenter, eftersom rollerna är unga, och sångerna kan framföras fristående från föreställningen.
På Youtube hittar jag till och med hela filmen, från 2014, och det underlättar, för trots att historien är enkel, berättas den på ett ganska invecklat sätt. Både filmen och musikalen utger sej för att handla om en femårsperiod, uppgången och fallet i ett förhållande, men jag får en känsla av att merparten av handlingen utspelar sej under några tumultfyllda månader, kanske till och med några veckor. Det är svårt att tänka att berättelsen är jämt fördelad över 60 månader. Nyförälskelsens rosa skimmer känns mer som flashbacks, och intrycket är mer av ett dödsdömt förhållande fyllt av gräl och groll.
Man skulle kunna anta att efter några år av bloggande, så borde jag besökt alla Stockholms scener, men det verkar som om jag aldrig når dit: hela tiden dyker det upp nya ställen, nya rum och lokaler.
Teaterstudio Lederman ligger i en källarlokal i Vasastan, och när jag säger källarlokal tänker du trångt och omysigt, eller hur? Men för det första är det långt ifrån trångt: man har ett café, en stor foajé och själva spelrummet är rejält rymligt, och för det andra… Hur ska jag beskriva det? Det är lite som en bar från la belle epoque långsamt sjunkit genom jorden. Vinröda, sammetsklädda fåtöljer och soffor trängs med svarta bistro-stolar på mörkröda, orientaliska mattor. I ena hörnet står en panelklädd bardisk i mörkt trä, i taket hungerlampor med vinröda tygskärmar, och i panelverket längs med ena långväggen sitter stora, grumliga speglar inmonterade i förgyllda, utsirade ramar. Det är Berlin och Wien och Budapest, innan allt gick åt helsike. Det enda man saknar är cigarr- och cigarettröken.
Själva spelrummet påminner om Londons Southwark Playhouse, ett stort rum med ganska lågt tak och grandänger på tre sidor om scenen. Jag får en plats på andra bänkraden i mittengradängen. Publiken, som mestadels är ung, och övervägande kvinnor, verkar komma från kulturskolor. Stämningen i salongen är uppsluppen, på gränsen till manisk. När föreställningen börjar verkar några tro att dom kommit till en konsert, för dom hojtar och hejar mitt i numren, som för att verkligen visa att de uppskattar sången. Jag misstänker att några av dom kanske bara vill höras. Störande är det i alla fall, även om jag håller med om att det låter väldigt bra, både från scenen, men framförallt från orkestern, ledd av Johan Mörk, en garant för hög kvalitet vad gäller musiken.
Scenografin är enkel men effektiv: några möbler och flyttkartonger, och två tv-skärmar, ställda på högkant, på var sida om entrén i fonden, varpå man kan visa allt från utsikten från en lägenhet i New York till närbilder på en iPhone-skärm.
Kostymerna är nutida vardagskläder: jeans, gympadojjor, t-shirt, hoodies och läderjackor, som hämtade ur aktörernas egna garderober, kanske lite mer Stockholm och Sverige, än USA och New York, men det stör inte.
Det handlar om det femåriga förhållandet mellan Jamie, en framgångsrik författare i New York, och Cathy, en skådespelerska som det inte går lika bra för, men det intressanta ligger inte i historien i sej, utan hur den berättas: hans historia berättas i sånger liggande i kronologisk ordning, medan hennes berättas baklänges, från att han gör slut med henne tillbaka till när de först träffades.
Musikalen hade premiär Off-Broadway 2002, samma år som man i vissa länder för första gången införde Euro, och Peggy Lee, Astrid Lindgren och porrstjärnan Linda Lovelace dör, filmerna The Lord of the Rings: The Two Towers och Harry Potter and the Chamber of Secrets har premiär, och Chicago vinner en oscar för bästa film.
Vi sade farväl till teveserier som Dharma och Greg, Ally McBeal och Spin City, och det är också året då Michael Jackson dinglar sin son Blanket över balkongräcket på ett hotell i Berlin, och Britney Spears utses till det årets mäktigaste kändis.
I Londons West End hade musikalen WE WILL ROCK YOU premiär, och CATS blir den längst spelade musikalen, men läggs ner senare samma år. På Broadways Tony Awards vann THOROGHLY MODERN MILLIE över MAMMA MIA! och ELAINE STRITCH AT LIBERTY vann som i Special Theatrical Event.
THE LAST FIVE YEARS är något så omöjligt som en musikal om en relation - utan nästan några relationer. De två rollerna har knappt någon scentid tillsammans, eller gemensamma sånger, och befinner sej ofta ensamma på scenen. Den enda gången dom möts - för ett kort ögonblick - är under ett frieri.
För mej är musikalen i sej mer ett modigt experiment än ett verkligt lyckat verk. Delarna är liksom bättre än helheten. Trots att jag nu är ganska bekant med musikalen har jag svårt att samla något helhetsintryck. Där jag i andra föreställningar kan redogöra för handlingen och karaktärernas motivation, har jag här problem att bena ut det hela. När hände vad? Varför gjorde man som man gjorde? Vad var orsak och vad var verkan?
För att försöka reda ut den här härvan gjorde jag två nya spellistor på min telefon: en med alla sånger i korrekt kronologisk ordning, och en totalt bakvänd, där de byter förutsättningar: Cathys historia berättas från början till slut, och Jamies börjar i slutet och arbetar sej framåt.
Den kronologiskt riktiga ordningen förlorar inte mycket av vad som är intressant med originalet. Kanske blir det bara lite för enkelt, nu när man bara följer historien ur ett perspektiv. Det blir liksom bara en banal historia bland tusentals andra.
Cathys själv tjänar på att hennes historia berättas i korrekt kronologi. Hennes sång I Can Do Better Than That, till exempel, där hon ber Jamie flytta in hos henne och berättar hur det kom sej att hon hamnade i New York, får en helt annan tyngd när den berättas i början, innan vi känner henne.
I vanliga fall är detta låt nummer 12, och hennes sista solosång, och som sån kommer den lite sent: vi känner henne redan, vi vet hur det hela kommer att gå, vi ser redan mållinjen och väntar på finalen. Sången har inte en chans. Den är för enkel, för poppig för något så här sent i föreställningen: Hon berättar att hon inte vill ha en man och barn och hus i förorten, hon vill ha något bättre, och ber Jamie flytta in, och lovar att han inte ska behöva ändra sej. Kanske, hade man, för att vrida om kniven, behövt en helt annan sång här, en sång där hon öppnar upp, för första gången är verkligen sårbar, vågar lite på honom, räkna med honom, och börjar tänka på dom två som ett par.
Effekten av nästkommande sång, när vi förstår att han varit otrogen, skulle bli mycket starkare då.
Omvänd kronologi har mer framgång i filmade medium: Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Seinfeld-avsnittet The Betrayal är exempel på att det inte alltid behöver bli förvirrande. Det sistnämnda har förresten hämtat sin inspiration från Pinterpjäsen SVEK, och har till och med en karaktär, Pinter, uppkallad efter dramatikern. Dragdrottningen Monet X Changes fenomenala version av Billie Holidays hit Strange Fruit, skriven av Abel Meeropol, börjar med att en svart person ligger skjuten på en storstadsgata, och så hoppar handlingen bakåt, så vi förstår vad som har hänt.
I musikalvärlden finns mindre lyckade försök: Sondheimfloppen MERRILY WE ROLL ALONG bygger på pjäsen med samma namn av George S. Kaufman och Moss Hart, och berättar i bakvänd ordning om en man som förlorat sina ungdomliga ideal i jakt på framgång. Den gick spelade 52 förhandsvisningar och 16 vanliga föreställningar.
En bättre version av detta tidshoppande kommer från en av mina favoritdramatiker, Alan Ayckbourn, som 1992 skrev TIME OF MY LIFE, en pjäs som utspelar sej på samma plats - en restaurang - och handlar om tre par - en far och en mor, deras vuxna söner och sönernas kvinnliga partners - men trots att alla par är på samma plats - en restaurang - befinner de sej i olika tidsaspekter: Alla samlas för att fira mammans 59:e födelsedag, och när de yngre paren avviker sitter de äldre kvar vid bordet och pratar, under två timmar. Den ena sonens berättelse visar framtida besök på samma restaurang under två år, och den andra sonens historia går bakåt under två månader, och berättar om förflutna besök på samma restaurang från att han träffar sin flickvän fram till kvällen då hon presenteras för hans föräldrar.
Det är en mycket intressant pjäs och det är lite av ett mysterium att den inte sätts upp oftare.
De flesta sångerna är en slags musikaliska monologer, och det hade varit intressant att se att se dom framförda inte fullt så utåtriktade, utan att istället ha visat skådespelarnas inre tankar och resonemang. Nu snuddar det istället vid det konsertanta, flera gånger, och jag tycker det blir en slags värdeskillnad om man riktar sej inåt eller utåt: Om till exempel Jamie sjunger om att han har en känsla av att allt händer för fort, så är det skillnad om han har kommit fram till hur han känner och berättar det för en publik, eller om han, ensam för sej själv, upptäcker att allt händer för fort. Jag föredrar det senare alternativet, då det både är mer naket och avskalat, men också ärligare. Berättar man något för någon har man liksom redan filtrerat sina känslor, och berättandet har en anledning, en orsak, ett skäl, ett mål och ett syfte.
Vad gäller översättningen är det ibland lite wobbligt: I Jamies första sång, Shiksa Goddess, förstår vi att Jamie är jude, och att han är attraherad av Cathy för att hon inte är det. Shiksa är jiddisch och beskriver en kvinna som inte är judinna. Han räknar upp en massa saker som inte skulle spela någon roll, som att hon hade en piercad tunga, rakat huvud, varit en före detta man eller suttit i fängelse, så länge hon inte var judinna.
Här har man strukit epitet shiksa, och låter honom istället sjunga Gudinna, vilket gjorde att jag inte alls förstod sången eller anledningen till att han sjöng den. Om man tar bort vikten av att hon inte är judinna, vad handlar sången då om?
Ett annat ställe där dom tappar mej är sången Climbing Uphill, en sång där Cathy sjunger om hur problematiskt hon har det i sin skådespelarkarriär. På ett ställe frågar hon sej varför hon anstränger sej för att imponera på juryn, eftersom det var de här personerna som gav Linda Blair en roll i en musikal, vilket motsvarar när man i vissa svenska kretsar gnäller över att melodifestivalsångare och idoldeltagare tar musikaljobb. I filmversionen använder man Russell Crowe och syftar på hans inte direkt Oscarsnominerade prestation i Les Miserables.
I den svenska versionen använder man sej av Helen Sjöholm, vilket gör att jag inte fattar någonting, eftersom detta är något som verkligen borde imponera på Cathy. Om hon nu - som amerikanska - över huvud taget vet vem Helen Sjöholm är.
När jag pratade med vänner om musikalen, både såna som sett den här uppsättningen, och såna som bara hade sett filmen, eller nån annan produktion, hände något intressant: Ingen var direkt för någon, men man var definitivt emot någon: ungefär hälften avskydde Jamie på grund av det faktum att han hade varit otrogen, och de andra avskydde vad de kallade för ”Gnälliga, klagande Cathy”.
Jag upplever det som att man i den här föreställningen har försökt ”runda av” karaktärerna, och göra dom både mer sympatiska. Cathy är charmig, kraftfull och verkar aldrig riktigt slagen av vare sej den fallerande karriären eller det krackelerande äktenskapet, och det känns som om det bara är en tidsfråga innan hon hittar ett kreativt utlopp för sin energi. Jamie, å andra sidan, förblir mjuk, vek, och verkar mer fokuserad på deras relation än hon. När jag går från föreställningen är det med en känsla att hon har lämnat honom, inte tvärtom.
I den andra låten i föreställningen, när Jamie har kommit och besökt henne i Ohio på en teater där hon jobbar över sommaren, men berättar att han inte kan stanna och se hennes föreställning, trots att det är hennes födelsedag, sjunger Cathy:
I swear to God I'll never understand
How you can stand there straight and tall
And see I'm crying
And not do anything at all
Det får mej att tänka på tårar, på RuPauls Drag Race och på DN på Instagram:
Jag följer Dagens Nyheter på Instagram, och i deras stories lägger de ofta upp foton på sina krönikörer, med citat från vad dom har skrivit. Ofta försöker man provocera, för att locka läsare, med högst subjektiva påstående som ”Vi kommer aldrig att nå jämlikhet så länge män inte finner äldre kvinnor attraktiva”, eller ”Kvinnor som bär högklackat accepterar kvinnoförtryck.”
Där läste jag ett inlägg om det fasansfulla faktum att män inte gråter lika ofta som kvinnor. Tydligen var det en katastrof och ett bevis på hur känslomässigt frånkopplade och iskalla vi var, som om gråten och tårarna i sej vore något eftersträvansvärt.
Men i ett avsnitt av RuPauls Drag Race grälar två av de tävlande: en svart och en vit man, då den vite mannen, frustrerad, börjar gråta. DN-krönikören skulle ha jublat, om det inte vore så att detta antagligen inte är den typ av män hon tänkte på.
I alla fall säger den svarte mannen till den vita att sluta gråta, för han vet precis hur detta kommer att uppfattas av tevetittarna: en svart man har fått en vit man att gråta: det är synd om den vita mannen, den svarte mannen är elak.
Det är precis så Cathy resonerar: hon gråter, så Jamie måste ha fel. Han är en skitstövel som inte tar henne i sina armar, tröstar henne och säger att allt kommer att bli bra.
Och kanske hade krönikören rätt: om vi alla började gråta så fort vi inte får som vi vill, så fort det inte går som vi vill, eller vi mår som vi vill, så kanske det skulle bli en mer jämlik värld.
Länkar:
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
ANGELS IN AMERICA, Del 2: PERESTROJKA, på Elverket:
”Varför går du och ser del två om du inte tyckte om del ett?” frågade min kompis L. Woods.
”Därför att jag känner att jag borde,” svarade jag, men ångrade mej: ”Nej, inte bara därför, utan för att jag vill. Jag är intresserad av att veta hur dom har arbetat med del två, och att inte se den vore som att gå i pausen av en pjäs. Jag vill ha hela upplevelsen.”
”Hm,” fnös han. Det var en ljus, snabb fnysning, näsan som en nysning: ”Jag tycker det låter ganska idiotiskt.”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/angels-in-america-del-2-perestrojka.html
BUDSKAPET TILL MARIA, på Dramaten:
Men det är dräkterna som är de verkliga stjärnorna: detta är kostymer, inte kläder; snitten är enkla, som hos Vermeers tjänstekvinnor, men med en mönstermångfald som om Klimt hade målat med vattenfärg. Detaljerna är diskreta, men många; inget är enbart utilitärt, endast funktionellt, detta är medeltida bondekläder som skapade ur romantikens syn på medeltiden, och många av dom borde ställas ut.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/budskapet-till-maria-dramaten-genrep.html
FRANKENSTEIN, med Teater Barbara, på Teater Playhouse:
En intressant biprodukt av allt det här teaterbloggandet, är allt fascinerande jag träffar på i mina förvirrade efterforskningar. Saker jag inte kände till, saker som jag inte hade en aning om, saker som låter bekanta, men som jag helt glömt bort. Som författaren till boken Frankenstein; or, The Modern Prometheus. Du vet alla fåniga teveserier som görs? Någon borde göra ett riktigt rejält kostymdrama om Mary Wollstonecraft Shelley.
Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/frankenstein-teater-barbara-teater.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar