ANGELS IN AMERICA, Del 2: PERESTROJKA, Elverket, Dramaten, Föreställning 12, 28/3 2018.

Av Tony Kushner, Översättning Nils Gredeby, Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn, Regi Farnaz Arbabi, Scenografi Jenny Kronberg, Kostym Lena Lindgren, Peruk och mask, Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark, Ljusdesign, Karl Svensson, Musik och ljuddesign Foad Arbabi, Koreograf Sofia Södergård, med David Arnesen, Thérèse Brunnander, Christopher Lehmann, Marall Nasiri, Razmus Nyström, Christoffer Svensson, Lotta Tejle, Staffan Göthe

”Varför går du och ser del två om du inte tyckte om del ett?” frågade min kompis L. Woods. 

”Därför att jag känner att jag borde,” svarade jag, men ångrade mej: ”Nej, inte bara därför, utan för att jag vill. Jag är intresserad av att veta hur dom har arbetat med del två, och att inte se den vore som att gå i pausen av en pjäs. Jag vill ha hela upplevelsen.”

”Hm,” fnös han. Det var en ljus, snabb fnysning, näsan som en nysning: ”Jag tycker det låter ganska idiotiskt.”

Nej, jag hade inte tyckt om den första delen. Den hade känts slarvig, slafsig och hafsigt regisserad, och jag upplevde det som om man inte tagit vara på ögonblicket och hantverket. Kanske är jag extra hård, eftersom pjäsen är en av mina favoriter, men jag saknade någon slags värdighet, en mänsklighet, en ödmjukhet. Visst, de äldre skådisarna, klarar sej bra, kanske på grund av en längre erfarenhet i yrket, men de yngre hade behövt en mer ingående personregi, tycker jag det verkar som. Det är en svårt, mastig text, och jag upplever det som om man ganska uppgivet eller egotrippat spelar karaktärer och känslor, men inte tar ansvar för berättelsen. Hos några tycker jag att ett slags sjungande, skanderande av replikerna har smugit sej in: typ ”Du TROR att du är GLAD men du VET inte hur LED-sen du ÄR” vilket gör att man blir lite trött av att lyssna, och inte riktigt förstår som sägs.

I julklapp, förra året, gav jag mej själv något som blev mycket intressantare än jag hade förväntat mej: Sen runt 30 år sen har jag varit vegetarian, det vill säga, jag har inte ätit kött, fisk eller fågel, men gärna ägg och mjölk. På senare tid, kanske de senaste två åren, har jag bestämt mej för att bli vegan, det vill säga, utesluta allt animaliskt ur min kost. Jag har tagit övergången ganska långsamt, eftersom jag inte ville att den skulle bli ett problem: jag köpte inte hem ost eller ägg, men om vi till exempel hade balunser på jobbet där det bjöds på ostsnittar, fetaost-paj eller quorn-filéer - dom innehåller ägg - så sa jag inte nej. 

Så, i december gav jag mej själv, mina föräldrar och min kusin, respektive, en prenumeration på den veganska mat-tidningen Vegomagasinet, och när det första numret damp ner så fick jag för mej att testa alla tidningens recept. Plötsligt, från att ha haft en ganska tråkig diet - pasta, broccoli och sojakött - exploderade min värld i ett överflöd av saker jag aldrig testat förut: Piroger med sojafärsfyllning, Bao med picklad rättikssallad och rökig tofu, indisk enchilada med curryfärs; jag började använda min ugn, köpte hem ingredienser som jag aldrig förr skulle ha tittat på, och min frys var plötsligt full av matlådor, istället för av djupfryst broccoli och vego-korvar.

Varje recept ger nämligen fyra portioner, så om man delar upp det man lagade innan man börjar äta, så har man lunch eller middag i ytterligare några dagar. Där jag förut tog ett avbrott i mitt skrivande vid lunchtid och snodde ihop något oinspirerat men mättande, kunde jag nu stampa ut i köket, micra en låda med något jag lagade för flera veckor sen, och nästan glömt, som crèpes med stuvad sparris, dilliga kikärtsburgare med färskoströra eller Sojabönbollar med glasnudlar och grönsaker i salladsskålar, och vara tillbaka vid min dator inom fem minuter. Jag vet, jag borde inte äta vid datorn, men det är svårt att låta bli.

Vad jag egentligen vill komma till med det här ganska självgoda orerandet, är att ibland förtjänar man en paus. Det är en underbar känsla att ha skrivit klart något, och för att fira brukar jag bjuda mej själv på middag, speciellt om jag ska in till stan och se en föreställning.

Kom inte och säg att du inte blir sugen!

Den här gången stannade jag till vid den veganska restaurangen Mahalo, på Hornsgatan. Det är ett väldigt populärt ställe, och ofta svårt att få ett bord, men ibland har man tur: jag köper en Luaua Bowl, en slags raw taco-tallrik. 

Det fortsätter där det slutade i del ett av ANGELS IN AMERICA: MILLENIUM; det är 1985, och ängeln som har nedstigit till den aidssjuke Prior berättar att Gud har övergivit himmelen, och uppmanar mänskligheten att sluta röra på sej, sluta migrera. Prior går till ett mormoncenter för att forska om änglar, där han kollapsar och förs till sjukhuset av Hannah, en mormonkvinna som kommit till New York för att ta hand som sin svärdotter Harper och sin son Joe, som just kommit ut som homosexuell och sen försvunnit. På sjukhuset återkommer ängeln, och på Hannahs uppmaning brottas Prior med henne, och klättrar sen upp till himmelen och säger att han vägrar underrätta människorna om änglarnas önskan att de ska sluta röra på sej, utvecklas, då han anser att detta skulle innebära mänsklighetens undergång.

Priors’ ex Louis gör slut med Joe då han upptäcker att han arbetar för Roy Cohen, en avskydd, korrupt aidssjuk politiker, och då denne dör, stjäl han all Cohens AZT, en HIV/AIDS-medicin, och ger dom till Prior. 

Vad jag alltid har haft svårt för i den här delen, är dramatikerns förhållning till Joe, mormonen som är gift med en kvinna och kämpar mot sin homosexualitet. Speciellt i sista scenen, när Prior, Louis, Belize och Joes mamma Hannah träffas vid Bethesda-fontänen i Central park, är Joe slående frånvarande. Varför? Det känns det som om rollen har övergetts, och jag upplever det som om han på något vis offras: han skrivs liksom bara ut ur historien, lite som narren i KING LEAR, eller Lady MacBeth. Han får ingen egen epilog, inget eget slut. Det irriterar mej, både i National Theatres uppsättning, där Russell Tovey gjorde ett superjobb, och här, där Christoffer Svensson är lika lätt att tycka om. 

Marall Nasiri och Christoffer Svensson - lätt att tycka om.

Kanske hade det inte varit så konstigt om inte hans mamma varit närvarande i slutscenen. Hon har gått från oförstående och avståndstagande, men förlåts på något sätt genom att låta henne acceptera och utvecklas. Straffas hennes sons rollkaraktär för sitt samröre med Roy Cohen, för sin konservativa politik, för att han, som man, sexuellt har övergivit en kvinna? Det verkar nästan så. 

Marsha Mason

Jag tänker på förhandsvisningarna av uruppsättningen av A CHORUS LINE: något var fel med slutet. Publiken tyckte inte om hur det slutade, tills skådespelerskan Marsha Mason, vid den tiden gift med dramatikerna Neil Simon, framhöll att vad som var fel: I denna version fick Cassie inte jobbet i slutet, trots att hon hade gjort allt rätt, och detta agiterade publiken. 

För mej är det lite samma sak här: Joe har kommit ut som homosexuell, han har tagit avstånd från Roy Cohen, men han har inte smitit från vad han anser är hans ansvar: att ta hand om sin psykiskt sjuka fru. Ändå verkar det som om han straffas genom att inte får något slags slut.

Jag inser nu, att vad jag saknar, är en epilog mellan Joe och hans mamma. En scen om försoning och förlåtelse.

Ibland önskar jag att Dramaten eller Stadsteatern kunde ha ett slags tema-tänkande. Att deras repertoar hade en övergripande idé, så att pjäserna de sätter upp blir del av en större helhet. 

Tony Kushner med maken Mark Harris. Kushner till höger.

Ta till exempel dramatikern Tony Kushner, författaren till ANGELS IN AMERICA: Jag kan slå vad om att de flesta av oss aldrig kommer att se några av hans andra pjäser. Möjligtvis, kanske, om vi åker till London, kan vi få möjlighet att se musikalen CAROLINE OR CHANGE. 

Men jag är nyfiken på hans andra pjäser. 

Jag förstår att man inte kan ha en hel säsong med pjäser av honom, men det hade varit intressant om man satt honom i något slags sammanhang. Kanske skulle man kunna sätta upp hans första, senaste och största, vilket skulle ge oss en säsong av THE AGE OF ASSASSINS och TINY KUSHNER, fem korta pjäser. 

Kanske blir tre pjäser om AIDS lite väl mastigt, annars hade kunnat få sällskap av Larry Kramers THE NORMAL HEART och Terence McNallys LOVE! VALOUR! COMPASSION!

Skulle man välja utifrån att ANGELS IN AMERICA: MILLENIUM fick Pulizerpriset för drama 1993, så kunde man sätta upp pjäserna som vann innan och efter, vilket skulle ge oss THE KENTUCKY CIRCLE, av Robert Schenkkan, nio enaktare om amerikansk mytologi, och Edward Albees THREE TALL WOMEN.

Man skulle också kunna sätta upp pulizervinnarna 83, 93 och 03, vilket hade gett oss ’NIGHT MOTHER, av Marsha Norman, som handlar om en mor och hennes dotters planerade självmord, och ANNA IN THE TROPICS, av Nino Cruz, en pjäs som verkar vansinnigt intressant och som handlar om kubanska immigranter i Florida som försörjer sej på att rulla cigarrer och lyssnar på en högläsning av Anna Karenina. 

Andre teman? Pjäser som utspelar sej i New York, eller pjäser av homosexuella dramatiker. Pjäser som börjar med en begravning, som handlar om änglar, eller med politiskt, historisk verklighet.

Den här typen av berättelse, med änglar, hallucinationer, uppenbarelser och spöken, kräver ett ganska stringent, logiskt och tydligt berättande;  om man ska visa avbrott eller utbrott från normen så måste man först visa en tydlig norm. Om vi, som publik, tillsammans med Hannah och Prior förväntas bli ruckade av att det plötsligt flyger in en ängel, måste man först ha skapat en värld där en flygande ängel är något av en omöjlighet.

Scenografi och kostym är i stort sett desamma som i del ett: man har hakat av den enorma discokulan och den ligger nu och glittrar längst bak på scenen.

Vad jag hade svårast för i del ett, var greppet att låta ett gäng statister dansa in och möblera om mellan scenerna. I del två är dom inte med, men istället kommer scentekniker in och skjuter runt möblerna, vilket faktiskt är värre. I första delen fick man i alla fall känslan av att de statisterna tyckte det var roligt att dansa och flytta möbler, här får man en känsla av att de bara gör sitt jobb. Det är inte teknikernas fel, jag har sett produktioner där dom varit i stort sett osynliga, trots att dom står mitt på scenen. Detta, att låta dom ta så stor plats, är ett regival. 

Jag antar att man på repsal har arbetat med klara, tydliga scenrum, men här, i detta stora, ganska ödsliga rum, känns det onödigt att några  ska behöva komma i på scenen, köra undan en säng några meter, och flytta någon annan möbel lite mer centralt, och sen gå ut, och då, och först då, återupptag man handlingen. 

Ibland sitter jag och tänker på skolredovisningar eller galor; föreställningar som består av flera små delar som repeterats var för sej, och sen sätts ihop till en slags föreställning. En del har regissörer eller koreografer som har tänkt på helheten och gett instruktioner som:

”När Kajsa sätter ner glaset går du in på scenen, så att du är på plats och kan ta över redan när hon rapar.” 

Såna uppsättningar har schwung och spänst; man tappar inte energi i övergångarna, medan andra - som den här - känns lite som om sångaren inte är riktigt säker på om clownen är klar, och för övrigt är lite osäker på om det verkligen är hans tur. Istället för att man får en känsla av att en scen redan pågår, som ett klipp i en film, startar man från noll, gång efter gång efter gång.

Som förväntat, kommer jag aldrig riktigt in i pjäsen, men den här delen tycker jag bättre om. Jag sitter inte fullt så högt upp på gradängen, så det känns inte lika mycket som om jag ser allting nästan uppifrån, och scenens golv gapar inte lika tomt och ofantligt. Dessutom känns det som om handlingen har kommit igång. Jag är mer engagerad i berättelsen, jag vill veta hur det ska gå, trots att jag vet hur det går.

Dagen innan hade jag sett ett genrepet av en mycket vacker uppsättning av Paul Claudels BUDSKAPET TILL MARIA, men som ateist hade jag på något sätt känt mej lite provocerad av det religiösa innehållet, men här, i den här uppsättningen, hade jag inga problem att acceptera änglar och en frånvarande gud. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

BUDSKAPET TILL MARIA, på Dramaten:

Men det är dräkterna som är de verkliga stjärnorna: detta är kostymer, inte kläder; snitten är enkla, som hos Vermeers tjänstekvinnor, men med en mönstermångfald som om Klimt hade målat med vattenfärg. Detaljerna är diskreta, men många; inget är enbart utilitärt, endast funktionellt, detta är medeltida bondekläder som skapade ur romantikens syn på medeltiden, och många av dom borde ställas ut. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/budskapet-till-maria-dramaten-genrep.html

FRANKENSTEIN, med Teater Barbara, på Teater Playhouse:

En intressant biprodukt av allt det här teaterbloggandet, är allt fascinerande jag träffar på i mina förvirrade efterforskningar. Saker jag inte kände till, saker som jag inte hade en aning om, saker som låter bekanta, men som jag helt glömt bort. Som författaren till boken Frankenstein; or, The Modern Prometheus.  Du vet alla fåniga teveserier som görs? Någon borde göra ett riktigt rejält kostymdrama om Mary Wollstonecraft Shelley. 

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/frankenstein-teater-barbara-teater.html

PÅKLÄDAREN på Dramaten: 

"Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/pakladaren-dramaten-genrep.html

SparaSpara