Det står spritflaskor överallt, ordentligt uppställda med etiketterna ut mot publiken. Inredningen av lägenheten är ett slags hopplock av olika stilar, som hos ett par som inte är inredningsintresserade, men de gröna växterna säger att någon här har förmågan att fortfarande och trots allt bry sej om sin omgivning. Är det George eller Martha? Man har vridit på scenen och spelar på flera nivåer, och det är faktiskt det mest effektiva användandet av den naturliga spelplatsen jag sett på den här teatern.
Jag är på Olympiateatern vid Odenplan och har precis sett en uppsättning av Vem är Rädd för Virginia Woolf där Martha inte hade en chans. George kunde ha utdelat sitt coup de grâce redan innan nattgästerna kom.
Det är ganska uppfriskande när någon förhåller sej totalt respektlös till ett etablerat verk, och liksom säger”Fuck this shit; jag ser det såhär!”
Femtisjuttonde gången jag såg filmen Who’s Afraid of Virginia Woolf undrade jag plötsligt om inte George och Martha egentligen, från början var ett par gamla bittra bögar?
Computer said No. Albee säger i någon intervju någonstans att om han inte alls tänkt i dom banorna. Om han velat göra George och Matha till bögar så hade han gjort det.
När George och Martha gör entré tänker jag att regissören måste ha haft samma tankar som jag, men inte googlat. George har eyeliner och kraftig, mörk rouge. Martha ser ut, och uppför sej som något ur Hair Spray, eller någon som just blivit eliminerad från RuPauls Drag Race. Hon har en koniskt hövolme, hög och gäll röst, och ett mycket affekterat sätt att leverera sin repliker. Very drag queenee.
Stämningen är så fientlig att man undrar varför inte efterfestsgästerna Nick och Grynet vänder direkt i dörren.
Jag är inte säker, men det känns också som om man kastat om repliker och handling, men det kanske bara är en känsla, för skeendet förblir oförändrat.
Men kvällen tillhör som sagt George. Han ad-libbar skamlöst, och det känns som om de andra tre bokstavligen har fastnat i sina roller, oförmögna eller förbjudna att följa honom in i improvisationen. Föreställningen blir en kamp mellan George och de andra, som på något sätt verkar förenas i striden mot den gemensamme antagonisten. Han behöver dom knappt, för det är han som styr och ställer i varje skeende på vägen, och till slut är det nästan som om han spelar sina egna hinder, för hans medspelare har inte längre något att sätta emot.
Jag har träffat personer som honom på fester, såna som efter ett par glas blir agressiva, bara pågår, misstolkar och misstror, och omvärlden liksom tystnar och flyr ut ur rummet.
Förförelsescenen mellan Nick och Martha blir aldrig allvarligt menad, utan mer som en utmaning, en ”Stoppa oss då, ser du inte vad vi håller på med, titta!”. Martha knådar demonstrativt Nicks kalsongklädda rumpa, men det finns ingen erotisk laddning. Det är en ren provokation.
Förförelsescenen mellan Nick och Martha blir aldrig allvarligt menad, utan mer som en utmaning, en ”Stoppa oss då, ser du inte vad vi håller på med, titta!”. Martha knådar demonstrativt Nicks kalsongklädda rumpa, men det finns ingen erotisk laddning. Det är en ren provokation.
Slutet är mycket otäckt. Man har strukit den vanliga försoningen i en barnlös, drömlös framtid, och när George slutligen krossar Martha med det plötsliga beslutet om att deras ”blond-ögde, blåhårige son,” har dött i en bilolycka, gör han det under en mycket rå fysisk misshandel, innan han och Martha så slutligen tar en varsin överdos sömntabletter. Dom kan inte göra så mycket annat. Dom har nått slutet.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack, Teater Candy Cane och Erik Johansson, teaterchef för Olympiateatern. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6080:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
KOMMUNENS DAGAR, av Bertolt Brecht med teaterhögskolan i Malmö på Kulturhuset Stadsteatern:
"Skådisarna utför scenanvisningarn i den stund de kommer, som order. Det blir en slags öppen, levande teater, som förefaller skapas i stunden. När det nämns att någon faller, släpper den skådisen geväret i golvet - eller något annat tungt om dom är obeväpnade - och vänder sej ut mot publiken som om dom var osäkra på om dom verkligen hörde rätt. Så lägger dom sej ner, stilla, lite motvilligt, och dör utan krusiduller. Som Bo Setterlind sa:
Döden tänkte jag mej så."
Låter det intressant? Här är resten:
"”Var ligger S:Eriks gymnasium?” undrar jag. Jag är nu mer angelägen att komma fram än jag är att få mej en kopp kaffe.
”Ah, då vet jag!” säger Prosopagnosias och pekar, som om Fridemsplan var Ryssland och han var Karl XII.
”Är du säker?”
”Jag tror det,” säger han, tvärsäkert."
Låter det intressant?
Här är resten:
JOHN av DV8 på Dansens Hus
"Efteråt, när vi står utanför entrén till Dansens Hus och försöker samla våra intryck, säger jag, långsamt, eftertänkssamt, lite förundrad:
”Det här kan mycket väl ha varit något av det bästa jag någonsin sett…”
Achromotrichia tittar på mej. Tittar upp i himlen. Funderar, kort.
”Japp…” säger han."
Låter det intressant? Här är resten:
#VemÄrRäddFörVirginiaWoolf?, #EdvardAlbee, #NickWolf, #Olympiateatern, #TeaterCandyCane,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar