”Ni får flytta fram lite, ni blir inte så många,” säger den äldre, gråhårige scenteknikern och föser lite i luften som för att visa att folk ska röra på sej. Han är lite stressad, för det är han som har hand om insläppet uti entrén till Paulikaféet på Dramaten. Dom har öppet extra länge idag, tror jag. Klockan är halv elva på kvällen. Jag överväger att ta ett glas vin eller en öl, men jag har lärt mej att alkohol innan en föreställning inte direkt förhöjer intrycket. Jag blir lite dum, liksom.
Jag sitter så långt fram det går, nästan, så jag rör mej inte ur fläcken. Några kvinnor, som suttit på betryggande avstånd, reser sej motvilligt, som högstadiestudenter, och släntrar bort till ett bord lite närmre scenen. Lite senare kommer två andra kvinnor in och tar platserna dom lämnat vakanta. Jag sitter och funderar på vilka platser han ska hänvisa dom nyanlända till, när det kommer in två män och tar de platser jag precis kommit fram till att kvinnorna skulle få flytta till. Så kommer några till, och några till, jag måste maka lite på mej för att vi ska få plats, och till slut verkar det vara helt fullt.
Vi sitter i ett hörnrum med rundade väggar. Det är högt i tak, och man känner sej lite liten. Fönster och dörrar har metertjock inramning av utsirat jugend-trä i naturfärg. Över oss hänger stora väggmålningar av stockholmslivet från mitten till slutet på artonhundratalet.
Så kommer dom in. Dom har, endast iklädda underkläder, krupit ner i en Big Bag, en sån där stor orange säck man ser på byggen, och klippt hål för benen så att dom kan gå. Väl uppe på scenen sätter dom ner den och börjar leta runt i säcken efter något att ta på sej. Andreas väljer en slags randig pyjamsjacka, och Reuben tar på sej en blå glittrig avklippt klänning med uppriven söm där ärmen möter axeln.
Sen plockar Reuben upp en liten leksakssynth, och dom framför 21 nummer i full rulle, och det är bara för oss i publiken att luta oss tillbaka och njuta. Det handlar om Sverige, om Rasism, Religion och Främlingsfientlighet, och alla texter och merparten av musiken är skrivna av skådespelarna själva.
Det har plötsligt blivit så lätt att peka finger. Jag gör det själv. Från att till exempel förut ha kunnat skratta när någon spelar en komisk karaktär som talar med brytning, känner jag att jag stoppar mej själv, rannsakar mej, och frågar om det här är att gå över gränsen. Så kände jag aldrig förut. Det som var roligt var roligt, och om någon snackade skånska eller bröt på ryska var lite samma sak. En parodi, en karikatyr. Tysk och fransk brytning kan man fortfarande med gott samvete skratta åt. Italiensk ligger på gränsen. Turkisk och brytningar från mellanöstern är inte längre roliga. Eller?
Man skämtar om Reubens judiska arv, och ställer det mot Andreas bakgrund som Uddevalla-bo. Man värderar vänskap, undersöker laddningen i våra namn, och läser upp ett öppet brev till Jimmie Åkesson. Det är intelligent, laddat och mycket underhållande.
Och det är så väldig befriande. I ett Sverige som har blivit lite av ett minfält vad gäller politiska och social frågar, där jag känner att jag hela tiden måste rannsaka mej själv, censurera mej själv, ifrågasätta mej själv, resonera med mej själv, kan jag plötsligt slappna av. För här är två killar som har tänkt efter lite mer än jag har. Här är två killar som vågar skämta om saker som de flesta av oss inte ens vågar prata om, om vi inte är absolut säkra på att inte bli missförstådda.
Och In Medias Res, vad betyder det? På engelska förklaras det: ”In or into the middle of a narrative or plot”, på svenska översätts det ”I Händelsernas Centrum.”
Det är när en berättelse börjar mitt i en händelse, för att sen förklara det förflutna och arbeta sej framåt. Vilket väl är där vi är idag, mitt i alltihop, sökande svar i det förflutna, undrande vad som ska hända härnäst?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
150:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5550:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"POPPEAS KRÖNING/PELLEAS & MELISANDE" OCH "XERXES" med Stockholm Operastudio på Kulturama år 1 och 2 på Årsta Teater
"Akt II börjar, och känslan är helt förändrad. Det här är helt underbart!
Tre kvinnor, alla tre med röda clownnäsor och klädda som gycklar-mimare, som en slag Gelsomina-trio ur Fellinis La Strada, sitter längst bak på scenen när vi kommer in i salongen. Dom bara tittar på oss. Apatiska.
Så kommer de övriga aktörerna in, klädda i en slag moderniserad Rokoko, i Converse All Stars, men fullt sminkade och friserade. Dom vandrar över scenen, vokaliserar, övar skalor, rullar sina rrrr och värmer upp rösterna. Så sätter sej en av dom vid flygeln, blir pianisten, och allt börjar. "
Låter det intressant? Här är resten:
THE GREAT GRAND MOTHER på Opera Showroom, Folkoperan.
"Vi kommer ut från Folkoperans stora salong, och ut i den intre foajén, jag och Achromotrichia. Ett stort orange tyg är utspänt över rummet, som ett slags hopknycklat cirkustält, eller en stor textil skulptur. Den formar ett slags torn, och längst upp sticker sångerskans, the Great Grand Mothers, torso upp, i höglockig barockperuk och vidhalsad pipkrage. Hon sjunger Mahler, utan ackompanjemang"
Låter det intressant? Här är resten:
ANTI - THE REVOLUTION WILL BE FEMINIZED, en del av Opera Showroom på Folkoperan:
“Det här händer. Vi får inte veta varför det händer, eller vad man kan göra åt det. Situation efter situation målas upp, med lite Händel insprängt när det blir för starkt, och jag känner mej lite som när Alexander DeLarge i Clockwork Orange som försökskanin av Ludovicotekniken tvingas titta på våldsfilmer och lyssna på Beethovens Nia.”
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/anti-revolution-will-be-feminized-en.html
#ReubenSallmander, #InMediasRes, #Rasism, #AndreasTOlsson #PauliKaféet, #Dramaten,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar