Av Jacques Demy , Musik Michel Legrand, Översättning Lars Sjöberg, Regi Alexander Mørk-Eidem, Scenografi Erlend Birkeland, Kostym Maria Gyllenhoff, Koreografi Roine Söderlundh, Ljus William Wenner , Ljud Michael Breschi, Ljud Håkan Åslund, Musikansvarig Andreas Utnem, Kapellmästare Pål Svenre, Mask Susanne Von Platen, med Louise Peterhoff, Sverrir Gudnason, Kajsa Reingardt, Lena-Pia Bernhardsson, Sandra Medina, Josefin Ljungman, Niklas Hjulström, Jörgen Thorsson, Peter Gardiner, Eva Rexed, Mathias Brorson, Ulf Eklund, Jakob Fahlstedt, Ia Langhammer, Kerstin Gabrielsson, Kapellmästare/musiker Pål Svenre Musiker, Johan Alenius, Nils Janson, Calle Rasmusson, Svante Söderqvist
How do you keep the music playing?
How do you make it last?
How do you keep the song from fading
too fast?
How do you lose yourself to someone
and never lose your way?
How do you not run out of new things
to say?
And since you know we're always changing
How can it be the same?
And tell me how year after year
You're sure your heart won't fall apart
Each time you hear his name?
I know the way I feel for you is now or never
The more I love, the more that I'm afraid
That in your eyes I may not see forever, forever
HOW DO YOU KEEP THE MUSIC PLAYING
Av Writer(s): Marilyn Bergman,
Alan Bergman,
Michel Jean Legrand
Copyright: Warner Olive Music LLC
”Är du säker på att det är mej du tänker på?” undrar jag, ”Du blandar inte ihop mej med nån annan fullständigt fascinerande människa?”
Min kompis Skäggige Skalman suckar:
”Nej, det var du, vi var hemma hos dej, eller kanske hemma hos mej - jag kommer inte ihåg - den gick på teven, och vi tyckte båda att den verkligt stora behållningen var tapeterna.”
Vi pratar om Jacques Demys film Paraplyerna i Cherbourg. Vi är på Åhlens, på nylingen inredda inredningsvåningen, lite i skymundan sådär, några rulltrappor upp.
Jag har precis köpt en slags hållare för aluminumfolie på Muji, och nu är vi inne på Systrarna Voltaires butik/restaurang och fingrar på åtråvärda nymodigheter. Jag har stått och vevat på en spiralizer, men beslutat att vänta, det dröjer nog inte länge innan dom börjar dyka upp i Second Handbutiker.
Vi har käkat mexikanskt på Zócalo, på Klarabergsgatan, rakt över gatan, men om vi hade vetat att Voltaire öppnat i det här huset, hade vi nog suttit här istället, druckit filtrerat vatten och doppat bröd i hummus.
Vad vi håller på med, i stort, är att fördriva tiden innan det är dags att gå på Kulturhuset Stadsteatern och se scenversionen av filmen, i regi av Alexander Mørk-Eidem.
Jag har sett några av hans produktioner på Kulturhuset Stadsteatern, En Folkefiende, Djungelboken och De Tre Musketörerna, och jag tyckte i alla tre produktionerna att formen överskuggade dramatiken, att jag minns scenografin och kostymerna, det sceniska greppet, mer än någon av spelscenerna. Inte min tekopp, som man säger.
Det är sådär ibland. Jag har väldigt svårt för Kristina Lugns dramatik, jag har försökt några gånger, men nu försöker jag undvika henne. Det är samma sak med Lars Rudolfsson, vi kommer liksom inte överens, och det är nog bäst för oss båda två om vi inte ses på ett tag.
Jag hade tänkt att det var samma sak med den här regissören, att det kanske inte var meningen att just vi två skulle finna varandra, så mina förväntningar var både höga - jag har vänner som älskar den här föreställningen - och låga: samma personer hade också gillat hans andra verk, och tyckte ofta om Ronny och Ragges musikaler.
Så är det äntligen dags att gå in i salongen, och ingenting ser konstigt ut, tills vi inser att det allt är mycket konstigt. Vi har bara inte tänkt på att vi inte befinner oss där vi förefaller att befinna oss. Man sitter nämligen plötsligt på läktaren i en gymnastiksal som ser ut som den gjorde när jag senast sprang runt bland romerska ringar och språngbrädor, innebandyklubbor och volleybollnät. Kanske ser dom fortfarande ut så, men jag tror inte det.
En 70-talshippie-chic kvinna med hennat hår, lång snäv kjol och fluffiga innetofflor, och en man med långt, tunnt, torrt hår, stor kofta och näbbkängor går runt och förbereder något. Vi vet inte vad, men det är vansinnigt spännande.
Skäggige Skalman och jag, som båda gick i grundskolan under 70-talet, får en himla massa flaschbacks: medicinbollarna, ribbstolarna, plintarna och krumelurerna på golvet som man aldrig riktigt förstod sej på: vi sitter och pekar och minns.
Det slår mej också att det sitter en himla massa par i salongen. Folk på en första date? En andra date? En tredje?
Det handlar om två saker, två berättelser på två olika plan; två historier som framförs på två helt olika sätt: den ena berättas i sång, och den andra berättas i tystnaden runt de sjungande.
Dels är det musikalversionen av Jacques Demys och Michel Legrands film Paraplyerna i Cherbourg från 1964, som är en ganska vuxen bitterljuv kärlekshistoria om en ung kvinna som träffar en ung man, förlorar en ung man, upptäcker att hon är med barn, gifter sej med en annan man, och flera år senare träffar den unge mannen igen, när ingen av dom längre är speciellt ung.
Har du nånsin träffat någon som du brukade älska när du var yngre, när känslorna var starkare och allting brann i klarare färger, innan livet blev melerat och tempererat? Jag menar efteråt, långt senare, när tiden och livet har gjort dej till en helt annan människa, nån som nästan glömt alltihop, slutat tänka på det som var, glömt, gömt, sorterat bort minnet, lagt locket på och ställt upp en hylla längst bak i något skåp? Om du nånsin tänker på personen är det lite som att minnas en film, eller som att se ett gammalt foto från förr, när du plötsligt kan se på dej själv som en helt annan person.
Och så plötsligt bara står personen där. Lite äldre. Mycket äldre. Och det känns lite som om ni borde ha bakgrundsmusik.
Men detta är också den tysta berättelsen om en amatörteatergrupp som sätter upp en scenversion av filmen i en gymnastikhall, någonstans i Sverige, nån gång på 70-talet. Vi får följa dom från de första stapplande repetitionerna, när roller delas ut och man med manus i handen börjar treva sej fram, fram tills det är dags att slå upp dörrarna för premiärpubliken. Inte ett ord sägs, bland de repeterande. Man bygger scenografi i det tysta, lånar kläder, instrueras och söker lösningar. Det är som en verkligt vacker dans.
Iscensättningen, när man tar hjälpt av inredningen i hallen, är suverän, och för mej, en hyllning till teaterkonsten. Fantasin i det här rummet är fenomenal. Berättarglädjen, kommunikationsviljan, fräschören, är imponerande.
Kostymerna är på pricken, och ser ut precis sådär som jag minns dom från skolfoton. Och vi som tänkte att vi var fina?
Min kusin har en labradoodle, en blandning mellan en labrador och en pudel, som älskar att sitta på torget där dom bor, och bara titta på folk. I timmar.
Jag känner mej lite som henne, som hunden, där jag sitter på publikläktaren och bara tittar. På den kvinnliga prästen, på fotbollsfarsan, på flickvännen som inte får den kvinnliga huvudrollen när hennes pojkvän får den manlig. På teaternörden, hon som kommer på varenda repetition, som lever för det här, men kanske inte har någon direkt talang. Alla är otroligt levande, riktiga, och varje gång jag tittar på någon i periferin, så känns det som om dom verkligen lever, just som människor på ett torg.
Jag blir liksom lite kär i allihop, i alltihop. Det här är som en vals av Debussy, som Clair de lune, som en bild av John Singer Sargen, som att slå upp en skolkatalog och undra vad det blev av alla, att inse att man börjat glömma klasskamraters namn, att man börjat glömma sin egen historia.
Jag älskar Staffan Göthes pjäs En Uppstoppad Hund - en pjäs som för övrigt har premiär på Klarascenen om några månader - och för mej är detta lite som om personerna i den pjäsen, i den värld där pjäsen utspelar sej, hade valt att sätta upp den här musikalen.
Det intressanta med den tysta berättelsen, är allt man själv får hitta på, får gissa. Mycket hinner hända under en repetitionsperiod, speciellt i amatörsammanhang, där man kanske repar i ett halvår. Attraktioner, relationer, diskussioner, friktioner, aggressioner.
Jag sitter till exempel och läser in en helt annan historia i Peter Gardiners roll, en medelålders svart man som bor i orten tillsammans med sin något äldre, skäggige och lite runde jultomte/pojkvän. I min fantasi har han kommit hit från Sydamerika, från Brasilien, för kärleken. Till ett nytt land, och ett nytt liv. Han är lycklig här, han hör hemma här, det är länge sen han började drömma på svenska, men ibland, speciellt under den mörka, kalla årstiden, händer det att han längtar hem, längtar tillbaka, till värmen, till musiken, och till människor som kände honom som barn, som vet varifrån, och ur vad, han kommer.
Det som är bra med att se en fantastisk föreställning med en vän, är att man har någon att dela minnet med. Någon som har sett samma sak, som kommer ihåg samma saker, som var där, då.
Vi är lite tysta, efteråt. Lite tagna. Lite eftertänksamma och överväldigade. Jag har skrattat en massa, och nästan gråtit en del. Det värker lite i bröstet, kittlar lite i halsen. Man får harkla sej för att rösten inte ska låta sådär konstigt spänd.
Jag köper ett program. Det händer inte ofta, men sånt här händer inte ofta. Jag minns när jag 1995 såg Tom Stoppards Arkadia på en av dom här scenerna. Det var inte snack om att jag inte skulle köpa ett program. Jag köpte pjästexten, läste, kom tillbaka och såg föreställningen, om och om igen. Kanske kommer jag inte att komma tillbaka till den här föreställningen lika många gånger, men kanske kommer jag att se den igen. Nån grå, tråkig dag när jag känner att livet behöver guldkantas, när verkligheten har blivit lite för verklig, när nuet skulle må bra av nåt annat, då vet jag att jag kan gå hit, sätta mej, och allt kommer att vara lika underbart igen.
När jag kommer hem skriver jag på Fejjan:
Okej, gott folk, jag har precis kommit hem från Paraplyerna i Cherbourg på Kulturhuset Stadsteatern, OCH FULLSTÄNDIGT ÄLSKADE DEN!!! Den är inte bara bra, den är OBLIGATORISK. Den är den där belöningen man behöver när man har suttit igenom en hel del mindre lyckade uppsättningar och några riktiga stolpskott. Den gör allt värt, och den är helt enkelt underbar.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Yamineth! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4339:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
LA TRAVIATA på Folkoperan:
"Det hela blir efter en stund lite som om rumpnissarna hade ett kinkyparty, eller som en väldigt konservativ och ganska frigid persons uppfattning av något perverst. Jag sitter och tänker på en prideparad i en stad där alla bögar tagit slut, alla flator flyttat, och där bi- och transpersoner försvinner i mängden av medelsvenssons som försöker visa hur frigjorda dom är.
Jag antar att Violetta i den här produktionen inte är en kurtisan. Jag vet inte vad hon är, men vidare roligt på festen verkar hon inte ha."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/la-traviata-folkoperan-forestallning.html
FÖRKLÄDET, på Göta Lejon:
”Detta är en av mina favoritmusikaler,” säger min kompis Abercrombie Clone, precis innan det börjar. Vi sitter på femte bänkraden, parkett, nästan i mitten.
”Men gud, samma här!” svarar jag, lite förvånad, för vi brukar ofta tycka olika.
Jag har inte varit ett dugg orolig, inte under hela dagen, inte under hela veckan sen jag hämtade ut biljetterna, inte sen hörde att dom skulle sätta upp föreställningen på Göta Lejon, men nu, när vi sitter i salongen, knaprande Skittles, inköpta på Sju-elva runt hörnet, är första gången jag blir rädd. Riktigt rädd.
Vaffan händer om jag hatar det?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/forkladet-pa-gota-lejon-forestallning.html
PMS - RES EN STATY, på Bonden Bar:
Jag är van att vara en fiende, en av dom andra, i många av sammanhangen där jag rör mej. Som man uppfattas jag ofta som en av motståndarna, en av förtryckarna, en av de andra. Och som vit och och med rakat huvud - jag är rejält tunnhårig - förutsätts nästan mina sympatier. Som medelålders, grå och medioker är jag ett annat hot: det där som ingen vill bli. Den där som kanske borde hålla sej hemma. Som inte ska drälla runt i en cool källarlokal och tro att han fattar något.
Jag känner blickarna i ryggen.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/pms-res-en-staty-pa-bonden-bar.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar