TÖRNROSA med Kungliga Baletten, på Kungliga Operan, Genrep 8/5 2018

KOREOGRAFI Márcia Haydée efter Marius Petipa, MUSIK Pjotr Tjajkovskij, AURORA Haruka Sassa/Minji Nam/Mayumi Yamaguchi/Nathalie Nordquist, PRINS DÉSIRÉ/Daniel Norgren-Jensen/Dmitry Zagrebin/Hiroaki Ishida/Karl-Erik Wigle Andersson, CARABOSSE/Jérôme Marchand/Arsen Mehrabyan/Dawid Kupinski, LILA FEN/Nadja Sellrup/Luiza Lopes/Desislava Stoeva, DIRIGENT Philip Ellis, Kungliga Baletten, Elever från Kungliga Svenska Balettskolan, Kungliga Hovkapellet

I en intervju jag lyssnade på för några veckor sen, tillfrågades en musikalartist hur hon fick balans mellan sitt privata liv och sin karriär, och hon svarade att hon inte riktigt förstod frågan. 

”Tröttnar du aldrig på alltihop, audition, sånglektioner, dansklasser, och bara önskar att du fick vara hemma och göra ingenting, utan krav?” förtydligade en av intervjuarna.

Svaret var snabbt och självklart:

”Men det här är ju vad jag vill göra? Om jag inte ville göra det så gjorde jag ju något annat. Vill du hellre gå och fika, umgås med din pojkvän eller sitta på balkongen och dricka vin, så gör det. Jag föredrar det här.”

Jag gillar den inställningen. Jag går igång på någon slags disciplin, en medveten livsstil, men inte som tvång, utan för att det är just det man vill göra. Helst av allt. Att bestämma sej för att göra något, och sen göra det. Om man sen lyckas är en annan sak, men jag gillar att ambitionen finns. 

Det här året hade jag planerat att jag varje månad skulle läsa på om en klassisk kompositör, en målare och en musikalkompositör. I Maj skulle jag ha studerat Brahms, Matisse och Oscar Hammerstein II, och jag har inte läst ett ord. Jag hade också tänkt att jag skulle läsa en bok i minst en timme om dagen - det går sådär, jag har trasslat in mej i Cecil Beatons mastodontmemoarer och en biografi över Virgina Woolf - och se en daglig dokumentär. Dagliga sit-ups och armhävningar är inte vidare vanliga, och trots att jag har gjort ett slags städschema för varje dag i veckan så håller dammråttorna långsamt på att ta över. 

Något har jag lyckats med är min matlagning: jag gav mej själv en prenumeration på veganmagasinet Vego i julklapp, och försöker laga mej igenom  varje nummer. Varje recept ger fyra portioner, och för tillfället har jag frysen full av färdiga matlådor. 

Jag högaktar dom som lever för sin konst. Nej, förresten, jag högaktar dom som lever för något, vad som helst. Högaktar är kanske ett konstigt ordval, men det verkar inte finna något mer passande. Jag respekterar dom rejält, är vad jag menar. Dom där som kan försvara sitt livsval och allt de får försaka med:

”Det här är vad jag helst av allt gör.”

Musiker, sångare, och - förstås - dansare.

G3 -
utan honom vore vi inte mycket

Kungliga baletten skapades av Gustav III redan 1773, och är en av de äldsta i världen. Men om man hade förväntat sej ett gammalt, trött, traditionstyngt kompani, då har man fel. Det vore lite som att förvänta sej att Olympiska Spelen inte hela tiden skulle få nya rekord. Man upprätthåller, men man utvecklas också. Jag anser att det borde vara en nationellt uppmärksammad tilldragelse varje gång dom ställer sej på scenen. 

Jag sitter i Kungliga Operans stora salong, nästan längst fram, i mitten. Det är runt lunch, och eftersom det är generalrepetition av en balett, och inte en opera, så är det inte riktigt lika många i publiken. Vilket är skönt. Visst, det fylls på bra, men den där näst intill hysteriska stämningen som ibland uppstår innan en operarepetition, infinner sej inte. 

Nere i diket värmer musikerna upp sej själva och sina instrument. Det är trevligt att se dom i sina privata, personliga kläder. Om och om igen övar de på partier som måste bemästras. De blåser, knäpper, stryker och slår. Bakom ridån, kan jag tänka mej, gör dansarna detsamma; dom böjer, sträcker, snurrar, hoppar, vrider och vänder.  

Ivan Vsevolozhsky.
Säg det fem gånger.
Eller, det räcker med en gång.
Försök.

1889 hade chefen för Kejserliga Teatern, Ivan Vsevolozhsky, gett den kejserliga balettmästaren Marius Petipa i uppdrag att skapa en helaftonsbalett baserad på sagan Törnrosa, och han hade även lyckats att få den mycket berömda kompositören Pjotr Tjajkovskij att skriva musiken. Själv bidrog han också med manuset, eftersom han hade erfarenhet både som pjäsförfattare, essäist och kostymör. 

TÖRNROSA var Tjajkovskijs 66:e verk, och det skrevs tretton år efter hans första balett, SVANSJÖN, och tre år innan hans tredje och sista: NÖTKNÄPPAREN. Anledningen till att det är ett sånt glapp mellan hans första balett och TÖRNROSA, var att SVANSJÖN hade varit något av en flopp, när den hade premiär.

Det handlar om Prinsessan Törnrosa, eller Aurora, som hon egentligen heter. Till hennes dop har hennes föräldrar bjudit in en massa feér, men glömt att bjuda in den elaka fen - helt förståeligt, tycker jag - och som straff för att inte har blivit inbjuden förbannas Aurora att på sin 16:e födelsedag sticka sej på en slända och dö. En annan fe, den lila, lyckas få förbannelsen mildrad till att hon bara ska sova i hundra år.

Jag hade ingen aning om att det fanns en del två på sagan om Törnrosa, eller att det fanns flera varianter, alla lite otäckare än bröderna Grimms och Disneys version: i många av dom blir hon våldtagen medan hon sover, och när hon vaknar upp är hon mamma, och i några versioner försöker hennes svärmor äta upp hennes barn. 

Den här versionen av Törnrosa är koreograferad av Márcia Haydée efter Marius Petipa urkoreografi, och även om jag inte känner till vad för slags ändringar som gjorts, så antar jag att mycket gäller den onda fén, Carabosse. Han känns mycket modern, som något från en nutida koreografi som förvirrat sej in i det förgångna. 

Kostymhistoriskt är det faktiskt intressantare att titta på de roller som inte dansar, eftersom deras kläder inte har samma krav på att man ska kunna röra sej i dom. Kostymerna, som jag tror hör hemma nånstansi mitten av 1700-talet, är vansinnigt stiliga och detaljerade, och alla borde - när de inte används - ställas ut, så att vi alla fick chansen att ta oss en titt på nära håll.

Speciellt roligt är det att se att man har noterat att trots att kungariket sover så har modet inte förblivit oförändrat, även om vi bara ser det flyktigt, i prinsens jaktsällskap. När man sen firar bröllopet, och festar, så gör man det verkligen i vintage: kläderna är hundra år gamla.

Rent dramaturgisk hade jag förväntat mej att mer krut skulle läggas vid prinsens försök att ta sej in i slottet, jag hade visioner av dansande klängväxter och förtrollade varelser, men jag antar att det var något jag fått från Disneyversionen, för här mer eller mindre travar han bara in, kysser henne, hon vaknar, och så blir det fest! Lite av en besvikelse är det i alla fall, men det är inte Kungliga Balettens fel; det är något som ligger invävt i manus.

Samma sak gäller det ändlösa dansandet på bröllopet. Gäst efter gäst tar sej en svängom, och alla är ganska fantastiska, men det blir i alla fall något av en longör, kanske mest för att danserna är iscensatta som uppvisningar som inte har något direkt med handlingen att göra. Jag tror att detta var något som var ganska vanligt vid den här tiden: om jag inte tar fel är det en massa festande och uppvisningsdansande på maskeradbalen i SVANSJÖN också. Men man kan knappast komma för att titta på en dansföreställning, och sen klaga på att det dansas för mycket.

Enrico som Den Blå Fågeln

Gästerna i sej är i alla fall intressanta: Katten i mästerstövlar, Askungen, Rödluvan och Vargen, Snövit och dvärgarna, och Den Blå Fågeln, en saga som jag aldrig hört talas om, men som här får mycket stort utrymme, kanske för att rollen skapades för samme person som dansade den onda fen, Enrico Cecchetti, en man som på den tiden ansågs vara den bäste då levande dansören, vilket kanske inte säger så mycket, eftersom manliga dansare på den här tiden i stort sett hade delegerats till att lyfta och balansera kvinnorna när de snurrade.

Jag tycker att Kungliga Baletten skulle jag sätta ihop en föreställningen om honom, för han verkar riktigt rejält intressant.

Trots att den här versionen av baletten hade premiär på Kungliga Operan redan 2012, och det här alltså är en nypremiär, så känns det som om varje plagg vore nysytt, varje kuliss nymålad, och som om var peruk precis lyfts av stocken, nytamburerad.

Jag blir nästan lite yr av alla intryck, och flera gånger skulle jag vilja ropa ”frys!”, och sen gå upp på scenen och ta mej en närmare blick. Ibland vill jag vill och med ropa ”Spola tillbaka bandet!” för jag vill se något fantastisk igen. Och igen.

Musiken är så vacker att det skulle räcka med att man bara spelade den, som en konsert, men när man sen fyller scenen med vackra människor som gör vackra saker i vackra kläder, i vackra rum, då ligger vi på gränsen till vad jag kan stå ut med utan att det ska börjar ryka ur mina öron.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar: 

MACKEN - TV-SERIEN PÅ SCEN på Cirkus:

Jag har sett Galenskaparna och After Shave förut, på Lisebergsteatern i Göteborg, då de firade 30 år på scenen med sin föreställning 30-ÅRSFESTEN, men jag hade liksom glömt all den kärlek som kommer från publiken. Det här är mångas ungdom, en bild av en lyckligare tid, en tid innan vi alla blev rädda för att göra fel, säga fel, tycka fel. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/macken-tv-serien-pa-scen-cirkus.html

COMPANY på Kulturama: 

"Patrik Bergner har länge varit en favoritregissör, men jag misstänker att han också är en mycket bra teaterpedagog och personinstruktör, för jag har aldrig, i någon av hans uppsättningar, sett en person som inte verkar veta precis vad den ska göra, och hur det ska göras. Ingen elev känns utlämnad eller övergiven."

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/company-pa-kulturama-forestallning-14.html

THE LAST FIVE YEARS på Teaterstudio Lederman: 

För att försöka reda ut den här härvan gjorde jag två nya spellistor på min telefon: en med alla sånger i korrekt kronologisk ordning, och en totalt bakvänd, där de byter förutsättningar: Cathys historia berättas från början till slut, och Jamies börjar i slutet och arbetar sej framåt.

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/the-last-five-years-teaterstudio.html