MUSIK Giuseppe Verdi, ORKESTERARRANGEMANG Anders Högstedt, LIBRETTO Francesco Maria Piave efter Alexander Dumas d.y., SVENSK TEXT Alf Henriksson TEXTBEARBETNING Ulricha Johnson, DRAMATURGI Camilla Eeg-Tverbakk, Magnus Lindman, REGI Mellika Melouani Melani, MUSIKALISK LEDNING Marit Strindlund, DIRIGENTER Maria Eklund, Marit Strindlund, SCENOGRAFI Hanna Reidmar, LJUS Ellen Ruge, KOSTYM Sanna Nyström, MASK OCH PERUK Therésia Frisk, KOREOGRAFI Tove Sahlin, MEDVERKANDE VIOLETTA Julia Sporsén, Susanna Andersson, ALFREDO Jesper Säll, Per-Håkan Precht, GERMONT Jeremy Carpenter, FLORA Åsa Thyllman, ANNINA Karolina Blixt, GASTONE Markus Pettersson, GUISEPPE Jacques Radinson, BARON DOUPHOL David Hornwall, DOKTOR GRENVIL Stefan Axelsson, MARKISEN Lars Martinsson, GÄST Samuel Jarrick, ÖVRIG ENSEMBLE Heddie Färdig Margaretha Westerlind, Ulrika Nilsson, STATISTER, Barn, Bodybuilders, Dragqueens, Modeller, ORKESTER Folkoperans orkester
Close your eyes
Rest your head on my shoulder and sleep
Close your eyes
And I will close mine
Close your eyes
Let's pretend that we're both counting sheep
Close your eyes
This is divine
Music play
Something dreamy for dancing
While we're here romancing
It's love's holiday
And love will be our guide
Close your Eyes
When you open them dear
I'll be near by your side
So won't you close your eyes
CLOSE YOUR EYES
Writer(s): Steve Earle, D. Bennett,
Daseka, Donald William Johnston,
Tricia Tunstall, von Wayne Charles
På vägen hem försöker vi att inte tänka på det sätt vi tänker på. Vi vill inte tänka som vi tänker, men det var väldigt svårt att låta bli:
”Kan det inte var så att hans kläder ska symbolisera både kristna, judar och muslimer? Han såg ju lite ut som Jesus, och alla hade kanske såna kaftaner, där, då, i mellanöstern?”
Min vän Skäggige Skalman ger mej en blick som - om vi spelat charader - hade kunnat tolkas som Verkligen, rövhjärna?:
”I en pjäs där alla andra har moderna kläder? Det är lite svårt att tro.”
Vi promenerar längs med Hornsgatan, ner mot Hornstull. Det var söndageftermiddag, på väg mot kväll, och vi har precis varit och sett ett publikrep på Folkoperan.
”Heter det islamafobi eller islamofobi?” undrar jag när vi toppat puckeln vi Zinken.
”Islamofobi.”
”Säkert?”
”Japp”
”Det känns mer som om det skulle heta islamafobi…”
Han gav mej ännu en sån där Verkligen, rövhjärna?-blick. Han var full av dom idag.
Det började egentligen med att vi diskuterade Afredos pappa Garmont, spelad av Jeremy Carpenter, en man som ser ut som en korsning mellan en riktig porrfilmshunk och ett manligt strippogram. Eller för att snacka gayiska och bögianska: som en blandning av Jack Mackenroth, Colton Ford och Adam Killian. En våt dröm på två fötter. Och jag menar det på artigast möjliga sätt. I en föreställning där alla var mer eller mindre nakna var han bedrövligt påklädd.
Problemet, vad vi diskuterar på vår promenad, är inte bara att Garmont är påklädd, utan att han är klädd i en lång vit kaftan, och jag har svårt att inte associera till bilden av en muslimsk man, och i en föreställning där pappan är den konservative antagonisten som kämpar för sin dotters heder blir jag lite förundrad över vad regissören vill säga.
Vi har varit på genrepet av La Traviata, du vet, den där föreställningen som fick ställas in för ett år sen, när teatern fick översvämning?
Om du säger Kameliadamen, så tänker jag på sista scenen i Garbofilmen, där Marguerite, döende i tuberkulos, lyssnar på den Baribie-Ken-stilige, och lika plastige, Robert Taylors malande om hur lyckliga dom ska bli på landet. Hon ger honom en sista blick, som om skådespelerskan Garbo, rent privat, tittar upp på sin motspelare och undrar vad i helsike han håller på med. Sen lämnar hon in.
Jag tänker också på Harold Princefilmen från 1977 av Stephen Sondheim-musikalen A Little Night Music, som bygger på Ingmar Bergmans Sommarnattens Leende, i scenen där vi får följa Elizabeth Taylor, som hjälpligt spelar aktrisen Desiree Armfeld, som på turné hostar sej igenom rollen som Marguerite, och som efter pjäsen, innan applådtack, går ut i kulissen och ber inspicienten om ursäkt för att hon dragit ut på döden med orden:
”I couldn’t kill the old cow any faster.” Eller nåt sånt.
Och jag tänker att Claire Wikholm spelade rollen på Stadsteatern 1981. Jag tänker på vida kjolar, krinoliner, korkskruvar och solfjädrar.
La Traviata, den Vilseförda, av Giuseppi Verdi, bygger på en roman av Alexander Dumas d.y. från 1848, La Dame aux Camélias, Kameliadamen, som sägs vara inspirerad av hans egen älskarinnas, Marie Duplessis, en känd kurtisans död i tuberkolos vid 23 års ålder.
Det handlar om Marguerite Gautier, en tuberkulös framgångsrik kurtisan - en slags blandning mellan prostituerad och sällskapsdam - som träffar Armand, en ung naiv man som förälskar sej i henne och övertygar henne om att lämna sitt liv och flytta ut på landet med honom. Hans far gör ett besök och berättar för henne att hans dotter, Armands syster, inte kan bli bortgift eftersom Armand lever ett så syndfullt liv, och Marguerite lämnar Armand, vilket får honom att tro att hon har en annan älskare. Dom förenas till slut, men då är det för sent. Hon är döende.
I operaversionen heter Marguerita Violetta, men handlingen är i stort densamma.
Scenen föreställer en slags enorm hall i vit, gråmelerad marmor. Den förblir oförändrad, oavsett var det är meningen att vi ska befinna oss, i stan eller på landet, hemma hos Marguerite, i en balsal, eller ett sovrum. Det är en kall, hård, platt värld, lite som ett foto av Terry Richardson.
Kostymerna är svarta och vita, onödigt enkla, som en minimalists version av överdåd, som om Stephen Sprouse gjort en budgetkollektion för H&M 1994. I den kyliga marmorhallen hade jag gärna sett lite färg, lite fantasi, lite extravagans. Nu blir det lite som en konferens för data-analytiker där någon hällt läkarsprit i bålet och pumpat poppers genom luftkonditioneringen. Jag tror att man tror att man säger något om jet-set-folket, men jag vet inte vad man vill säga.
När ridån - en teaterslöja finurligt målad att likna en spetsgardin - går upp, pågår en slags orgie hemma hos Violetta, och det tar en stund innan vi hämtar oss från nakenshocken, men man väntar inte, låter oss inte bara ta in, utan rusar på, vilket redan från början ger en känsla av att man har missat något väsentligt. Det visuella vinner över handlingen, tillfälligt, men det tar inte lång tid innan man helt enkelt tröttnar på det nakna, det ganska ointressanta försöket att provocera. Kanske har det med objekten att göra: Ett gäng spritt språngande kvinnor, en naken nörd, en absurt spraytannad kvinnlig bodybuilder och ett gäng drugor i silverglittrande, höghalsade baddräkter, Babsanrosa peruker, och såna där tjocka, högglansiga trikåer som ökar lårens uppfattade omkrets med minst tio centimeter. Har man inte hört talas om nätstrumpbyxor?
Det hela blir efter en stund lite som om rumpnissarna hade ett kinkyparty, eller som en väldigt konservativ och ganska frigid persons uppfattning av något perverst. Jag sitter och tänker på en prideparad i en stad där alla bögar tagit slut, alla flator flyttat, och där bi- och transpersoner försvinner i mängden av medelsvenssons som försöker visa hur frigjorda dom är.
Jag antar att Violetta i den här produktionen inte är en kurtisan. Jag vet inte vad hon är, men vidare roligt på festen verkar hon inte ha.
På Folkoperans hemsida beskriver man stycket som: ”Ett passionerat drama om att bli älskade och accepterade som vi är.” Men jag är inte på det klara vilka VI är. Är det meningen att orgien i början ska äckla eller attrahera? Är det syndig, söndernött, slentrianapatisk och känslokall sex som visas upp, eller underbart frigjord erotik?
Man frågar ”Får kvinnan vara ett sexuellt subjekt?” och jag undrar varför man känner att hon måste be om lov? Och vem hon frågar?
Dom säger också om att Violetta i den här versionen är en kvinna som tar vad hon vill ha, att hon inte är ett objekt, utan ett subjekt, och jag undrar: var är hennes objekt? Var är den manliga fägringen? Om hon nu är en kvinna som tar för sej av vad hon vill ha - var är alla åtråvärda män?
Trots att det är en kvinnlig regissör känns det hela väldigt gubbsjukt. Männen - med ett ynka undantag - är ordentligt påklädda, medan ett överdåd av kvinnor sitter och fryser i tjock, blåtonad kroppsmålning, och vi bjuds på män utklädda till kvinnor, men inga kvinnor utklädda till män.
Jag sitter och tänker på intention och resultat. Jag tänker på hur man hade sett på den här föreställningen om man inte vetat ifall det var en manlig eller kvinnlig regissör. Resultatet hade varit detsamma, men man hade ifrågasatt intentionen beroende på vilket kön man gissat på.
Jag känner det som om det hela är regisserats av en man, ointresserad av att visa upp andra män, som finner den maskulina objektifieringen ointressant, eller är rädd för det manliga. Rädd för att Violetta ska få vila ögonen på något behagligt, något hon kan åtrå. Vad är meningen med att ge en kvinna makten att själv välja, om man tar bort valmöjligheten?
Var är alla muskelpullorna? Var är gogo-grabbarna? Var är alla testosteronfyllda tangakalsonger? Jag har bekanta som har svårt att behålla byxorna på i en vanlig bar, och som gärna hade kastat sej över chansen att få skaka skinkorna i god belysning. Fanns det inga vältränade studenter med ansträngda studielån? Inga gymgorillor som gärna oljat in sej och spänt en trapezius eller sina gluteus maximus?
För mej blir regin, idén, ganska ointressant. Eller, kanske inte idén, men regin, läsningen, resultatet. Jag saknar humorn, livsglädjen. Man påstår något, men man lyckas inte bevisa det.
Det blir lite spännande när Pappa-hunken kommer hem till Violetta hus på landet, när hans son är bortrest, för att be henne ge upp Armand, och jag tänker att nu kanske det hettar till, kanske har Violetta och Hunken haft ihop det förut, eller får det nu, för det vore lite slöseri att inte undersöka vart detta kan leda, två urpingar, ensamma i en villa…
Eller kanske är det bara så att pappan nu visar sin skenheliga sida, försöker ta vad han vill ha, eller kanske är det hon som har svår att hålla fingrarna borta, och kanske inget händer, men kanske båda vill, men det är som ett möte mellan Gandi och Moder Teresa, som om dom båda vore rena som snö, som om dom vore fastlåsta i tvåsamhetens och trohetens fängsel. Som en porrfilm där pizzabudet bara gör sin leverans, får sina pengar och ger sej av. Som John Greenleaf Whittier skrev: “Of all sad words of tongue or pen, the saddest are these, 'It might have been.”
Det är, som sagt, ett genrep, och mycket kan ha ändrats mellan söndagens föreställning och onsdagens premiär.
Folkoperan, för mej, står för något livsbejakande, varmt, folkligt, positivt och generöst. Det här känns som ett gästspel. Något kallt, sönderanalyserat, som regisserat av en matematiker. Det känns som om konventionen man vänder sej emot är precis vad som har smugit sej in i berättandet. Det hela känns intvingat, fastlåst, förtryckt.
Relationerna blir analyser. Det är regisserat i stillbilder, i uppställda, styltiga, stela tablåer, som gjorda för snygga programbilder. Detta är inte människor, det är idéer.
Men nånstans i andra akten händer något: Marguerite har dånat, dråsat i mattan för femtioelfte gången, sitter och plaskar i en svart sörja, och jag gnuggar trött mina ögon. Då händer det. När jag blundar, och bara lyssnar, då finns passionen där. I Verdis musik, i sångarnas röster. Jag hör kärlek, begär, smärta.
Allt det där jag kom till Folkoperan för att få.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Folkoperan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4339:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
FÖRKLÄDET, på Göta Lejon:
”Detta är en av mina favoritmusikaler,” säger min kompis Abercrombie Clone, precis innan det börjar. Vi sitter på femte bänkraden, parkett, nästan i mitten.
”Men gud, samma här!” svarar jag, lite förvånad, för vi brukar ofta tycka olika.
Jag har inte varit ett dugg orolig, inte under hela dagen, inte under hela veckan sen jag hämtade ut biljetterna, inte sen hörde att dom skulle sätta upp föreställningen på Göta Lejon, men nu, när vi sitter i salongen, knaprande Skittles, inköpta på Sju-elva runt hörnet, är första gången jag blir rädd. Riktigt rädd.
Vaffan händer om jag hatar det?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/forkladet-pa-gota-lejon-forestallning.html
PMS - RES EN STATY, på Bonden Bar:
Jag är van att vara en fiende, en av dom andra, i många av sammanhangen där jag rör mej. Som man uppfattas jag ofta som en av motståndarna, en av förtryckarna, en av de andra. Och som vit och och med rakat huvud - jag är rejält tunnhårig - förutsätts nästan mina sympatier. Som medelålders, grå och medioker är jag ett annat hot: det där som ingen vill bli. Den där som kanske borde hålla sej hemma. Som inte ska drälla runt i en cool källarlokal och tro att han fattar något.
Jag känner blickarna i ryggen.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/pms-res-en-staty-pa-bonden-bar.html
GELLHORN OCH HEMINGWAY, av Stig Hansén, på Kilen:
Några dagar senare inser jag plötsligt hur jag skulle vilja att pjäsen var. Eller hur den kunde ha varit, eller hur en annan pjäs, som jag hellre hade sett, hade kunnat se ut:
Jag är på Kulturhuset igen. Det ska hållas ett samtal i biblioteket på Plattan-planet, mellan Stig Hansén, författaren till pjäsen, och Julia Milder, kommunikatör. Vi är ganska många här, ingen är speciellt ung, och nästan alla har glasögon. Det berättas lite om Martha Gellhorn, och man försöker hela tiden att inte glida in på Hemingway, som i ett samtal om Marlowe, där man försöker låta bli att nämna Shakespeare.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/gellhorn-och-hemingway-pa-kilen.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar