Manus Henrik Fexeus och Morgan Alling, regi Morgan Alling, Scenografi Helena Uggla, Ljus Mikael Kratt, Videodesign och animering Olof Forsgren, Med Henrik Fexeus,
Give 'em the old razzle dazzle
Razzle Dazzle 'em
Give 'em an act with lots of flash in it
And the reaction will be passionate
Give 'em the old hocus pocus
Bead and feather 'em
How can they see with sequins in their eyes?
What if your hinges all are rusting?
What if, in fact, you're just disgusting?
Razzle dazzle 'em
And they;ll never catch wise!
Give 'em the old Razzle Dazzle
Razzle dazzle 'em
Give 'em a show that's so splendiferous
Row after row will crow vociferous
Give 'em the old flim flam flummox
Fool and fracture 'em
How can they hear the truth above the roar?
Throw 'em a fake and a finagle
They'll never know you're just a bagel,
Razzle dazzle 'em
And they'll beg you for more!
RAZZLE DAZZLE
ur CHICAGO
av Kander & Ebb.
Du vet när man är på ett step-pass, på Friskis, och man har gått igenom koreografins alla delar, och det är dags att sätta ihop de olika kombinationerna till en helhet, och instruktören räknar: 5,6,7,8…
- och det är precis tomt. Man minns inte ett steg. Den första delen känns som om det var väldigt länge sen vi gick igenom, som om man gjorde den en annan dag, till och med, och vissa steg känns helt obekanta. Svängde vi verkligen här? Snurrade här? Har det alltid legat ett mambo-steg här? Den här klappen? Den här kicken? Vände vi här?
Man trasslar in sej. Vågar inte ta ut rörelserna. Börjar markera. Står still. Hoppar över. Går och dricker vatten.
Eller, du vet, när nån säger: tänk på ett tal, fördubbla det, dela talet med det ursprungliga talet, dela det med fyra, multiplicera det med 16, lägg till din födelsedag…
Dom tappar mej redan vid ”Tänk på ett tal…” Jag orkar liksom inte koncentrera mej. Börjar tänka på annat. Associerar iväg.
Precis så kände jag under den här föreställningen: som om jag tappat tråden. Som om jag borde bli imponerad, men varje trick eller illusion eller vad man nu ska kalla det, har för många led, är för invecklade, för krångliga för att man ska få en övergripande uppfattning av vad det var som egentligen hände. Vad det är med alltihop som är tänkt att imponera. För många ”Tänk på en färg. Ring upp det första numret i din adressbok under bokstaven *K’, skriv upp det första ordet personen svarar med, och lägg lappen i din högra sko. Skriv färgen du tidigare tänkte på på en annan lapp som du ger till din vänstra granne. Stoppa lappen du får från din högra granne i din vänstra sko. Tänk på en låt av Elvis Presley…
Och här, under den sjunde stolen på den femte bänkraden har vi tejpat ett kuvert med det rätta svaret, som är KATAMARAN.”
Hysteriska applåder.
Och jag fattar inte hur. Eller varför.
Jag och min kompis Patti-Li Leuk är på publikrep av Box, en föreställning av Henrik Fexeus och Morgan Alling, och det går inte så bra, varken för mej eller för killen på scenen.
Till sitt försvar säger han att det är precis såhär det ska gå på ett genrep, och att han har varit på teatern i 15 timmar, så jag är adekvat imponerad. Vad gjorde han här redan klockan fem på morgonen, stackarn?
Eftersom jag inte har någon teve, så hade jag ingen aning om vem killen på scenen var, innan jag kom till föreställningen. Jag tror att jag kan ha sett affischer från någon av hans tidigare föreställningar på stan. Karln är löjligt fotogenisk. Fotomodellstilig. En av dom där blonda killarna som inte verkar tappa håret. Han är en sån där som ser äldre ut i verkligheten, men inte verkar åldras på bild. Lite som Dorian Gray. Lite som Lena Philipsson. Mycket som Lena Philipsson, faktiskt. En Henrik Fexeus i lång mörk peruk och lite läppstift skulle kunna jobba som dubbelgångare. Eller tvärtom, kanske. Kameran älskar dom.
Mitt problem är att jag inte riktigt hänger med, inte riktigt orkar koncentrera mej. Jag vet att jag borde vara imponerad, men jag bryr mej liksom inte. Överallt runt omkring mej, räcker folk upp händer för att visa att dom vill komma upp på scenen, ropar siffror eller skriver lappar, och jag är inte riktigt där, inte riktigt närvarande.
Det är nämligen så att han försöker säga två saker på samma gång. Det ena är att han kan kontrollera det sätt som folk tänker på, vilket i sej är väldigt intressant, och något jag gärna sett mycket mer av, rent praktiskt. Det andra är en slags övernaturlig värld med spöken och andar och magi. Fylld av vanligt bond-trolleri. Vilket inte alls är lika intressant:
Om man vill etablera en slags gränslös värld, en slags förtrollande Harry Potter-värld, så är det inte så konstigt att magiska saker händer. Det finns liksom inga regler, inga lagar, inga logiska begränsningar för vad som kan hända.
Det är som den vanliga människan, utan trix och trolleri, som han imponerar. Som den som - utan att vi är medvetna om det - påverkar oss. Det är intressant och imponerande att han kan skriva på en lapp vad han tror att en specifik person ska välja för tal, eller färg, eller låt av Elvis Presley, men om man blandar in trolleri är det inte alls lika fantastiskt. Det är lite som när djävulen kommer till Moskva i Mästaren och Margarita, och börjar jobba som trollkonstnär. Om man verkligen kan trolla: vari ligger själva bedriften?
Jag är imponerad av ljuset, av scenografin, de snabba kostymbytena, av musikjinglarna. Det känns mer som om jag är på ett filmat teveprogram med levande publik än en scenföreställning. Det är nästan så att jag känner var dom skulle göra reklamavbrotten.
Ett annat sätt där man försöker säga två saker är i själva bilden av huvudpersonen. Man har blandat in en massa självbiografisk information ur hans liv, och det känns som om det varken berättas på ett vidare intressant sätt - det är lite precis som man förväntar sej: nörd vill ha revansch - eller med intressanta val: det hela tar mest tid, tycker jag. Man känner honom inte bättre efter showen än innan, och jag är inte heller säker på vad han är kapabel till.
Det är lite som om en verklig talang, en verklig begåvning, en verklig konst, har trollats bort, gömts, försvunnit bakom en massa buttericks-tricks.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, repbiljett. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4534:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
FÖR SÄKERHETS SKULL, på Soppteatern:
"Om du var där, på soppteatern, och såg mej, så måste jag få säga några ord till mitt försvar: det var inte alls så illa som det såg ut. Det här att jag pekade på mina ben, sa till en rullstolsbunden tant att dom inte var proteser, och till och med drog upp mina jeans för att visa att dom var äkta, det håller jag med: det såg lite illa ut. Och den där dansen jag gjorde för att visa hur bra dom funkade, den var onödig, det medger jag.
Men hon tog inte illa upp, jag lovar. Det var förresten hennes eget fel."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/for-sakerhets-skull-forestallning-107.html
PARAPLYERNA I CHERBOURG, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Det som är bra med att se en fantastisk föreställning med en vän, är att man har någon att dela minnet med. Någon som har sett samma sak, som kommer ihåg samma saker, som var där, då.
Vi är lite tysta, efteråt. Lite tagna. Lite eftertänksamma och överväldigade. Jag har skrattat en massa, och nästan gråtit en del. Det värker lite i bröstet, kittlar lite i halsen. Man får harkla sej för att rösten inte ska låta sådär konstigt spänd."
Låter det intressant? Här är resten:
LA TRAVIATA på Folkoperan:
"Det hela blir efter en stund lite som om rumpnissarna hade ett kinkyparty, eller som en väldigt konservativ och ganska frigid persons uppfattning av något perverst. Jag sitter och tänker på en prideparad i en stad där alla bögar tagit slut, alla flator flyttat, och där bi- och transpersoner försvinner i mängden av medelsvenssons som försöker visa hur frigjorda dom är.
Jag antar att Violetta i den här produktionen inte är en kurtisan. Jag vet inte vad hon är, men vidare roligt på festen verkar hon inte ha."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/la-traviata-folkoperan-forestallning.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar