söndag 11 maj 2014

BASE23 ATTITUDE, på Oscarsteatern, föreställlning 93 2014.

SMU PÅ OSCARSTEATERN, Stockholm Musikalartist Utbildning, text och musik av bland andra Bo Wastersson, Ture Rangström, regi och koreografier Hans Marklund, Stefan Marling, Gerrard  arter, Roine Söderlundh, Denise Bethke, sånginstudering till Man in the Mirror kerstin Ryhed Lundin, Scenchef Lukas Ohlson, Pianist Anna Landström, Kerstin Ryhed Lundin, Teaterlärare Stefan Marling, Sånglärare Maria Den-Haji, Anders Mårtenssson, Kerstin Ryhed Lundin, Kostymdesign, Eva Johnson, Stefan Wåhlberg, Lotta Borgman, Scenografi Dan Hohansson, Ljusdesign Staffan Sahlström, Ljudteknink Niclas Granström, Affisch och Programdesign Marcus Söderberg, med SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, 
Jag älskar elevuppspel. Det finns en glädje, en energi, en jag-har-inget-att-förlora-inställning som skiljer dom från proffsuppsättningar. Det är kanske första gången eleverna möter oss, och det är oftast första gången vi möter dom. Dom är så fullproppade av utbildning att dom nästan spricker av kunskap, av saker dom ännu inte förstått och av sånt dom vill prova. Ingen är blasé, ingen lutar sej tillbaka på hur det brukar göras, och ingen har gett upp drömmen för att bara försörja sej. 
Det händer spännande saker. Vi, publiken, får möjlighet att upptäcka något nytt, att förälska oss, och dom får i vissa, lyckligt förtrollade fall, upptäcka hur det känns att vara älskad av en publik. 
Och när det - som här - sen visar sej att eleverna både har talangen och utbildningen att leverera, då är det julafton på Oscarsteatern. 

Första delen är en slags workshop av en nyskriven svensk musikal, Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga, med musik av Bo Wastesson, text av Ture Rangström, regi och koreografi av Hans Marklund och även regi av Stefan Marling. 
Hur lyckliga är inte dom här eleverna? Hur många får chansen att under sin utbildning delta i en workshop av en nyskriven svensk musikal? Har det nånsin hänt? Tänk att vara den elev som är den första som får bita i ett helt nyskrivet material. Att få vara med och jobba, att få vara en liten del av något som förhoppningsvis ska bli en färdig föreställning. 
Och för den delen: hur lyckliga är inte dom här upphovsmännen? I ett land som har en tendens att inte workshoppa verk har dom hittat det perfekta medlet: elever.  Här kan dom utan tidskrav på en professionell uppsättning leka, testa och förkasta. 
Det finns nämligen en svårighet med att workshoppa i Sverige. Det finns inte den ekonomin. I länder där en hit kan gå sex dar i veckan infinitium har man råd att investera miljoner i att utveckla en produkt. I vårt land brukar en superhit gå max fyra dar i veckan i åtta månader. Det finns inte tillräckligt många föreställningstillfällen att spela in de pengar man investerat i en workshop. Det får bära eller brista. Och för det mesta brister det, och verket överges. Upphovsmännen går vidare. 
Kanske borde någon ta tag i Garbo, Stars, eller Sol, Vind och Vatten och se om det finns något värt att rädda? Att betrakta den tidigare uppsättningen som en workshop att utgå ifrån?

Vi får höra nio låtar ur musikalen, inscensatta, instuderade, i kostym och med en enklare scenografi. Och jag måste erkänna att jag inte är så hemma på Göstas liv och leverne, och mycket av min tid gick åt till att försöka återknyta en bekantskap med en bok läst för länge sen. 
Verket är mer släkt med Kristina Från Duvemåla än med Les Miz, mer Onegin än Carmen, och kanske mer stadsteater än privatteater.  Både musik och text kräver ganska mycket av sin lyssnare, för det här är inte Andrew Lloyd Webber. 
Av låtarna som presenteras är en övervägande del av typen ”Här och Nu”, det vill säga sånger där sångaren berättar hur det känns här och nu, vilket gör att riktningen framåt, själva berättelsen, stannar av. Men man får inte glömma att detta bara är en slags presentation, en ”best of-”, ett nedslag i nyckelscener. Och dramatiskt är det kanske lite väl svårt för elever, både vad gäller ålder och känslomässigt spann.  
Det ska bli hemskt spännande att se det färdiga materialet. Jag ser redan nu lite av Royal Shakespeare Companys ”Nicholas Nickleby” framför mej. 

Andra delen handlar om musical comedy. Vi får höra Bye Bye Blackbird, Det Måste Finnas Något Bättre ur Sweet Charity, Teach me how to Shimmy ur Smokey Joes Café, Man Måste Ha En Gimmick ur Gypsy, En Sång Som Går Så Här ur Spamalot, Buddys Blues ur Follies, Med Dig ur Pippin, Är Han Från Europa ur Legally Blonde, America ur West Side Story, Döden Väntar Bakom Hörnet ur Familjen Addams och Man In The Mirror

Det här är svåra grejer. Det kräver sång, dans, humor och det där odefinierbara ämnet som gör dej sceniskt intressant. Ska vi kalla det scenpersonlighet? Och en output. Ett förhållningssätt. En attityd. Publiken ska skratta, dras in, roas. Det räcker inte att vara prickfri och perfekt.
Jag har faktiskt svårt att se många av våra mer etablerade musikalstjärnor klara av det här.
Fotografering verkar vara tillåten, och jag ångrar att jag inte plockade upp min iPhone, för det här är nummer jag vill se om och om igen. Och om jag ska säga något negativt är det att jag tycker man borde ha mer än ett speltillfälle, både för att kunna ge notes, för att kunna förbättra det som kanske inte gick som man ville, och för att jag garanterat hade suttit där, längst fram, applåderandes och busvisslandes.
Kostymt är det all out, lyxigt och effektivt, och jag imponeras av den budget det såg ut som om kostymörerna fått, men som jag nog tror dom inte hade en bråkdel av. 
Och jag har aldrig sett ett sånt här elevuppspel, där standarden på koreografi och regi av de framförda numren är så hög att man skulle kunna lyfta dom rakt upp ur elevuppspelet, fylla dom med proffs - i vissa fall kunde nog elever få hänga med - och sätta upp musikalerna i sin helhet. Snacka om att eleverna får börja på toppen. I en värld av en handfull sönderspelade musikaler skulle ingen skulle bli gladare än jag åt lite Pippin, eller Follies, Gypsy, eller Smokey Joe’s Cafe. 
Och det är en eloge till skolans undervisning att eleverna inte drunknar, bleknar eller försvinner i materialet. Ingen blir bara dansare, bara sångare, bara tredje personenen från höger. Många gånger briljerar dom, någon enstaka gång tappar dom bollen, men för det mesta är det en standard så hög att det måste byggas nya teaterhus för att hysa all denna talang. 


Tacksamt, 
Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Hans. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

VÅRT FÖRAKT FÖR SVAGHET, följd av en slags debatt på Kulturhuset Stadsteatern. 

"Jag tycker nämligen att själva upplevelsen av en föreställning är viktig. Den är den primära anledningen till att jag sitter där i publiken, dag ut och dag in, vecka efter vecka. Känslorna jag får när jag tittar. De medvetna och omedvetna tankarna som vaknar. Associationerna. Minnet av det jag sett är viktigt för mej. 
Och det är väldigt lätt att förstöra minnet av en upplevelse. Anta att du har sett en fantastisk uppsättning av Hedda Gabler, och du är helt upprymd och helt tom, och ljuset tänds i salongen och masserar dina sönderklappade händer och börjar samla ihop dina saker. Du är liksom i en liten bubbla, upplyft, berikad, nästan frälst. Då vill du inte höra någon säga:
”Gud vad hon såg fet ut i den där klänningen,”"

Låter det intressant? Här är resten:


THE HOUSE, gästspel på Marionetteatern, Kulturhuset Stadsteatern

"Och så finns där två inbrottstjuvar, som försöker stjäla skattkistan. Och en advokat, som fått i uppdrag av den gamla kvinnan att skriva ett nytt testamente, som istället för att ge sina pengar till sin brorson, vill ge dom till sina två söner, som hon inte längre har kontakt med. Gissa om Krematoriekärringen står och tjuvlyssnar och beslutar sej för att göra nåt åt saken?
Och så finns där en hund. Och en yxa."

Låter det intressant? Här är resten: 



SARAH BERNHARDT, på Kulturhuset Stadsteatern

” Scenografin är magiskt vacker. Scenen är täckt av vatten och föreställer en strand i Bretagne. På en brygga står några trädgårdstolar och -bord i grönt järnsmide och på en  dagbädd av snirkligt grönt järn, med ansiktet skyddat från solen av en spetssjal, ligger Sarah Bernhardt, klädd i en slags beige linne-muumuu, som ett stort påslakan. I det bakåtslickade hennade håret, vid tinningen, har hon några Billie Holliday-blommor. ”

Låter det intressant? Här är resten: 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar