lördag 31 maj 2014

ROMEOR OCH JULIOR, Regi och bearbetning: Lasse Nilsen, Mimkoreografi och bearbetning: Lena Nilsen, Skådespelare: Jacob Falkman, Maria Friberg, Denise Görgü, Samantha Ebba Hilding, Richard Hultén, Teodor Olsson, Alicia Papari, Angelica Ramström, Tony Vepsä, Översättning: Göran O. Eriksson, Mask: Isabelle de Boulloche, Teknik, ljus: Nora Schleu, föreställning 116 2014

Eftersom jag står nere i gången utanför insläppet till scen vänster, och han står ute i foajén, antagligen i trappan upp till insläppet scen höger, har jag ingen aning om hur han ser ut, regissören. Han låter lite nervös på rösten. Lite spänd. Jag föreställer mej honom som mörk, lite överviktig, tunnhårig och glasögonprydd. Han presenterar sej, och hälsar oss välkomna, och så säger han: 
”Och stäng av mobiltelefonerna.” Inget ”Snälla”, eller ”Var vänliga”, eller omskrivningar som ”Glöm inte att sätta på mobilerna när det är över”. 

Jag är på Boulevardteatern för att se slutproduktionen av Boulevardteaterns elevskola termin två. Det är premiär. Familj och vänner trängs inne i foajén, eller har flytt ut på Götgatan. Säsongen är snart över. Det här är bland det sista som händer på teatern innan sommmaruppehållet. 

Den här klassen har jag sett förut, i vintras, när dom gjorde en mycket fin version av Staffan Göthes En Uppstoppad Hund. Mina förväntningar är lite halvhöga, sådär.

När jag kommer in, på auditoriets vänstra sida, får jag en röd liten vimpel och ett program, och blir informerad att jag nu tillhör team Montague. På den högra sidan viftar dom med blå vimplar, och dom tillhör det andra laget, Capulets. Elever, i pantalooner, höga stumpar och skjortor eller tröjor, och mjuka skor, allt i svart, sminkade med en slags kraftig skuggning av näsan, lite sådär som vissa transor gör på RuPauls Drag Race, står på var sin sida om publiken och skriker mot varandra. 

Längst bak på scenen, utmed ett rep, hänger röda eller blå mantlar, som eleverna tar på sej och illustrerar att om man har en röd mantel över ena axeln är man Romeo, och om man binder en blå mantel runt midjan som en kjol är man Julia. Varje roll i dramat har ett sätt att bära en mantel med en viss färg, tillsammans med en signifikativ rörelse, kanske en strykning över håret, eller en nigning. Amman bollar med ett par enorma imaginära bröst. En av papporna smeker sin enorma mage och drar i sitt pipskägg. 

Romeo och Julia är inte en av mina favoritpjäser. Jag har lite svårt att engagera mej i något som jag vet i alla fall ska gå åt helsike, men nu, konstigt nog, utan en speciell Romeo  eller bara en enda skådespelerska som gör Julia, är det lättare att dras in. Och för första gången upptäcker jag Shakespeares retorik. 

Eleverna gör alla roller, oavsett kön. Man byter färger på mantlar och roller mitt i scener, men det blir aldrig rörigt eller svårt att förstå. Eftersom dom hela tiden måste presentera sej, kan det ibland sacka i tempo, och när en scen är över tar det en liten stund innan nästan liksom börjar. Vi får se scenerna ta slut, och spelplatsen tömmas innan nästa scen börjar. Den nya scenen behöver starta nästan innan den tidigare är slut, för att vi inte ska tappa energi, men det är förhoppningsvis bara osäkerhet och premiärnerver. 

Man har ingen scenografi, utan eleverna själva föreställer de möbler som behövs. Jag ser att man har jobbat mycket med fysiken på skolan, och kanske inte lika mycket med rösten, projiceringen och textarbetet. Vissa har röster som bär, som berättar och förmedlar känslor, medan några kanske är mer trygga i att göra en kullerbytta, och har lite problem med att leverera alla dessa ord. 

Det här uppluckrade sättet att framför Shakespeares Romeo och Julia är det perfekt valet för en teaterskola. Ingen är fast med att spela gammal gubbe hela kvällen, och inga kvinnor tvingas spela män. 
Och man får prova att verkligen framföra repliker. Där man i många moderna dramer kan komma undan med att ha en stark undertext och liksom leverera känsla och karaktär istället för en tydlig replik, är Shakespeare nästan som att sjunga opera. Texten ska fram, till varje pris. Allt ligger i texten. 

Det är en mycket bra läsning, bearbetning och underfundig regi. Jag minns en Jesus på väggen i kyrkan vars arm hela tiden rasar ner, och den oemotståndliga  lust att fixa den som till slut får en av skådisarna att rusa dit och spika upp den, mitt under allt allvar. 

Jag ser en klar utveckling hos vissa elever, och andra som är på god väg. Det ska bli väldigt spännande att se vad dom gör nästa säsong. 

Förresten: i applådtacket kommer det kreativa teamet upp på scenen. Regissören är lång och blond, inte alls nån knubbig Woody Allen. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6080:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? med Teater Candy Cane, på Olympiateatern. 

"Jag är på Olympiateatern vid Odenplan och har precis sett en uppsättning av Vem är Rädd för Virginia Woolf där Martha inte hade en chans. George kunde ha utdelat sitt coup de grâce redan innan nattgästerna kom. 
Det är ganska uppfriskande när någon förhåller sej totalt respektlös till ett etablerat verk, och liksom säger”Fuck this shit; jag ser det såhär!”"

Låter det intressant? Här är resten: 



KOMMUNENS DAGAR, av Bertolt Brecht med teaterhögskolan i Malmö på Kulturhuset Stadsteatern:

"Skådisarna utför scenanvisningarn i den stund de kommer, som order. Det blir en slags öppen, levande teater, som förefaller skapas i stunden. När det nämns att någon faller, släpper den skådisen geväret i golvet - eller något annat tungt om dom är obeväpnade - och vänder sej ut mot publiken som om dom var osäkra på om dom verkligen hörde rätt. Så lägger dom sej ner, stilla, lite motvilligt, och dör utan krusiduller. Som Bo Setterlind sa: 
Döden tänkte jag mej så."

Låter det intressant? Här är resten:



WITCHES OF EASTWICK på St: Erks Gymnasium.

"”Var ligger S:Eriks gymnasium?” undrar jag. Jag är nu mer angelägen att komma fram än jag är att få mej en kopp kaffe. 
”Ah, då vet jag!” säger Prosopagnosias och pekar, som om Fridemsplan var Ryssland och han var Karl XII. 
”Är du säker?”
”Jag tror det,” säger han, tvärsäkert."

Låter det intressant?

Här är resten: 


#ROMEOROCHJULIOR, #ROMEOOCHJULIA, #Boulevardteatern, #Elevuppspel, #Amatörer, #Shakespeare, #1595-96, #1564-1616,

torsdag 29 maj 2014

VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? av Edvard Albee, Regi: Nick Wolf, Ensemble: Emelie Ulfeby, Ola Wallinder, Maria Jansson, Nick Wolf, ljus Maritn Hamberg/Moa Deurell, Smink Cecilia Blomqvist, med teater Candy Cane på Olympiateatern, föreställning 115 2014

Det står spritflaskor överallt, ordentligt uppställda med etiketterna ut mot publiken.  Inredningen av lägenheten är ett slags hopplock av olika stilar, som hos ett par som inte är inredningsintresserade, men de gröna växterna säger att någon här har förmågan att fortfarande och trots allt bry sej om sin omgivning. Är det George eller Martha? Man har vridit på scenen och spelar på flera nivåer, och det är faktiskt det mest effektiva användandet av den naturliga spelplatsen jag sett på den här teatern. 
Jag är på Olympiateatern vid Odenplan och har precis sett en uppsättning av Vem är Rädd för Virginia Woolf där Martha inte hade en chans. George kunde ha utdelat sitt coup de grâce redan innan nattgästerna kom. 
Det är ganska uppfriskande när någon förhåller sej totalt respektlös till ett etablerat verk, och liksom säger”Fuck this shit; jag ser det såhär!”
Femtisjuttonde gången jag såg filmen Who’s Afraid of Virginia Woolf undrade jag plötsligt om inte George och Martha egentligen, från början var ett par gamla bittra bögar?
Computer said No. Albee säger i någon intervju någonstans att om han inte alls tänkt i dom banorna. Om han velat göra George och Matha till bögar så hade han gjort det. 
När George och Martha gör entré tänker jag att regissören måste ha haft samma tankar som jag, men inte googlat. George har eyeliner och kraftig, mörk rouge. Martha ser ut, och uppför sej som något ur Hair Spray, eller någon som just blivit eliminerad från RuPauls Drag Race. Hon har en koniskt hövolme, hög och gäll röst, och ett mycket affekterat sätt att leverera sin repliker. Very drag queenee. 
Stämningen är så fientlig att man undrar varför inte efterfestsgästerna Nick och Grynet vänder direkt i dörren. 
Jag är inte säker, men det känns också som om man kastat om repliker och handling, men det kanske bara är en känsla, för skeendet förblir oförändrat. 
Men kvällen tillhör som sagt George. Han ad-libbar skamlöst, och det känns som om de andra tre bokstavligen har fastnat i sina roller, oförmögna eller förbjudna att följa honom in i improvisationen.  Föreställningen blir en kamp mellan George och de andra, som på något sätt verkar förenas i striden mot den gemensamme antagonisten. Han behöver dom knappt, för det är han som styr och ställer i varje skeende på vägen, och till slut är det nästan som om han spelar sina egna hinder, för hans medspelare har inte längre något att sätta emot.
Jag har träffat personer som honom på fester, såna som efter ett par glas blir agressiva, bara pågår, misstolkar och misstror, och omvärlden liksom tystnar och flyr ut ur rummet.
 Förförelsescenen mellan Nick och Martha blir aldrig allvarligt menad, utan mer som en utmaning, en ”Stoppa oss då, ser du inte vad vi håller på med, titta!”. Martha knådar demonstrativt Nicks kalsongklädda rumpa, men det finns ingen erotisk laddning. Det är en ren provokation. 

Slutet är mycket otäckt. Man har strukit den vanliga försoningen i en barnlös, drömlös framtid, och när George slutligen krossar Martha med det plötsliga beslutet om att deras ”blond-ögde, blåhårige son,” har dött i en bilolycka, gör han det under en mycket rå fysisk misshandel, innan han och Martha så slutligen tar en varsin överdos sömntabletter. Dom kan inte göra så mycket annat. Dom har nått slutet.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack, Teater Candy Cane och Erik Johansson, teaterchef för Olympiateatern. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6080:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 


KOMMUNENS DAGAR, av Bertolt Brecht med teaterhögskolan i Malmö på Kulturhuset Stadsteatern:

"Skådisarna utför scenanvisningarn i den stund de kommer, som order. Det blir en slags öppen, levande teater, som förefaller skapas i stunden. När det nämns att någon faller, släpper den skådisen geväret i golvet - eller något annat tungt om dom är obeväpnade - och vänder sej ut mot publiken som om dom var osäkra på om dom verkligen hörde rätt. Så lägger dom sej ner, stilla, lite motvilligt, och dör utan krusiduller. Som Bo Setterlind sa: 
Döden tänkte jag mej så."

Låter det intressant? Här är resten:



WITCHES OF EASTWICK på St: Erks Gymnasium.

"”Var ligger S:Eriks gymnasium?” undrar jag. Jag är nu mer angelägen att komma fram än jag är att få mej en kopp kaffe. 
”Ah, då vet jag!” säger Prosopagnosias och pekar, som om Fridemsplan var Ryssland och han var Karl XII. 
”Är du säker?”
”Jag tror det,” säger han, tvärsäkert."

Låter det intressant?

Här är resten: 


JOHN av DV8 på Dansens Hus
"Efteråt, när vi står utanför entrén till Dansens Hus och försöker samla våra intryck, säger jag, långsamt, eftertänkssamt, lite förundrad:
”Det här kan mycket väl ha varit något av det bästa jag någonsin sett…”
Achromotrichia tittar på mej. Tittar upp i himlen. Funderar, kort. 
”Japp…” säger han."

Låter det intressant? Här är resten:

#VemÄrRäddFörVirginiaWoolf?, #EdvardAlbee, #NickWolf, #Olympiateatern, #TeaterCandyCane,

onsdag 28 maj 2014

KOMMUNENS DAGAR, Av Bertolt Brecht, Musik Hanns Eisler, Översättning
Brita Edfelt, Regi Richard Turpin, Scenografi Sören Brunes, Kostym Eva Hedblom, Ljus Carina Persson, Regiassistent Frida Engström, Medverkande Jean m.fl. roller Jerk Ohlson Westin, Papa, m.fl. roller Johan Zetterberg, Coco, m.fl. roller Hanna Roth, Madame Carbet, m.fl. roller Sanne Ahlqvist Boltes, Francois, m.fl. roller Emil Brulin, Kyrassiär, m.fl. roller Marcus Vögeli, Barn, m.fl. roller Simon Rodriquez Strömberg, Barn, m.fl. roller Olof Mårtensson, Kypare, m.fl. roller Sofia Snahr, Langevin, m.fl. roller Christopher Rasimus, Babette, m.fl. roller Celia Hakala, Korpulent herre, m.fl. roller Sandra Redlaff, av Teaterhögskolan i Malmö, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 114 2014

Teaterhögskolan i Malmö gästar Kulturhuset Stadsteatern, och min vän Mr. Ticketmaster, som vet att jag gillar att sitta långt fram, har bokat in mej längst ut på andra bänkraden. 

Det här är avgångsklassens slutspel, och dom gästar Stockholm för att kunna visa upp sej för regissörer och teaterchefer här i Stockholm. 
Alla har praktiserat på andra teatrar, och jag känner igen killen som spelade sonen i Harvey Fiersteins Arnold, här på Kulturhuset Stadsteatern, och kvinnan som spelade en av flickorna i Lillian Hellmans De Oskyldiga på Dramaten. Några andra har också varit på andra teatrar, men de föreställningarna har jag tyvärr missat - jag är fortfarande lite sur över att jag missade Den Svenska Apans Hundra Röda Drömmar på Turteatern -  och några har försvunnit i ensemblen i små roller i andra uppsättningar. 

Om jag säger Brecht skulle nog dom flesta säga Den Kaukasiska Kritcirkeln, Sezuan, Mutter Courage eller Tolvskillingsoperan. Få skulle kunna rapa upp Kommunens Dagar, en pjäs han skrev 1949, nästan i slutet av sin karriär, och som fick premiär först 1956, året då han dog. 

Den handlar om en av alla dom där Franska revolutionerna. Året är 1871. I Sverige invigs Stockholms Centralstation, och Handelsbanken börjar verka. I Chicago inträffar den stora branden som Rita Hayworth sjunger om i Put the Blame on Mame, i filmen Gilda, och Kejsardömet Tyskland grundas. Frankrike har precis förlorat kriget mot tyskland, Napoleon är tillfångatagen och invånarna i Paris upprättar en egen förvaltning, en Kommun 

Scenografin är maffig. Det påminner mej om en slags hybrid av träribborna i ett nybyggt hus, ännu utan väggplattor, och en sån där balsaträmodell av ett flygplan. Ett slags enormt, skört skelett i trä, alltså. Både ett slags fängelse och en transparent struktur. Dessa höga väggar går att rulla, och man flyttar ofta på dem, kanske lite i onödan ibland, tycker jag, men det kanske är viktigt att visa att man befinner sej på en annan plats i en föreställning som är lite svår att följa med i. 

Kostymerna  går i beige, sand, kaki för arbetarna, och i mörkare färger för de lite mer uppsatta. Den enda gången vi möter riktigt förmögna människors var vi som satt på de första tre raderna uppkallade på scenen för att agera panikslagna människor på en tågstation, och jag hade lite svårt att ta in kostymerna, men jag minns ett slags färgglada lapptäcken. 

Sminkningen är avancerad, speciellt bland kvinnorna som spelar män. 

Det här är ingen enkel uppsättning att hänga med i, dels för att den verkliga huvudrollen innehavs av en händelse, kommunen, en företeelse jag var långt ifrån bekant med, dels för att det finns så många stora och små roller, och dom dubbleras och tripplas och i vissa fall gör skådisar så många som fem roller, och många av de manliga rollerna görs av kvinnor. 
Det är lite som musikalen Oh, What A Lovely War från 1963 av Joanne Littlewood, av vilkens filmatisering jag inte förstod mycket, förutom att Maggie Smith var enastående i numret We Need Recruits!, som alltid. 

Vi får små ögonblicksbilder av livet för de inblandade, men det är hela tiden med en naggande känsla av att den verkliga historien pågår någon annanstans.

Jag önskar nästan att dom hade haft en slags introduktion i början, eller någon slags ciceron som förklarade både pjäsen och skeendet i den stund det händer, för det här är för svårt för mej.

Slutet blir starkt. Kommunen är anfallen från alla håll, och en voice-over kommer in och läser scenanvisningarna. Typ:

”MADAME SISÅDÄR: Sacre Bleu! (HON RUSAR FRAM TILL DEN FALLNE MONSIEUR VADENUVA, PLOCKAR UPP HANS GEVÄR OCH AVFYRAR NÅGRA SKOTT. HON TRÄFFAS OCH FALLER.)

Skådisarna utför scenanvisningarn i den stund de kommer, som order. Det blir en slags öppen, levande teater, som förefaller skapas i stunden. När det nämns att någon faller, släpper den skådisen geväret i golvet - eller något annat tungt om dom är obeväpnade - och vänder sej ut mot publiken som om dom var osäkra på om dom verkligen hörde rätt. Så lägger dom sej ner, stilla, lite motvilligt, och dör utan krusiduller. 
Som Bo Setterlind kunde ha sagt: 

"Döden tänkte jag mej så, 
plötsligt, 
som en scenanvisning."

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Biljett 40:- Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6080:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 


WITCHES OF EASTWICK på St: Erks Gymnasium.

"”Var ligger S:Eriks gymnasium?” undrar jag. Jag är nu mer angelägen att komma fram än jag är att få mej en kopp kaffe. 
”Ah, då vet jag!” säger Prosopagnosias och pekar, som om Fridemsplan var Ryssland och han var Karl XII. 
”Är du säker?”
”Jag tror det,” säger han, tvärsäkert."

Låter det intressant?

Här är resten: 


JOHN av DV8 på Dansens Hus
"Efteråt, när vi står utanför entrén till Dansens Hus och försöker samla våra intryck, säger jag, långsamt, eftertänkssamt, lite förundrad:
”Det här kan mycket väl ha varit något av det bästa jag någonsin sett…”
Achromotrichia tittar på mej. Tittar upp i himlen. Funderar, kort. 
”Japp…” säger han."

Låter det intressant? Här är resten:

PLAGUE MYSTERIES, av Vincent O’Connell med Scengymnasium St. Erik ES11T på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen.

"Jag får plötsligt en insikt. Jag bara vet. Det är något med det hårda, kalla, konfronterande, och alla dessa cigaretter. Och de kontaktlösa, kärlekslösa relationerna. 
Vincent O’Connels sci-fi-pjäs Plague Mysteries har världspremiär på Stadsteaterns Skärholmens framförd av eleverna på S:t Eriks scengymnasium. 
”Är detta regisserat av en man?” viskar jag till min kompis Mr Hayes, som sitter bredvid."

Låter det intressant? Här är resten:

#TeaterhögskolanIMalmö, #MrTickerMaster, #KommunensDagar, #BertoltBrecht, #1947, #Frankrike, #Elevuppspel, #nja, #pjäs, #MinstEnGångIVeckan, 

tisdag 27 maj 2014

WITCHES OF EASTWICK, efter en bok av John Updike, Manus och Text John Dempsey, Musik Dana P. Rowe, Medverkande Elever från Musikal/Artistklassen SC3A ES11A, Regi Stein Rognstad Janni, Musik Jonas Åman, Koreograf, Kicki Holmqvist, föreställning 113 2014

”Vem känner ni?” undrar kvinnan i kassan. Mannen som sitter bredvid henne tittar upp från sitt räknande och ser på oss. 
Vi tittar på varandra, förvånade. Vad menar hon? Vem känner vi? Vem vi känner? Vi känner väl ingen? Det är ju ett elevuppspel? 
Så fattar vi, och skrattar, lite generat.
”Ingen,” säger Prosopagnosias. 
Dom ser lite på oss som om vi ljuger. Som om vi visst kände någon. 
”Vi känner ingen här,” säger jag. 
”Vi ville bara se föreställningen…” säger Prosopagnosias. ”Jag är en stor musikalnörd,” tillägger han, stolt. 
"Har ni nåt fik eller nåt sånt?" undrar jag. 

Vi är på Scengymnasiet St. Eriks, tre våningar upp, i trapphuset. Och jag är desperat för en kopp kaffe. 

Det började precis efter att vi käkat på Govindas, en vegetarisk restaurang i Indiskt stil, som drivs av Hare Krishna och ligger vid Fridhemsplan. 
”Jag vill ha en kaffe,” säger jag.
”Okej,” säger Prosopagnosias, och så reser vi oss, ställer in våra brickor i brickvagnen, går ut på Fridhemsgatan och börjar gå bort mot Flemmingsgatan. 
”Är det ditåt vi ska sen?” undrar jag och pekar uppför backen vid Sankt Göransgatan, där jag vet att det ligger ett gymnasium. 
Prosopagnosias är inte en tvivlare, som jag. Jag velar och misstror och är inte säker och kommer alltid för tidigt, för säkerhets skull. Han är hundra procent säkert tills han inser att han haft fel, och då är han tusen procent säker på motsatsen. Vissa kanske till och med skulle kalla honom obstinat, men med dom skulle han ta ett långt, allvarligt snack, och förklara och ge exempel på varför dom har fel, och han har rätt, och varför han inte kan kallas obstinat. 
Han tittar på min utsträckta arm och nickar. 
”Ska vi gå dit och kolla upp med biljetterna och så,” säger jag. ”Dom kanske har en kafeteria därinne?” 
Min oroliga själ och mitt kaffesug har liksom kommit fram till den ultimata lösningen.
”Okej,” säger han. 
Vi går uppför backen och börjar leta. Ingenstans ser vi skyltar om något elevuppspel. Han har dåligt täckning och lite batteri på sin smartphone, så jag går ut på fejjan och letar efter gruppen The Witches of Eastwick, Scengymnasiet S:t Eriks - 
S:t Eriks?
”Det är på S:t Eriks gymnasium,” säger jag. ”Det här är Sankt Görans?”
Prosopagnosias tittar upp på skolans fasad, som om han inte riktigt tror att jag vet vad jag pratar om, men han hittar en skylt och får erkänna sej överbevisad. 
”Det här var konstigt,” säger han, som om det vore något man kunde debattera, och inte ett faktum. 
”Var ligger S:Eriks gymnasium?” undrar jag. Jag är nu mer angelägen att komma fram än jag är att få mej en kopp kaffe. 
”Ah, då vet jag!” säger Prosopagnosias och pekar, som om Fridemsplan var Ryssland och han var Karl XII. 
”Är du säker?”
”Jag tror det”, säger han, tvärsäkert. 
Vi sätter av. Jag låser upp cykeln som jag glömt utanför restaurangen och börjar leda den. Vi hinner nästan ett kvarter innan han säger:
”Nej, det är fel, jag tänkte på Kungsholmens gymnasium.”
Jag går ut på nätet igen:
”Det ska ligga på Polhemsgatan?”
”Hitåt!”
Några minuter senare står vi på Pontonjärsgatan.
”Jag trodde det här var Polhemsgatan,” säger Prosopagnosias, lite misstänksamt, som om något bytt ut gatuskyltarna för att jävlas. 
”Var ligger Pontonjärsgatan?” 
”Ingen aning.”
Jag Google Mapsar:
”Den ska ligga bakom Kronobergsparken!”
”Då vet jag!” 
Vi sätter av över Hantverkargatan och genom Kronobergsparken. 
”Den jag tänker på ligger här nere,” säger Prosopagnosias och pekar ner, tillbaka mot Hantverkargatan. 
”Pontonjärsgatan 35,” flämtar jag. Det är jobbigt att simultant leda en cykel och balansera en iPhone. 
”Då är det här fel håll,” avgör han, när vi kommer fram till Bergsgatan och ser att numren på gatan är sjunkande. Vi vänder. När vi kommer tillbaka till stället där vi kom ur parken ser jag på andra sidan Fleminggatan en banderoll där det klart och tydligt står namnet på skolan vi ska till. 
Jag ringer min kompis Achromotrichia, som ska komma senare, eftersom jag tror att jag kan ha gett honom intrycket att vi ska träffas på S:t Eriks Gymnasium. 
Men han har total koll. Han vet inte hur byggnaden ser ut, men han vet vägen dit. 

”Har ni kaffe?” frågar jag i biljettkassan, när vi förklarat att vi hittat hit via en grupp på Fejjan. 
”Kaffe?” säger dom och tittar på varandra som om det vore något dom givetvis borde ha haft. ”Nej.”
Jag ringer Achromotrichia för att fråga om han kan köpa med sej en kopp. Han är på väg upp i trapphuset. 
Det finns inte tid. 
Det börjar.

Detta är ett kaxigt val: att sätta upp en i Skandinavien aldrig förr spelad musikal, med en stor manlig huvudroll, i en gymnasieklass med bara tjejer. 
John Updikes bok från 1984, Witches of Eastwick, blev film 1987, med Cher, Michelle Pfeiffer, Susan Surandon och Jack Nicholson i det stora rollerna. 2000 sattes den upp som musikal i London med Peter Jöback i en mindre roll, och floppade. 
Det handlar om Alexandra, Jane och Sukie i den lilla staden Eastwick, som bara önskar sej en man, och deras böner besvaras - i form av djävulen. 

Man kör med liveband och myggor, förenklad men effektiv scenografi, och flera klädbyten, lösskägg och peruker, och jag slås av hur ”Vuxen” den är i sin behandling av den kvinnliga sexualiteten. Vissa scener måste nog ha varit lite knepiga att jobba med. 

Musikaliskt bjuder man inte på några direkta höjdar-hitar, men det är helt okej, och den verkar också varit lite knepig att översätta. 

I pausen smiter vi ut, stressar ner till 7-Eleven på Flemminggatan, och jag får äntligen min kaffe. Tre timmar senare. 
Det är knappt att vi kommer in när vi är tillbaka, men vi hittar en dörr där någon stuckit dit en liten kvist för att hindra den från att låsas. 

Bortsett från det tre kvinnliga huvudrollerna är det konstigt nog i de manliga rollerna man briljerar. Att spela ett annat kön kanske ger en frihet och en makt man annars saknar när man ”bara” ska spela sej själv? Kanske är det enklare, i den här åldern, att spela en karaktär som är långt ifrån en själv, istället för någon som bara är några år äldre? Eller så är det bara väldigt duktiga skådisar?
Jag har sett fullvuxna dragkings som har gjort sämre ifrån sej. 

Än en gång slås jag över vilka hjältar dom är, dom här pedagogerna och regissörerna som anstränger sej för att hitta något nytt och spännande för eleverna och för sej själva att sätta tänderna i. Vilket mod man måste ha för att dra igång en sån jätteapparat som det är att översätta och börja bena i något som är helt obekant. 
Man kunde ha gett sej på Footloose, och jag är så tacksam att dom inte gjorde det. 

Slutet på Maj, då alla elevuppspel drar igång, har plötsligt blivit lika intressant som början på September, då teaterhösten börjar. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Biljett 80:- Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6040:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

JOHN av DV8 på Dansens Hus
"Efteråt, när vi står utanför entrén till Dansens Hus och försöker samla våra intryck, säger jag, långsamt, eftertänkssamt, lite förundrad:
”Det här kan mycket väl ha varit något av det bästa jag någonsin sett…”
Achromotrichia tittar på mej. Tittar upp i himlen. Funderar, kort. 
”Japp…” säger han."

Låter det intressant? Här är resten:


PLAGUE MYSTERIES, av Vincent O’Connell med Scengymnasium St. Erik ES11T på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen.

"Jag får plötsligt en insikt. Jag bara vet. Det är något med det hårda, kalla, konfronterande, och alla dessa cigaretter. Och de kontaktlösa, kärlekslösa relationerna. 
Vincent O’Connels sci-fi-pjäs Plague Mysteries har världspremiär på Stadsteaterns Skärholmens framförd av eleverna på S:t Eriks scengymnasium. 
”Är detta regisserat av en man?” viskar jag till min kompis Mr Hayes, som sitter bredvid."

Låter det intressant? Här är resten:

VÅRKONSERT MED KUNGLIGA OPERANS SOLISTER 2014, i Rikssalen på Kungliga Slottet.

"Andra akten. Vi sätter oss lite längre bort, några bänkrader bakom de prasslande ynglingarna. Även denna akt inleds av Lilla Akademien, och en av dom, Hugo Ticciati visar hur en riktigt violinist gör när han gör det en riktigt violinist gör. 
Se blir det opera av. Bizet, Tchaikovsky, Puccini, Mozart och Verdi. Det här är lite lättare för mej. Lite mer bekant. 
När Ola Eliasson sätter sej i trappan och mandolinkompar sej själv i Mozarts Deh, vieni alla finestra, då känns det nästan som om jag har födelsedag. "

Låter det intressant? Här är resten:



#WitchesOfEastwick, #WitchesOfEastwickTheMusical, #StEriksgymnasium, #JohnUpdike, #Prosopagnosias, #Achromotrichia, 

måndag 26 maj 2014

JOHN, Skapad och regisserad av: Lloyd Newson Assistent: Hannes Langolf På scen: Taylor Benjamin, Lee Boggess, Gabriel Castillo, Ian Garside, Ermira Goro, Hannes Langolf, Garth Johnson, Vivien Wood, Andi Xhuma. Regiassistent, turnéledare: David Grewcock Koreografi: Lloyd Newson och de medverkande, Scenografi och kostym: Anna Fleischle Ljusdesign: Richard Godin Ljuddesign: Gareth Fry Produktionsledare: Jamie Maisey Scenmästare: Tom Pattullo Snickare: Matt Davis Ljustekniker: Leo Woolcock Ljudtekniker: Fergus Mount Tekniker scengolv, assisterande elektriker: James Bentley Kostym: Ilona Karas Kostymassistent: Natasha Prynne Designassistent: Loren Elstein Ljuddesigner: Ella Wahlström Rekvisita: Sabia Smith Musikansvarig: Gabriel Castillo Scenografikonstruktion: Simon York Skor: Reuben Hart (National Theatre) Peruk till Hannes Langolf och Vivien Wood Giuseppe Cannas (The National Theatre). Voiceover: Lee Davern Researcher: Antonio Harris, Tim Owen Jones, Ankur Bahl, Kenny d’Kruz Redaktör av intervjuer: Lloyd Newson och Hannes Langolf
Ljudklippning: Tamsin Barber; Chester Hayes; Luke Johnson; Rachel Phillips; Hedley Roach. Chefsproducent: Eva Pepper Producent: Louise Eltringham Ekonomi: Nancy Rossi Sponsoransvarig: Jessica Choi Administrativassistent: Rhiannon Savell, Kompanilärare: Denzil Bailey; Raymond Chai; Kerry Nicholls; Stephen Pelton; Sonia Rafferty; Jeannie Steele; Tory Trotter; Vivien Wood. Röstchoach: Melanie Pappenheim Teaterworkshops: Juliet Knight, John är samproducerad med the National Theatre of Great Britain, Biennale de la Danse de Lyon, Théâtre de la Ville and Festival d’Automne Paris, Dansens Hus Stockholm, Dansens Hus Oslo och DV8 Physical Theatre. DV8’s styrelse Mark Godfrey; Leonie Gombrich, Conor Marren;
Kate Mayne (Chair); Lloyd Newson; Sita Popat, Musik: The Way by Zack Hemsey; Whole Lotta Love by Led Zeppelin; Shallow Water Blackout by Loscil; Contain by Plastikman; Lucy Dub by Loscil; 5th Achor Spam by Loscil; Sophteonal
by Aix Em Klemm; Melancholia VIII by William Basinski; Monophaser 2 by Alva Noto,; Away by
To Rococo Rot; Says by Nils Frahm; Dark Ambient (am Mix) by All India Radio; No Name Jive by Glen Gray & The Casa Loma Orchestra; Niagra by JonQPublik; Smolik Cye (El Marecky’s Remix); A1 by Darkside; Bump by Fred Halsted; Rundgang um die Transzendentale Saule derBy Burzum; Firestarter (Instrumental) by The Prodigy; Retrograde (Finn Pilly Edit) by James Blake; Femme Fatale by Velvet Underground; Take Me To The Hospital (Instrumental) by The Prodigy; -25 by Pan Sonic; Mama Told Me Not to Come (instrumental) by Randy Newman; A3 by Darkside; Face Love Anew (Original Mix) by Stereogamous; Dirt Rhodes by Kevin MacLeod; This is Eugene McCanik by Johann Johannson; City by Deaf Center, Bless This Morning by Helios, med DV8 på Dansens Hus, föreställning 112 2014

Efteråt, när vi står utanför entrén till Dansens Hus och försöker samla våra intryck, säger jag, långsamt, eftertänkssamt, lite förundrad:
”Det här kan mycket väl ha varit något av det bästa jag någonsin sett…”
Achromotrichia tittar på mej. Tittar upp i himlen. Funderar, kort. 
”Japp…” säger han. 
Så börjar vi promenera hemåt, uppför Vasagatan.  
Vi har precis sett det första publikrepet någonsin av Lloyd Newsons och DV8s nya verk John.

För någon vecka sen låg jag och min kompis Protanomaly och solade i Svandammsparken. Eller: han solade, jag fikade och gömde mej i skuggan. Vi pratade om ett slags kommunalt drivna teaterhus där amatörer och fria gruppen borde kunde  spela. Vi snackade om det kommersiella och det konstnärliga. Och vi pratade om vikten av att scenkonst måste få utvecklas, måste ges tid, måste ges möjligheter. Vi pratade om något utan vilket den här föreställningen inte vore möjlig. 

Varje gång ljuset går ner i en salong hoppas jag att jag ska bli förförd, förtrollad, och förhoppningsvis; förändrad. Det händer inte så ofta. Men oftare än man skulle kunna tro. Jag antar att jag är lite som den där prinsessan som kysser grodor på jakt efter en prins. För varje groda man kysser blir det lite enklare att kyssa nästa. Och chansen att träffa på en prins ökar ju med antalet grodor man kysser. 
Men ibland kysser man en groda och han förvandlas till…?
Vad är bättre än en prins? En Kung? En kronprins? En multimediamiljonär?

Det börjar liksom i full fart. En röst, på engelska, börjar berätta om sitt liv, och allt börjar snurra. Bokstavligen. Man har en vridscen på högsta fart, och på den har man byggt upp olika rum, och huvudpersonen, John, tar sej igenom rummen i berättelsen om sitt liv. Nästan som en hinderbana. Ett liv av misshandel, missbruk, misär och misslyckanden. 
Låter det inte som en dans? Det är det inte. Det är inte bara en dans. Låter det mer som en pjäs? Det är det inte. Och är inte bara en pjäs. Det är både och. Och så mycket mer. 
Runt, runt, snurrar det, och John tar sej från rum till rum, och under den korta stund det tar för ett rum att virvla förbi hinner man måla upp situationer, kontakter, öden. 
Redan  några minuter in i spelet kippar jag efter andan. Det är för mycket! Det är för bra! Jag vill pausa redan nu, tänka efter, ta in. Jag ber en stilla bön: snälla gode gud, låt det här komma ut på dvd! 
Jag fattar inte. Nästan varje gång ett rum snurrar fram ser det annorlunda ut. Hur många rum kan det rymmas på en vridscen? Dörrar dyker upp där dörrar inte varit, och möbler försvinner och kommer tillbaka. Och så förstår jag: dom bygger om, därbakom. Det snurrar, och man håller hela tiden på och bygger om. Och hur sjutton ljudsätter man något sånt här? 
I en nästan oavbruten monolog berättar John om sitt liv, från liten till vuxen man. Från social misär, via missbruk, till upprepade besök på kåken och rehab. Och hela tiden den här lekfulla, livsbejakande koreografin, som både förstärker och skapar distans. 
Jag får så många vackra, otäcka bilder i huvudet att jag nästan stänger ner. 
John som står och berättar om sitt liv, samtidigt som han utför någon slags balansövninar, och jag är övertygad om att hans skor är fastsatta i golvet tills han plötsligt tar ett steg ut ur rummet. 
Galgar som kommer ner från taket och hur John ur en tvättbaljar plockar upp och hänger kläder som får representera människorna i hans liv. 
Och så plötsligt vänder det. Det vänder så snabbt att jag först inte hänger med. Ett av rummen snurrar in och i det står en massa män och tar av sej kläderna. Jag tänker först att det är John som har åkt in på kåken igen, och det här är något slags oklädningsrum. Men var är John? 
Nej, vi är på en gaysauna. Vad har hänt? Var är John? Vi är på något sätt inne i andra delen, och en helt ny värld presenteras. En ny subkultur: Gayvärldens bastuklubbar. Vi möter ägare, gäster, straighta och gay, komedi och tragedi. 
Och så plötsligt dyker John upp. Han har klippt sej och skaffat ett jobb. Han har bytt missbruket mot gymmet, och nu har han kommit ut och är på jakt efter någon att inte bara älska, utan dela sitt liv med. 
Det är så bra att jag vill ställa mej upp och skrika hysteriskt, som dom där första tonårstjejerna på en Beatleskonsert. Inte bara gaytemat, eller det kriminella, sociala våldstemat, utan temat att man alltid kan börja om, ta en ny chans, starta igen. 
Och gudarna ska veta att John förtjänar så många chanser han kan få. 
Det sista vi hör är Johns andetag. Han ligger på golvet, och bara andas. För första gången känns det som han bara existerar. Inga droger. Inget våld. Ingen jakt, ingen flykt. 
Bara är. Plötsligt permanent närvarande. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5960:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PLAGUE MYSTERIES, av Vincent O’Connell med Scengymnasium St. Erik ES11T på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen.

"Jag får plötsligt en insikt. Jag bara vet. Det är något med det hårda, kalla, konfronterande, och alla dessa cigaretter. Och de kontaktlösa, kärlekslösa relationerna. 
Vincent O’Connels sci-fi-pjäs Plague Mysteries har världspremiär på Stadsteaterns Skärholmens framförd av eleverna på S:t Eriks scengymnasium. 
”Är detta regisserat av en man?” viskar jag till min kompis Mr Hayes, som sitter bredvid."

Låter det intressant? Här är resten:

VÅRKONSERT MED KUNGLIGA OPERANS SOLISTER 2014, i Rikssalen på Kungliga Slottet.

"Andra akten. Vi sätter oss lite längre bort, några bänkrader bakom de prasslande ynglingarna. Även denna akt inleds av Lilla Akademien, och en av dom, Hugo Ticciati visar hur en riktigt violinist gör när han gör det en riktigt violinist gör. 
Se blir det opera av. Bizet, Tchaikovsky, Puccini, Mozart och Verdi. Det här är lite lättare för mej. Lite mer bekant. 
När Ola Eliasson sätter sej i trappan och mandolinkompar sej själv i Mozarts Deh, vieni alla finestra, då känns det nästan som om jag har födelsedag. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/varkonsert-med-kungliga-operans.html

OLIVER TWIST på Enskedespelen:

"Det börjar, och nästan med en gång inser jag att det här är ett slags mästerverk. Regi, dramatisering, kostym, scenografi, mask, peruk och musik är av så inspirerad, hög kvalitet och väl genomförd att jag ibland undrar om publiken, mest bestående av inte så teatervana föräldrar, inser vilken fantastisk prestation detta är. 
Regin är total, övergripande och Skolverket skulle inte kunna ha sån här ordning på barnen."

Låter det intressant? Här är resten:


#JOHN, #DV8, #DansensHus, #Gay, #Ja!, #Engelska,