Jag var ganska så ordentligt trött, och inte alls speciellt sugen, i onsdags kväll, när jag stapplade till stadsteaterns gästscen. Hade jag varit piggare så kanske jag hade skjutit upp mitt besök, men nu, i mitt luddiga, suddiga medvetande, slog mej aldrig den tanken. Och det är jag glad för.
Det handlar om Evert Taube, som drabbad av scenskräck vägrar gå upp på Gröna Lunds scen, men det är inte så mycket vad det handlar om, utan hur det handlar, för här är en magnifik estetik i görningen: man förstår att man inte kan berätta allt, och det som berättas har en slags lekfull anslag av associativt berättande, nu och då är samtidigt, när och fjärran är båda här, som i en slags dröm.
Detta är en vansinnigt charmig, skämtsam, skör och hjärtskärande föreställning, en förtrollade timme tillsammans med två sorgsna gycklare. Den påminde mej om Fellinis La Strada, om Aniara, och den fick mej att minnas sånger jag inte ens kom ihåg att jag glömt.
Detta är en sån där underbar uppsättning där jag inte kan ligga snäppet före och undra hur man ska ta sej till slutet, hur man ska knyta ihop påsen, för detta är inte den typen av berättelse.
Jag lämnade teatern avsevärt piggare, inspirerad och energiserad, lite som om mitt sinne varit på semester.
Biljetter hittar du HÄR.
En utförligare iakttagelse kommer så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar