We took for granted a lot, and still I say,
It could have kept on going,
Instead of just kept on,
We had a good thing going, going, gone.
GOOD THING GOING
Stephen Sondheim
Jag kommer ihåg när Meryl Streep var ny. När hon var den nya, stora skådespelaren, den där som kunde göra allt, vara vem som helst, ha vilken hårfärg som helst, vilken ålder som helst, vilket röstläge eller dialekt eller brytning som helst. Skådespelare var såna på den tiden: Meryl, Al Pacino, Dustin Hoffmann och Robert De Niro. Kameleonter, kallades dom. Man var egentligen inte så intresserad av själva filmerna dom var med i, det var mer hur dom såg ut, vilka dom var, hur dom förställt sej den här gången.
En bra skådis, på den tiden, var någon som man knappt kände igen, från roll till roll. Det var karaktären som var det viktiga, liksom. Inte handlingen, eller hur bra filmen i sej var, eller vad den handlade om, eller hade att säga mänskligheten: Jag minns att jag var väldigt imponerad av att Meryl Streep verkade kunna ha vilken hårfärg som helst.
Det finns två olika skådisar: dom som liksom alltid är sej själva, och dom som nästan aldrig är sej själva, på samma sätt som det finns två sätt att spela teater: att ljuga jävligt bra eller tala sanning jävligt bra. I stort. Självklart varierar det, och det finns ingen värdering i det. Resultatet, föreställningen, är det viktiga. Publikens upplevelse är det viktiga. Givetvis tillför det något om man vet att i just den här uppsättningen av Romeo och Julia spelas Mercutio av Yvonne Lombard, i rollen som 20-årig gosse. Det är helt okej, om hon gör det bra. Det kan vara lite vanskligt, om man i stället för att följa med i föreställningen, inte riktigt kan släppa att det är Yvonne som fäktas däruppe. I vissa fall kanske det hade varit bättre med en 20-årig kille? Men med detta sagt vill jag säga att jag skulle köpa biljetter till den uppsättningen, även om jag nästan avskyr Romeo och Julia.
Vissa skådisar kan inte, vill inte, vara sej själva, och andra kan inte tänka sej att vara någon annan. Karaktärskådespeleriet kan man ibland jämföra med en sångerska i en musikal eller opera: det kvittar om hon sjunger fantastiskt om jag inte tror på henne. Hon kan vara fenomenal i rollen som vattenglas, men om jag inte tror att hon blöter ner när hon välter, är det lite meningslöst, även om jag älskar när man får se personligheter på scenen.
Det är sånt jag sitter och tänker på när jag tittar på Soppteaterns nyårsrevy, PÅ SOPPKANTEN, den sista föreställningen. Det är nämligen en skådis där som jag inte kan placera. Jag känner igen hans mun. Jag känner igen hans mimik. Han är kort och mörkhårig, och först sitter jag och funderar på om han varit med i Stadsteaterns uppsättning av Chicago? Men, nej, jag har sett den två gånger, och jag minns inte honom därifrån. Men visst var det väl nån musikal? Jag drar snabbt igenom rollistan av Bibeln, som jag sett några kvällar innan, men han var inte med där. Han hade kunnat vara med där, för han kan spela gitarr, och många av dom spelade gitarr, men han var inte med där. Det är väl inte så långt tillbaka som blodsbröder? Nej, det är något, nyligen.
På scenen skämtar man om Zlatan, på vers, och jag plockar upp föreställningens infoblad, som sitter ditstucket mellan kaffetermosen och brödkorgen, och läser namnen på de medverkande.
Patrik Hont, läser jag. Säger mej ingenting. Men att det inte betyder nånting betyder ingenting: jag glömmer så mycket att jag har svårt att komma ihåg allt jag inte längre minns. Min hjärna har vindlingar och gångar och veck där saker liksom försvinner, och så plötsligt, som när man vänder blad i en bok, dyker dom upp igen. Pang. Jasså, där var du…
Vad gäller själv revyn är det lite högt och lågt, lite missar och några träffar. Jag är säker på att om jag vore smartare, mer allmänbildad och mer bevandrad i aktuell trivial, så hade jag haft ännu roligare. Vissa saker fattar jag inte alls, men andra skrattar, så jag antar att det är jag som borde skärpa mej och skaffa lite andra intressen. Det märks att jag inte har nån teve. Eller vänner som gillar att diskutera aktuella händelser.
Jag sitter tillsammans med min kompis Ticket Master, och hans vänner Linolium Herzog och Beckasine Falaffel. Beckasine sitter på min vänstra sida, och Linolium, i rullstol, på min högra. Han ska få en ny benprotes, och i väntan på den är han inneboende hos Ticket Master, som har hiss och ett ledigt rum.
”Vem är Patrik Hont?” viskar jag till Ticket Master.
Han böjer sej fram, skymmer sikten för Beckasine, och håller handen för örat, som en tratt, för att visa att han inte hört vad jag viskade.
Jag pekar ner på scenen, där Patrik Hont, som Zlatan, just gör sorti:
”Han! Vem är han? Vad har han gjort?”
Ticket Master vänder sej ner mot scenen för att se vem jag menar, vänder sej tillbaka mot mej och väser, lite för högt:
”V.D.”
Jag fattar ingenting, och det syns, antagligen. Han utvecklar:
”Brorsan i V.D. Knarkaren.”
 |
| Illustrerad Holt i V.D. |
Oj. Jag tänker efter: Jo, det kan nog stämma: den skäggige, tatuerade brorsan. Men vänta nu: var det inte så att… jomen visst var det väl så att…
Jag hänger inte riktigt med i vad som händer nere på scenen. Om jag minns rätt så var det så att jag, när jag skrev om V.D., kollade upp vad skådisarna gjort, och då visade det sej att han, den här Henrik - Patrik - Hont, hade varit med i något där jag inte alls kände igen honom. Något helt annat… Som en musikal! Haha, jag hade rätt, i alla fall, när jag tänkte att han nog varit med i en musikal. Eller nåt. Någonting långt ifrån en skäggig, tatuerad knarkare. Spelade han bög?
Ralph Carlsson, på scenen, verkar som en slags ciceron, en M.C., Master of Ceremonies, om man nu gillar Cabaret. Han inleder, pratar lite mellan numren och deltar i en del. De fyra andra skådisarna, klädda i mörka kostymer med olika, färgglada strumpor, går ut och in, kommer tillbaka och går ut igen. Det känns som om männen har fler saker att göra, men det kanske är för att dom spelar instrument? Fredrik Meyer spelar piano, och Patrik Hont har med sej en gittarr, flera gånger. Det är mycket sång, och över lag bra texter. Man skämtar om Benny Fredrikson i en sketch om Benny, 55 som är gäst i lyxfällan för att han tagit sms-lån för att klara Stadsteaterns uppsättning av Chicago, om Järnrörspartiet, om trillingnöten i Aladdinasken, förbifart Stockholm, Anna Kinberg Batra och om Bromma flygplats. Året som gick. Annus Horribilis, som Drottning Elizabeth sa, fast om ett annat år.
Plötsligt, när det nästan är över, och vi slutapplåderar, petar Beckasine till mej, och pekar bort mot en man som står i trappan och klappar i händerna:
”Benny! Benny Fredriksson!” ropar hon till mej, men högt nog för att han skulle kunna höra. Jag tittar dit, och tittar bort. Jodå, det är han. Benny, 55.
Och fråga mej inte hur min hjärna funkar, men jag minns plötsligt var det var Patrik Holt var med i: Happy End! Han var killen som hade långt hår, skägg och hade ganska låga klackar på sina högklackade skor.
 |
| Happy Holt i fuskpälsjaguar |
Åh, det var skönt, då slapp jag googla.
På nåt sätt är det hela lite sorgligt, den här tillbakablicken. Det finns så mycket vi skulle vilja kunna skratta åt, men som inte är roligt. Det finns så mycket man inte kan skratta åt, inte vill skratta åt, knappt orkar tänka på. Och snart kanske det finns så mycket man inte får skratta åt. Så mycket som inte har blivit bättre, utan bara, liksom, blivit sämre. Saker vi inte verkar ha lärt oss nåt av. Små steg framåt som leder trettio år bakåt. Den ljusa framtiden har liksom försvunnit in i dimman. Tunga moln har dragit in, och det har blivit kallare. Jag trodde verkligen att framtiden skulle vara här nu, såhär dags.
We took for granted a lot, and still I say,
It could have kept on going,
Instead of just kept on,
We had a good thing going, going, gone.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
190:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 485:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
BIBELN på Kulturhuset Stadsteatern:
"Riktigt obehagliga åsikter om kvinnor och homosexuella framförs, utan att man på något sätt verkar ta ställning, varken för eller emot, och om man använder neutralitet som en ursäkt: ”Det står ju så i Bilbeln” så vet jag inte vad man håller på med. Och efter varje sån där smocka tar det tid för mej att komma in i föreställningen igen."
Låter det intressant? Här är resten:
OTHELLO på Kulturhuset Stadsteatern:
”Och nu sjunger du.”
Hon, lite förvirrad, mitt uppe i andra tankar, stannar av, stirrar på honom:
”Sjunger?”
”Sjunger?”
”Ja.”
Hon känner efter hur det skulle kännas om hennes karaktär, Desdemona, skulle börja sjunga här. Kan hon det? Är det läge för det?
Hon bestämmer sej för att hon kan, och gör liksom ett litet ljud för att visa att det här ska nog funka, men så tystnar hon.
”Vad är det?” undrar regissören.
Hon, fortfarande kvar i känslan, stannar kvar i positionen, tittar inte på honom utan svarar, som om hon bett om sufflering:
”Vad ska jag sjunga?”
”Sjung: I Will Always Love You…”
Hon fryser, stelnar till. Skämtar han med henne? Ska hon, mitt i all den här misären, brista ut i Whitney Houston?"
Låter det intressant? Här är resten:
EN JULSAGA som monolog på Boulevardteatern:
"Familjen Isoglukos på min högra sida kände tydligen att det inte räckte att muta barnen Karies och Diabetes med en varsin godispåse, även mamma Maltos och pappa Sackaros kände att dom också måste mutas, så man har köpt en stor, gemensam påse. En påse som aldrig verkar vila, utan som en prasslande lap-dansös hoppar den från knä till knä, och intressemässigt vinner den med hästlängder över det som händer nere på tiljorna."
Låter det intressant? Här är resten:
