Jag gillar att försvinna in i mängden, speciellt när jag går på teater. Att bara bli ett par ögon, en grå, anonym person. Att vara ensam. Att tjuvlyssna på vad andra säger. Att bli osynlig.
Det är lite svårt när jag går tillsammans med min kompis Prosopagnosias. Han syns, han märks och han hörs. Han är lite som en någorlunda manlig Auntie Mame, som skriven av Lars Norén.
Vi sitter i Galärparken och väntar på att The Stockholm English Speaking Theater, ska ha premiär på William Shakespeares Much Ado About Nothing. Eller: jag sitter, Prosopagnosias är på väg. Han har gått vilse. För en stund sen ringde han, berättade att han var någonstans mellan Nordiska museet och Vasa museet, och undrade vart det var han skulle. Han har gått dit han av någon anledning, och utan något som helst belägg, tyckte att Galärparken borde ligga, men det visade sej ligga en uteservering där istället.
Jag försökte förklara för honom var Galärparken ligger, men det lät som om han gestikulerar med telefonen i hand, för ljudet försvinner hela tiden. Till slut bryts kontakten.
Parkteaterns repertoar i år har varit lite av en besvikelse för mej. Så mycket barnteater, och så få uppsättningar för vuxna. Det är inte det att jag missunnar barnen deras teater, tvärt om, men det har varit lite tomt i parkerna, kvällstid, och det känns lite småsnålt det här att väga ett intresse mot ett annat. Jag antar att det är lockande, när man lägger en repertoar, att liksom ge varje år ett tema. Sommaren 2014 är antagligen barnteateråret, så jag antar att ungarna kommer att ha det lite kymigt kommande säsonger, när vi andra sitter och tittar på Strindbergssommar, eller antikensommar, eller Spansk Sommar.
Jag kan inte låta bli att tänka hur passande det hade varit att låta den här säsongen blir Shakespearesommaren, med tanke på att det är 450 år sen barden föddes.
Fast egentligen tycker jag inte man behöver ha teman. Diversifiera är ett bra ord.
Jag är - som vanligt - tidig. Två timmar för tidig. Jag hade kunnat vara ännu tidigare, om jag inte riktigt sniglat och tagit vägen förbi några second handbutiker. Och tur var väl det: på Myrorna vid Adolf Fredriks kyrkogata hittade jag Grace Coddingtons självbiografi. Jag är lycklig. Jag skulle kunna åka hem redan nu, slänga mej på soffan och börja läsa om hur det är att jobba på Vogue. Men jag är glad att jag stannade.
Jag är inte ensam, här på första bänkraden. På andra sidan om den plats jag sitter och håller åt Prosopagnosias sitter Eksjö-Maja, en bekant genom en bekant. Hon har redan sett den här pjäsen, trots att det är premiär, eftersom hon tog fel på datumet, och kom en dag för tidigt, och såg genrepet, igår.
”Han har gått vilse, säger jag till Eksjö-Maja, förklarande om Prosopagnosias. ”Och sen bröts samtalet. Han kanske blev påkörd? Detta kanske var det sista jag någonsin får höra honom säga: Jag vet inte var jag är!”
Eksjö-Maja skrattar åt min galghumor.
Det här är första gången jag ser Stockhoms English Speaking Theater, SEST. Jag har missat allt som SEST har gjort, och jag önskar att jag hade kunnat se det mesta: Jag har missat deras Boston Marriage av David Mamet, och Yasmina Rezas The God of Carnage, och dom hade jag mer än gärna sett.
Solen, som lyser bakifrån, värmer som om den sökte absolution för ett höstlikt Juni. Jag har bara ett linne på mej, och letar fram en skjorta, och lite solskydd, som jag smörjer in i nacken. Det börjar fylla på med folk. Jag var osäker på hur många som skulle våga sej på en föreställning på engelska.
Parkteatern har en ambulerande scen som jag är lite svag för. Den är medelstor och har ett krumt tak, lite som en dansbanescen, eller som en stor ostkupa. Man kan fälla ner fram och baksida och på så sätt få en förscen och ett slags backstage.
Much Ado About Nothing utspelar sej i Messina, på Sicilien, och det går inte att missta sej på att vi är i Italien. Ur högtalare strömmar en kavalkad av Italienska örhängen, och jag sitter spänt och väntar på Tu vuo' fa' l'americano (You Wannabe American) av Renato Caosone och Nisa. Mitt på scenen står en slags finlemmad pergola, på vilken hänger kopparkittlar och citroner växer. Resterna av några raserade romerska pelare är placerade lite här och var på scenen, och nere på marknivå, på var sida, har man ställt upp solstolar och parasoll. Några stora granitblocksliknande gradänger leder upp till scenen från publiken.
Det ringer igen.
”Vi trodde du kanske hade blivit påkörd…” svarar jag.
Det är tyst i andra änden. Inget sprakade, inte ett ljud. Prosopagnosias har väldig otur med elektriska aparater. Varenda en verkar vara ett måndagsexemplar. Han kan inte köpa ett talande grattiskort utan att det blir kortslutning i kuvertet.
”Om du hör mej; Gå mot ljuset, Carol Anne,” säger jag, och hoppas att han har sett Poltergeist.
”Den här gången kanske dom fick honom, viskar jag till Eksjö-Maja och stoppar ner min iPhone.
En av skådespelarna kommer fram till Eksjö-Maja och börjar prata. Han är lång, slank, och har rakt brunt hår. Av deras samtal förstår jag att dom hade snackat lite igår, efter, under eller innan genrepet. Han presenterar sej. Han har gröna ögon. Vi pratar lite. Jag frågar hur det kom sej att han, en grönögd engelsman, hamnade här i en park i Stockholm, och han berättar att han nyligen gjort Judas i Åbo, och att han till hösten ska göra Mary Sunshine i Chicago. Sa jag att han hade gröna ögon? En medelålders man kan drunkna i ett par gröna ögon. En kvinna kommer fram till honom, och han ursäktar sej.
”Han är jättebra,” viskar Eksjö-Maja om honom. ”Jag ska inte berätta vad han gör, men han gör något som är jättebra…”
Jag tar in, nickar, och tittar på honom. Jag är lite svag för talang. Väldigt svag för talang, kanske jag ska säga. Och jag har inget till övers för folk som håller på med sånt dom inte passar för. Jag kallar det för slöseri med tid.
Jag hoppas att han är bra. Jag hoppas verkligen att han är bra. Det vore slöseri på så gröna ögon om han bara vore medioker.
Prosopagnosias kommer fram. Han har ser ut som om han slagit sej fram genom Djurgårdens djungel. Att säga att han är echaufferad är som att beskriva Titanic som en kapsejsning. Han är rödpustande och svettig och är klädd lite som om han skulle leda en allsångskväll med Carl Antongsånger i Vitabersparken, eller åt minstone var en av de där tre männen i en båt. I kort: han har halmhatt. Jag har märkt att Medelålders män med en dragning åt kultur gärna har halmhatt, och i vissa fall har dom till och med ljusa, något skrynklade linnekostymer.
”Känner ni varandra?” undrar jag, och gestikulerar mellan Eksjö-Maja och Prosopagnosias. För sent inser jag att Prosopagnosias har en sjävdiagnostierad släng av Prosopagnosi, vilket på svenska betyder ansiktsblindhet. Det betyder att han påstår att han inte kan känna igen folk.
Eksjö-Maja ler artigt mot Prosopagnosias:
”Jag känner igen dej,” säger hon.
”Jaså, jaha…” svarar Prosopagnosias, ”Jag känner inte igen dej.”
Much Ado About Nothing, tros vara skriven 1598-1599, under Shakespeares mellanperiod. Elizabeth I var 62 år gammal och hade fyra år kvar av sin regim. Gustav Vasas sonsons Sigismund, son till Johan III och Katarina Jagellonica var på sitt sjunde och sista år som svensk regent, innan hans farbror hertig Karl tog makten, blev Karl IX och farfar till Kung Kristina, och Caravaggio var det stora namnet inom målarkonsten.
Det visar sej nu att Prosopagnosias har väldig solkänslig hy. Han höjer nu hotande ett regnbågsfärgat paraply och vill att jag aktar mej medan han fäller upp det.
”Jag har solkräm…” erbjuder jag.
”Jag har smort in mej. Det funkar inte på mej. Jag har bara så väldigt känslig hud…”
Det finns inget annat att göra än sätta sej under paraplyet, och det är faktiskt skönt, tills det visar sej att det är lite för tungt att hålla upprätt, som om det regnade, så Prosopagnosias lägger det bakom våra ryggar och binder fast det med en sladd i sin väska. Nu måste vi sitta lite framåtböjda, så att personerna på raden bakom oss inte ska känna sej utträngda.
Pjäsen handlar om två kärlekspar: Benedick och Beatrice, och Hero och Claudio, och är egentligen två historier på samma scen: Benedick och Beatrices saga är om två personer som hela tiden ordvitsar och tjabbar, kanske förälskade, men ingen redo att ta första steget och släppa ner garden innan man är säker på att den andre är intresserad. Till slut luras dom, var för sej, att den andre är vansinnig förälskad, och blir då antingen plötsligt förälskade eller vågar låta dolda känslor bubbla upp.
En mobillös, förvirrad kvinna går fram till solstolarna på var sida om scenen, ställer ner sin packning mitt i scenografin, klättrar upp på granitgradängerna och börjar vinka i hopp om att hennes bekanta ska se henne. Hon får står där och vifts ett bra tag innan rätt personer ser henne. Fel personer har börjar oro sej att hon ska stå där hela pjäsen.
Det andra parets saga handlar om Claudio som blir lurad att hans fästmö Hero är honom otrogen, så han bryter med henne i kyrkan, på bröllopsdagen, inför alla. Man låtsas att hon dör av krossat hjärta, och när det sen visar sej att hon var oskyldig, tvingar man Claudio att gifta sej med hennes dubbelgångare. Jag har ganska stora problem med den här delen av pjäsen, det här att Claudio blir förlåten. Vilken kvinna skulle förlåta något sånt? Bara en kvinna som inte har råd att inte förlåta.
Det börjar blir väldigt varmt under paraplyet, och vi sitter nästan dubbelvikta, med bröstet mot knäna. Någon längre bak har antagligen klagat på att de inte kan se den tomma scenen på grund av Prosopagnosias regnbågsparaply, för en parkteaterpersonal kommer fram och ber oss att vi ska fälla ner paraplyet när föreställningen börjar.
Prosopagnosias proklamerar högt, för alla och en var, att han inte har avsikt att sitta med uppslaget paraply under pågående pjäs, men att han inte heller tänker fälla ihop sitt paraply innan föreställningen börjar. Han har väldigt känsligt hud. Och knapp hinner han säga det innan föreställningen börjar. Paraplyet fälls skyndsamt ihop.
”Ta av dej hatten, för i helvete, så vi andra kan se nåt!” vrålar någon till Prosopagnosias från två rader bakom oss. Antagligen samma person som suttit och irriterat sej på vårt enorma paraply.
Jösses, vad det är skönt att höra lite Shakespeare, på engelska. Det känns liksom inte lika föråldrat som när man översätter honom, på något sätt. Och det går undan i en hastighet som skulle få ett Molièrianskt farskompani att känna sej omkörda. Man fullständigt spottar ur sej bevingade ord, aforismer, ordvitsar och vacker vers. Och jag är glad att jag läser på lite innan, för det kräver sitt att hänga med.
Bredvid mej sitter en Prosopagnosias, hattlös, men med händerna täckande sin skalliga skult. Och en Prosopagnosias med armarna i luften skymmer bra mycket mer än vad en liten halmhatt gör, oavsett hur brett ett brätte är.
De över 21 rollerna görs av sex engelskspråkiga skådisar. Två män och fyra kvinnor. Rollen som Heros far Leonato, har femininiserats till moder, Leonata, men de två socialt mest prominenta rollerna, Don Pedro, prins av Aragon, och hans oäkte bror, Don John, spelas av en aktris som spelar två män. Skådespelerskan är mycket övertygande, men jag önskar ändå att dom hade låter det hela gå en vända till och se om dom inte kunde gjort prinsarna till prinsessor. Det känns inte riktigt som om det här ett medvetet konstnärligt val att införa transvestitism, utan mer ett tecken på en bister verklighet: vi har en kvinna över, och det fattas en manlig skådis. Där förkvinnligandet av Leonata ger en värme och en utsatthet i det fula spelet, tycker jag inte att faktumet att Don Pedro och Don John spelas av en kvinna tillför något. Det är också det enda rollen som behandlas så: i övrigt görs präster och nattvakter till nunnor, vilket fungerar utmärkt.
På senare tid har jag upptäckt Shakespeares bitchande, och jag gillar det. Det retoriska tjabbandet, ordvitsarna, det verbala sparrandet. Jag vet inte hur jag kan ha missat det. För hos Shakespeare är ordet viktigare än känslan. Skådisar har en viss förkärlek att liksom försöka känna någonting, eller i brist på äkta vara försöka förevisa känslan, och i Shakespeare kan det i många fall bli lite för mycket av det goda. Det är underbart när man - som här - låter orden väga tungt, och låter känslorna följa. Noel Coward sa: ”Just say the lines and don’t trip over the furniture.”
Kostymt verkar man befinna sej lite i limbo. Det finns en antydan till studentbal, speciellt i kvinnornas stora, utsvängda, färgstarka klänningar. Männen har grå kostymer och vit skjorta. Det andas fest, och viss andakt.
Det är premiär, men det märks knappt. Allt rullar på som om detta var slutet på en säsong istället för början. Tills man kommer till förberedelserna inför maskeraden, där kvinnorna ska ta på sej sina krinoliner. Jag vet inte hur det gick till, men Beatrice fick på sej sin upp och ner, det vill säga, i stort såg det ut som om hon inte hade någon kjol över sin ställning, tills vi såg den hängnade, släpande mellan hennes ben. Jag antar att det är sånt som borde ha hänt på genrepet. Men mej veterligen missade hon inte ett ord.
Regin är ett rent nöje. Det finns ett schvung i föreställningen, en härlig berättarglädje, och så många inspirerade scenlösningar och bearbetningar att jag är osäker på att jag minns dem alla.
De två commedia-liknandne scenerna när Beatrice eller Benedick respektive, försöker tjuvlyssna på de övriga är små komiska mästerverk i timing och bevis på hur långt en skådis kan gå om hen bara har övertygelsen.
Skådespelerskan som gör stackars, Hero, en ganska så sorglig roll, får tack och lov spela ut sin komiska sida när hon dubblerar som blind irländsk nunna. Och man sjunger förvånansvärt bra för att vara en pjäsensemble.
Jag skrattar nästan hela tiden, men fort och relativt tyst för att inte missa något, för det här är så roligt att om man stannade för varje skratt skulle man publiken fått ta nattbussen hem.
Någon gång under föreställningen märker jag att Prosopagnosias har satt på sej sin halmhatt. Han blev väl trött i armarna. Och den skrikige mannen två rader bakom är tyst, för han har väl insett att han ser bättre såhär, utan ett par armbågar i luften.
Jag hoppas verkligen att Parkteatern och SEST tar en ny svängom nästa sommar. Engelsk renässansteater passar perfekt i en park. Jag har aldrig sett något av Christopher Marlowe eller Ben Jonson. Det är bara ett tips.
Och hur var han då, Eksjö-Majas kompis? Jag kanske är lite jävig, men jag måste säga att han var feno-fucking-menal! Ni vet det där uttrycket Pärlor för Svin? Oink, oink, säger jag. Hälften hade varit nog.
Eller som Shakespeare kunde ha sagt:
”Om talang kunde mätta skulle han aldrig gå hungrig.”
Och resten av ensemblen ligger inte långt bakom. Om England har ett sånt överdåd på gudabenådade skådisar att dom måste exportera personer av den här kalibern, då skulle jag vilja se vilka dom behåller? Det kan nästan bara finnas Judi Dench, Maggie Smith och Ian McKellen kvar.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Parkteatern.
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
Bögarna på chokladkoppen har fått sällskap vid ett annat bord lite längre bort. På Pharmariums veranda står servitören kvar, uppgiven, och väntar på att någon ska ropa på honom.
Duvorna har landat högt uppe på brunnshuset igen. Lutad mot sandstensfasaden vid Köpmansgatan står en ung man i blå mask.
Det är som om vi alla väntade på något."
FIDELIO med Kamraterna på Årsta Teater:
"Men det är lite svårt att klä upp sej när man har rakt huvud, hur man än gör ser man ut som en förrymd fotbollstränare. Jag skulle vilja anlända i kostym, utan vare sej ryggsäck eller annan väska, med en struken skjorta, väst och slips, och med en matchande näsduk sådär lagom nonchalant nedstucken i bröstfickan, men på något sätt slutar det alltid med att jag står där i det gamla vanliga: något diskret, och förhoppningsfullt: rent. Med en ryggsäck fullproppad med sånt jag verkligen behöver om nu apokalypsen inträffar under mitt teaterbesök. "
Låter det intressant? Här är resten:
TRE MÄN I EN BÅT med Kullehusteatern på Hallwylska Palatset.
"Och att se Thomas Eriksson spela teater är lite som att se en lindansare balansera högt däruppe. Precis när man tror att han ska dratta dit, spela över, gå ifrån historien för att kamma hem några enkla skratt, rätar han upp sej, skärper till sej och fortsätter sin akt. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande: han är som en hybrid av en stå up-komiker, eller värsta sortens fars-clown och en seriös aktör. Han är ofta ute på tunn is, men klarar sej alltid torrskodd. Aldrig någonsin känns det som om målet bara är ett skratt, även om det alltid är resultatet. Det är som om han tillåter oss att skratta åt honom, samtidigt som han koncentrerar sej på att framföra pjäsen. "
Låter det intressant? Här är resten:
