onsdag 30 september 2015

UTSÅLT, på Lilla Scenen, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 109 28/9 2015


av Babben Larsson,  Mikael Tornving Adde Malmberg, Regi Adde Malmberg, Scenografi Hansson Sjöberg, Kostym Gudrun Rösnes, Ljus Alarik Lilliestierna, Mask Maria Lindstedt, Kapellmästare Marika Willstedt, Medverkande Mikael Tornving, Adde Malmberg, Elisabet Carlsson, Rakel Wärmländer Kalle Westerdahl, Sofia Bach, Medverkande från 24 okt Nadja Mirmiran, Kapellmästare/musiker Marika Willstedt, Jakob Birgersson, Mats Persson.

Maybe it’s my name
Maybe it’s my face
Maybe it’s my both
All I know is 
Show me a glass of water,
I'll show you a soggy dress.
Show me a tube of toothpaste,
I'll show you a mess.

Show me a fresh laid side walk 
and guess where my foot prints are?
Show me a fire hydrant 
I’ll show you my car

Show me the latest dance step
I’ll show you the latest fall
Show me the train to Boston
I’ll show you St. Paul

Show me a hundred lighters,
I'll show you the one that won't.
Show me a priceless vase
No don't!

Show me a cancelled party
I’ll show you the only guest

Show me an open manhole
And I’ll do the rest

Show me a broken window
I’ll show you a bat and ball

Show me the boat to Europe
I’ll show you St. Paul

Ask me to give directions
I’ll show you a vacant lot

Show me a knot that’s tangled
I’ll show you a tangled knot

Show me a nest of hornets...
Maybe I can do
Don't laugh
Good.

Maybe I can do
Don't laugh
Well.

Maybe you could be
Who knows proud

Alright, so laugh 
But not too loud.

DON’T LAUGH
ur HOT SPOT 
Av Stephen Sondheim

”Ne-ej…!” säger jag.
”Jo-o,” säger han, ”dom tog bort min beställning, man kan inte boka några andra biljetter, och på hemsidan står det att den utgår helt på grund av sjukdom.”
”Urk,” säger jag. Man kan liksom inte argumentera med sjukdom. Är man sjuk är man sjuk, och man får bara hoppas att det inte är för allvarligt, men fasiken…
Jag och min kompis Ticket Master står nere i Klarafoajén och väntar på att få gå in till ett publikt rep av revyn UTSÅLT, han har precis sagt att han ser fram emot pjäsen COCKFIGHT, jag har sagt att jag ser fram emot Staffan Göthes EN SLAVISK DANS, och han har sagt att den är inställd. Sjukdom. Blä och urk! 
Jag tror att jag är lite obsessiv, för jag har fortfarande inte riktigt kommit över att man ställde in Joe Ortons LOOT för några år sen. Det är konstigt att man alltid mer ångrar det som inte blev av än det som verkligen hände. 

Hösten är här, och det är dags att ta tag i saker. Efter sommarens och förhöstens krängande hit och dit har vi liksom glidit in i ett slags fokuserad riktning, och man kan koncentrera sej på viktiga saker. Som att försöka få rutiner, som att få ordning på träningen. Som att äntligen läsa DN och Svenskans Scenhöstbilagor. Som att ta tag i det här med Instagram och Snapchat. Och vad fasiken är Swarm?

Detta är ett publikrep, och mycket kan, och kommer antagligen, att hända med föreställningen innan det är premiär, om några dagar. Saker slängs ut och annat kommer in. Vissa grejer behålls, och andra ratas. Man stuvar om, ändrar ordning, lägger något i andra akten istället för i första, och så vidare. 

När jag ser föreställningen blir jag i första hand förvånad över hur bra vissa sjunger, och hur överraskande bra vissa rör sej. Mest, och i första hand, gäller det de två stand-uparna, Adde Malmberg och Mikael Tornving, där mina fördomsfulla förväntningar kanske varit ovanligt låga, vad gäller sång och dans. De kan röra sej, och dom kan ta ton. Tornving har en slags melankolisk klang, och jag skulle vilja höra honom sjunga Olle Adolphsson och Allan Edwall, och Malmberg är lite av en estradör. 
Elisabeth Carlsson - som gjorde en jättefin insats om Hunyak i CHICAGO härom året - är, tillsammans med Rakel Wärmländer,  fenomenal på stämsång, och de två borde få en egen sångföreställning på soppan, kanske något om Ulla Sjöblom, eller vad sägs om att tolka Agnetha Fältskogs Elva Kvinnor I Ett Hus?
Kalle Westerdahl gör en väldigt bra David Batra, och Rakel Wärmländer lyckas med mästerstycket att klämma komik ur hans fru, vilket inte är det lättaste. 
Materialet är högt och lågt. Ibland väldigt roligt, bitande, nästan provocerande, och ibland tappar man bollen helt, och jag antar att det är dom numren - där vi lite förvirrat klappar i händerna när det är över, undrande över vad det var vi missade - som kanske inte kommer att vara med nästa gång. Eller som kommer att se helt annorlunda ut.
Det jag kanske tycker minst om är scenografin, som består av två flyttbara trappor, och en mittenmodul med tre dörrar och en slags fönsterlucka, allt i vitt. Det känns lite naket, lite kallt. Eftersom majoriteten av skådisarna oftast är bakom scenen och byter om, och det för det mesta bara är en eller två personer på scenen känns den ganska outnyttjad. Jag hade nog föredragit om man skärmat av, och flyttat fram spelet. Nu blir det lite kliniskt, lite desinficerat, lite fantasilöst.

Jag sitter och funderar på om Babben försvann på vägen, eller om det aldrig var meningen att hon skulle var med i föreställningen, men det känns lite konstigt eftersom hon är en av affischnamnen, och eftersom de andra två namnen är representerade på scenen.

Man skämtar om hipsters, om skägg, om pinkoder, man gör fin en hyllning till Löfven, där jag hela tiden väntade på att bilan skulle falla, men som verkade vara just bara en hyllning, man skämtar om det svenska vårdmisslyckandet med personaleffektivisering, och ett annat om vården och rekryteringsföretag. Man skämtar om svenskar med bortskämda barn, på semester i ett k-pist-smattrande Tunisien, och man skämtar om vår inställning till tiggande romer.

Jag hittar ingen information om vem som gjort koreografierna, men jag antar att det bara måste vara en miss, för jag tror inte att detta kan vara något som man själva har satt ihop. Man framför till exempel en mycket fin och ganska komplicerad dans till Zorba The Greek, i ett nummer som jag tror handlar om Grekland och EU, men jag är inte säker. Det var ett väldigt fint nummer, kanske lite luddigt, men med fin dans och sång.

Den klara favoriten är när Tornving har en genial publikgymanstik där man samtidigt, genom handuppräckning och statistik, fick lära sej ett och annat om invandringen till Sverige. Kanske hade jag bara önskat att han hade infört en övning för att visa vad invandring har bidragit med, ekonomiskt och kulturellt, men man kan kanske inte få allt. 

Men det jag tycker allra bäst om är att jag får skratta åt ganska provocerande saker tillsammans med en allomfattande, inkluderande publik. Det här är en revy som riktar sej till en teatervan medelsvensson, och jag gillar var man har placerat den politiska, kulturella normen, och på det sätt som det hela tas emot. 
I en värld med triggervarningar, kulturell appropriering och tolkningsföreträde, där man måste akta sej så att man inte trampar någon grupp på tårna, att inte någon känner sej utpekad eller förbisedd, där en våg på ett badhus plötsligt blir en dödsfälla, och där ingen riktigt vet hur en feminist ska förhålla sej till huvudbonader, baddräkter och bara bröst, har skrattet plötsligt blivit lite ansträngt. Man vågar knappt säga att ”Vi svenskar är lite si, eller lite så” eftersom man är rädd att någon som inte är lite si eller så, ska tro att vi anser att den personen inte är svensk. 
Då är det ganska skönt att någon som ägnar sej åt humor med ansvar säger: det här kan skratta åt. Det här får man skratta åt. Det här är egentligen ganska roligt. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, repbiljett, tack Staffan!  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4534:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

BOX, av Henrik Fexeus på Maxim: 

"Du vet när man är på ett step-pass, på Friskis, och man har gått igenom koreografins alla delar, och det är dags att sätta ihop de olika kombinationerna till en helhet, och instruktören räknar: 5,6,7,8…
- och det är precis tomt. Man minns inte ett steg. Den första delen känns som om det var väldigt länge sen vi gick igenom, som om man gjorde den en annan dag, till och med, och vissa steg känns helt obekanta. Svängde vi verkligen här? Snurrade här? Har det alltid legat ett mambo-steg här? Den här klappen? Den här kicken? Vände vi här?
Man trasslar in sej. Vågar inte ta ut rörelserna. Börjar markera. Står still. Hoppar över. Går och dricker vatten."


FÖR SÄKERHETS SKULL, på Soppteatern:

"Om du var där, på soppteatern, och såg mej, så måste jag få säga några ord till mitt försvar: det var inte alls så illa som det såg ut. Det här att jag pekade på mina ben, sa till en rullstolsbunden tant att dom inte var proteser, och till och med drog upp mina jeans för att visa att dom var äkta, det håller jag med: det såg lite illa ut. Och den där dansen jag gjorde för att visa hur bra dom funkade, den var onödig, det medger jag. 
Men hon tog inte illa upp, jag lovar. Det var förresten hennes eget fel."


PARAPLYERNA I CHERBOURG, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Det som är bra med att se en fantastisk föreställning med en vän, är att man har någon att dela minnet med. Någon som har sett samma sak, som kommer ihåg samma saker, som var där, då. 
Vi är lite tysta, efteråt. Lite tagna. Lite eftertänksamma och överväldigade. Jag har skrattat en massa, och nästan gråtit en del. Det värker lite i bröstet, kittlar lite i halsen. Man får harkla sej för att rösten inte ska låta sådär konstigt spänd." 

Låter det intressant? Här är resten: 


tisdag 29 september 2015

Idag har du chansen att inte missa -

PARAPLYERNA I CHERBOURG, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Det som är bra med att se en fantastisk föreställning med en vän, är att man har någon att dela minnet med. Någon som har sett samma sak, som kommer ihåg samma saker, som var där, då. 
Vi är lite tysta, efteråt. Lite tagna. Lite eftertänksamma och överväldigade. Jag har skrattat en massa, och nästan gråtit en del. Det värker lite i bröstet, kittlar lite i halsen. Man får harkla sej för att rösten inte ska låta sådär konstigt spänd." 

Låter det intressant? Här är resten: 
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/paraplyerna-i-cherbourg-pa-kulturhuset.html

 OCH GE OSS SKUGGORNA, på Dramaten:


Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som har tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.

Låter det intressant? Här är resten: 

måndag 28 september 2015

BOX, på Maximteatern, föreställning 108 22/9 2015

Manus Henrik Fexeus och Morgan Alling, regi Morgan Alling, Scenografi Helena Uggla, Ljus Mikael Kratt, Videodesign och animering Olof Forsgren, Med Henrik Fexeus,

Give 'em the old razzle dazzle
Razzle Dazzle 'em
Give 'em an act with lots of flash in it
And the reaction will be passionate
Give 'em the old hocus pocus
Bead and feather 'em
How can they see with sequins in their eyes?
What if your hinges all are rusting?
What if, in fact, you're just disgusting?
Razzle dazzle 'em
And they;ll never catch wise!
Give 'em the old Razzle Dazzle
Razzle dazzle 'em
Give 'em a show that's so splendiferous
Row after row will crow vociferous
Give 'em the old flim flam flummox
Fool and fracture 'em
How can they hear the truth above the roar?
Throw 'em a fake and a finagle
They'll never know you're just a bagel,
Razzle dazzle 'em
And they'll beg you for more!

RAZZLE DAZZLE
ur CHICAGO
av Kander & Ebb.

Du vet när man är på ett step-pass, på Friskis, och man har gått igenom koreografins alla delar, och det är dags att sätta ihop de olika kombinationerna till en helhet, och instruktören räknar: 5,6,7,8…
- och det är precis tomt. Man minns inte ett steg. Den första delen känns som om det var väldigt länge sen vi gick igenom, som om man gjorde den en annan dag, till och med, och vissa steg känns helt obekanta. Svängde vi verkligen här? Snurrade här? Har det alltid legat ett mambo-steg här? Den här klappen? Den här kicken? Vände vi här?
Man trasslar in sej. Vågar inte ta ut rörelserna. Börjar markera. Står still. Hoppar över. Går och dricker vatten. 

Eller, du vet, när nån säger: tänk på ett tal, fördubbla det, dela talet med det ursprungliga talet, dela det med fyra, multiplicera det med 16, lägg till din födelsedag… 
Dom tappar mej redan vid ”Tänk på ett tal…” Jag orkar liksom inte koncentrera mej. Börjar tänka på annat. Associerar iväg. 

Precis så kände jag under den här föreställningen: som om jag tappat tråden. Som om jag borde bli imponerad, men varje trick eller illusion eller vad man nu ska kalla det, har för många led, är för invecklade, för krångliga för att man ska få en  övergripande uppfattning av vad det var som egentligen hände. Vad det är med alltihop som är tänkt att imponera. För många ”Tänk på en färg. Ring upp det första numret i din adressbok under bokstaven *K’, skriv upp det första ordet personen svarar med, och lägg lappen i din högra sko. Skriv färgen du tidigare tänkte på på en annan lapp som du ger till din vänstra granne. Stoppa lappen du får från din högra granne i din vänstra sko. Tänk på en låt av Elvis Presley… 
Och här, under den sjunde stolen på den femte bänkraden har vi tejpat ett kuvert med det rätta svaret, som är KATAMARAN.” 
Hysteriska applåder. 
Och jag fattar inte hur. Eller varför. 

Jag och min kompis Patti-Li Leuk är på publikrep av Box, en föreställning av Henrik Fexeus och Morgan Alling, och det går inte så bra, varken för mej eller för killen på scenen. 
Till sitt försvar säger han att det är precis såhär det ska gå på ett genrep, och att han har varit på teatern i 15 timmar, så jag är adekvat imponerad. Vad gjorde han här redan klockan fem på morgonen, stackarn? 

Eftersom jag inte har någon teve, så hade jag ingen aning om vem killen på scenen var, innan jag kom till föreställningen. Jag tror att jag kan ha sett affischer från någon av hans tidigare föreställningar på stan. Karln är löjligt fotogenisk. Fotomodellstilig. En av dom där blonda killarna som inte verkar tappa håret. Han är en sån där som ser äldre ut i verkligheten, men inte verkar åldras på bild. Lite som Dorian Gray. Lite som Lena Philipsson. Mycket som Lena Philipsson, faktiskt. En Henrik Fexeus i lång mörk peruk och lite läppstift skulle kunna jobba som dubbelgångare. Eller tvärtom, kanske. Kameran älskar dom.

Mitt problem är att jag inte riktigt hänger med, inte riktigt orkar koncentrera mej. Jag vet att jag borde vara imponerad, men jag bryr mej liksom inte. Överallt runt omkring mej, räcker folk upp händer för att visa att dom vill komma upp på scenen, ropar siffror eller skriver lappar, och jag är inte riktigt där, inte riktigt närvarande. 
Det är nämligen så att han försöker säga två saker på samma gång. Det ena är att han kan kontrollera det sätt som folk tänker på, vilket i sej är väldigt intressant, och något jag gärna sett mycket mer av, rent praktiskt. Det andra är en slags övernaturlig värld med spöken och andar och magi. Fylld av vanligt bond-trolleri. Vilket inte alls är lika intressant: 
Om man vill etablera en slags gränslös värld, en slags förtrollande Harry Potter-värld, så är det inte så konstigt att magiska saker händer. Det finns liksom inga regler, inga lagar, inga logiska begränsningar för vad som kan hända. 
Det är som den vanliga människan, utan trix och trolleri, som han imponerar. Som den som - utan att vi är medvetna om det - påverkar oss. Det är intressant och imponerande att han kan skriva på en lapp vad han tror att en specifik person ska välja för tal, eller färg, eller låt av Elvis Presley, men om man blandar in trolleri är det inte alls lika fantastiskt. Det är lite som när djävulen kommer till Moskva i Mästaren och Margarita, och börjar jobba som trollkonstnär. Om man verkligen kan trolla: vari ligger själva bedriften? 

Jag är imponerad av ljuset, av scenografin, de snabba kostymbytena, av musikjinglarna. Det känns mer som om jag är på ett filmat teveprogram med levande publik än en scenföreställning. Det är nästan så att jag känner var dom skulle göra reklamavbrotten. 

Ett annat sätt där man försöker säga två saker är i själva bilden av huvudpersonen. Man har blandat in en massa självbiografisk information ur hans liv, och det känns som om det varken berättas på ett vidare intressant sätt - det är lite precis som man förväntar sej: nörd vill ha revansch - eller med intressanta val: det hela tar mest tid, tycker jag. Man känner honom inte bättre efter showen än innan, och jag är inte heller säker på vad han är kapabel till. 
Det är lite som om en verklig talang, en verklig begåvning, en verklig konst, har trollats bort, gömts, försvunnit bakom en massa buttericks-tricks. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, repbiljett.  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4534:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

FÖR SÄKERHETS SKULL, på Soppteatern:

"Om du var där, på soppteatern, och såg mej, så måste jag få säga några ord till mitt försvar: det var inte alls så illa som det såg ut. Det här att jag pekade på mina ben, sa till en rullstolsbunden tant att dom inte var proteser, och till och med drog upp mina jeans för att visa att dom var äkta, det håller jag med: det såg lite illa ut. Och den där dansen jag gjorde för att visa hur bra dom funkade, den var onödig, det medger jag. 
Men hon tog inte illa upp, jag lovar. Det var förresten hennes eget fel."


PARAPLYERNA I CHERBOURG, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Det som är bra med att se en fantastisk föreställning med en vän, är att man har någon att dela minnet med. Någon som har sett samma sak, som kommer ihåg samma saker, som var där, då. 
Vi är lite tysta, efteråt. Lite tagna. Lite eftertänksamma och överväldigade. Jag har skrattat en massa, och nästan gråtit en del. Det värker lite i bröstet, kittlar lite i halsen. Man får harkla sej för att rösten inte ska låta sådär konstigt spänd." 

Låter det intressant? Här är resten: 

LA TRAVIATA på Folkoperan: 

"Det hela blir efter en stund lite som om rumpnissarna hade ett kinkyparty, eller som en väldigt konservativ och ganska frigid persons uppfattning av något perverst. Jag sitter och tänker på en prideparad i en stad där alla bögar tagit slut, alla flator flyttat, och där bi- och transpersoner försvinner i mängden av medelsvenssons som försöker visa hur frigjorda dom är. 
Jag antar att Violetta i den här produktionen inte är en kurtisan. Jag vet inte vad hon är, men vidare roligt på festen verkar hon inte ha."



söndag 27 september 2015

Idag har du chansen att inte missa -

PARAPLYERNA I CHERBOURG, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Det som är bra med att se en fantastisk föreställning med en vän, är att man har någon att dela minnet med. Någon som har sett samma sak, som kommer ihåg samma saker, som var där, då. 
Vi är lite tysta, efteråt. Lite tagna. Lite eftertänksamma och överväldigade. Jag har skrattat en massa, och nästan gråtit en del. Det värker lite i bröstet, kittlar lite i halsen. Man får harkla sej för att rösten inte ska låta sådär konstigt spänd." 

Låter det intressant? Här är resten: 
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/paraplyerna-i-cherbourg-pa-kulturhuset.html

Jag har sett MOMO - ELLER KAMPEN OM TIDEN, på Kulturhuset Stadsteatern:

Bakom oss prasslades det med godispåsar, och framför oss satt en ung herre som nog kommer att ha en framtid som reporter, för han sysslade hela tiden med att ställa de sex frågorna som är grundstenarna i god journalistik: Vad?var?när?vem?hur? och varför?
”Mamma, vem är det?”
”Det är Momo.”
”Mamma, vad är det?”
”Det är en sköldpadda.”
”Mamma, hur långt tid är det kvar?”
”Jag vet inte…”
”Mamma, var är min dricka?”
”Här.”
”Mamma, varför gjorde dom så?”
”Jag vet inte…”
”Mamma, när är det slut?”
”Snart, gubben, snart…”

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/momo-eller-kampen-om-tiden-pa.html

ORFEUS & EURYDIKE, EN TONSATT VUXENSAGA PÅ LIV OCH DÖD, på Soppteatern:

"När jag tänker på den här föreställningen tänker jag på ett fabergé-ägg, en sån där perfekt liten juvelbesatt miniatyr, innehållande en överraskning, som tsar Alexander III gav till sin danska hustru Maria Fjodorovna. Den är perfekt, briljant, smakfull och man kan helt enkelt inte göra det bättre. "

Låter det intressant? Här är resten: 

TRETTONDAGASAFTON på Dramaten: 

"”Vilka är munkarna?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone. 
"Va?"
"Vilka är munkarna?"
Vi sitter i Dramatens stora salong och ser på Åsa Melldahls uppsättnings av Trettondagsafton. På scenen pratar Narren med den inspärrade Malvolio. Narren är utklädd till präst, trots att Malvolio inte kan se honom, och och bakom honom står fem, sex munkar, lite överraskande, eftersom Narren bara klätt ut sej till präst på skämt, för att driva med Malvolio. Varifrån kom alla munkar? 
Abercrombie rycker på axlarna. Det känns som om vi har gett upp, båda två. "

Låter det intressant? Här är resten: 

FÖRKLÄDET, på Göta Lejon:

”Detta är en av mina favoritmusikaler,” säger min kompis Abercrombie Clone, precis innan det börjar. Vi sitter på femte bänkraden, parkett, nästan i mitten.
”Men gud, samma här!” svarar jag, lite förvånad, för vi brukar ofta tycka olika.
Jag har inte varit ett dugg orolig, inte under hela dagen, inte under hela veckan sen jag hämtade ut biljetterna, inte sen hörde att dom skulle sätta upp föreställningen på Göta Lejon, men nu, när vi sitter i salongen, knaprande Skittles, inköpta på Sju-elva runt hörnet, är första gången jag blir rädd. Riktigt rädd.
Vaffan händer om jag hatar det?

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/forkladet-pa-gota-lejon-forestallning.html

LA TRAVIATA på Folkoperan: 

"Det hela blir efter en stund lite som om rumpnissarna hade ett kinkyparty, eller som en väldigt konservativ och ganska frigid persons uppfattning av något perverst. Jag sitter och tänker på en prideparad i en stad där alla bögar tagit slut, alla flator flyttat, och där bi- och transpersoner försvinner i mängden av medelsvenssons som försöker visa hur frigjorda dom är. 
Jag antar att Violetta i den här produktionen inte är en kurtisan. Jag vet inte vad hon är, men vidare roligt på festen verkar hon inte ha."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/la-traviata-folkoperan-forestallning.html

Just nu -

- ser jag fram emot i morgon, och publikrep av revyn UTSÅLT på Kulturhuset Stadsteatern. 
Illustration: Erica Jacobson
Av Babben Larsson, Mikael Tornving och Adde Malmberg
Urpremiär 30 september på Lilla scenen
Av: Babben Larsson, Mikael Tornving och Adde Malmberg
Regi: Adde Malmberg
Scenografi: Hansson Sjöberg
Kostym: Gudrun Rösnes
Ljus: Alarik Lilliestierna
Mask: Maria Lindstedt
Kapellmästare: Marika Willstedt
Medverkande:
Mikael Tornving
Adde Malmberg
Elisabet Carlsson
Rakel Wärmländer
Nadja Mirmiran (från 24 oktober)
Kalle Westerdahl
Sofia Bach
Kapellmästare/musiker Marika Willstedt
Musiker Jakob Birgersson
Musiker Mats Persson
Adde Malmberg, Babben Larsson och Mikael Tornving – tre av landets främsta komiker – gör revy specialskriven för Kulturhuset Stadsteatern. I rollerna Kalle Westerdahl, Rakel Wärmländer, Sofia Bach, Elisabeth Karlsson, Adde Malmberg och Mikael Tornving. Urpremiär 30 september på Lilla scenen.
– Att spela revy ställer extra höga krav på att känna in publiken. Du måste ha dem i ögonvrån och känna av hur de reagerar. Fungerar inte kommunikationen med publiken går det inte, säger Adde Malmberg som förutom manusförfattande också regisserar.
När han fick frågan om att sätta upp en revy på Kulturhuset Stadsteatern kontaktade han Babben Larsson och Mikael Tornving för att tillsammans skriva manus.
– Vi kompletterar varandra väl, både i hur vi arbetar och i våra politiska ingångar. Vi har ingen konkurrens eller prestige mellan oss. Det finns en öppen och ärlig vilja att skapa bra texter, helt enkelt, säger Mikael Tornving.
Utsålt är en klassisk revy med sketcher, sång, monologer och musik i ledning av kapellmästare Marika Willstedt. Utgångspunkten är Sverige idag, med ambitionen att spegla samtiden.
– Det får gärna bränna till, säger Babben Larsson, som skrivit flera av de nummer som tar upp dagsaktuella ämnen.
– Det går att skämta om allt, så länge man hittar rätt vinkel. Gemensamt är att det ska vara väldigt roligt. Att det är roligt är en kvalitet i sig, säger Adde Malmberg.