MIO MIN MIO, Stockholms Stadsteater, föreställning 55, 26/9 2017

Av Astrid Lindgren, Dramatisering Kristina Lugn, Regi Sofia Jupither, Scenografi Erlend Birkeland, Kostym Julia Przedmojska, Ljus Linus Fellbom, Ljud Michael Breschi, Mask Johanna Ruben, Kompositör Joakim Unander, med Tove Edfeldt, Bahador Foladi, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Eva Stenson, Gerhard Hoberstorfer, Kirsti Stubø, Shebly Niavarani, Glenn Edell, Jörgen Thorsson, Matilda Ragnerstam, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Angelika Prick, Jonas Blixt, Magnus Hammer, Oskar Laring, Christer Fant, Olof Neppelberg, Oscar Jupither, Nadia Christiansson, Alfonsina Bejarano-Arvidsson, Ella Hammarsten Liedberg, Zara Soler, Malte Legros-Selander, Pelle Avemo Hådell, Elias Treutiger, Alex Moore Eklund, Lilly Ann Frelin, Diana Agnaes, Barnansvarig, Johanna Augutis, Hampus Bleckberg, Rebecka Carlsson, Joakim Schäfer

Astrid Lindgrens Mio, min Mio, utgavs 1954, samma år som J. R. R. Tolkiens Sagan Om Ringen gavs ut. Sammanträffande? Jag antar det, men det är svårt att inte dra paraleller. Det verkade i alla fall vara ett bra år för svärd- och mantelmelodramer.

Jag började plöja böcker nån gång i mellanstadiet. I Mörbylånga, på Öland, där jag gick i skola, fick man, när man började femman, ta sej till en helt annan skola som låg nästan nere vid Kalmarsund; en bättre, äldre, mysigare skola, inte sådär modern som det stora skolkomplexet uppe bakom macken, där alla andra ungar gick i skolan, utan nednött och riktig.

Problemet var bara att man inte hade någon matbespisning där, utan när det var dags för lunch var vi tvungna att ta oss upp till den andra skolan. Det var här jag började läsa. Jag minns att fötterna liksom hittade vägen själv, lite som en häst som hittar hem när kusken somnat. Det var för all del ingen krånglig väg: det var bara uppför Esplanaden, och sen till vänster. 

Det var inte så att jag läste för att jag hade tråkigt på vägen; jag läste för att jag inte kunde sluta: om det var en väldigt spännande och bra bok så läste jag på raster, på väg hem från skolan, efter maten och innan jag släckte lampan. 

Min mamma började kalla mej Professorn. 

Jag minns att jag läste Harriet, Spion, och efter det ville bli författare, eller spion, och började föra hemliga anteckningera, och att det var svårt att inte börja lipa - fast jag nästan var vuxen - när jag läste Sotarpojken. Och jag plöjde allt jag kunde få tag i av Astrid Lindgren.

Nu, när jag sitter i Stadsteaterns stora salong och följer spelet, inser jag att jag på något sätt har snott ihop handlingen i Mio, min Mio, och Bröderna Lejonhjärta. Jag väntar på att någon storebror ska komma in i handlingen, och att Katla ska komma flåsande, och vad var nu grejen med Nangijala och Nangilima? 

Detta är, tycker jag,  en ganska sopig dramatisering. Det känns som om dramaturgen har strukit all text som inte är direkt dialog, och kallt räknar med att scenografi, kostym och skådespelarnas tonfall och tolkning ska fylla i luckorna. Resultatet kan jämföras med en musikal där man strukit all musik och sång. Om man därtill lägger en mycket statiskt iscensättning med få scenerier,  där skådespelarna ofta, av ljus och regi, känns fastnaglade i sina positioner, får jag en känsla av en operauppsättning  där musikerna har gått i strejk, och där man försöker berätta den - nu - ganska omagiska historien i alla fall. Utan arior, kör och orkester.

Det råder en brist på teatertrolleri. Det känns fattigt och futtigt, och jag saknar Astrid Lindgrens berättarröst. Eller någon slags berättarröst. Föreställningen börjar med att den nioårige Bosse sitter på en parkbänk i Tegnerlunden, och i en ganska lång voice over hör vi honom berätta om sitt försvinnande, sin döda mamma, sina fosterföräldrar och försvunna pappa. Det hade varit så mycket personligare om skådespelerskan som spelar Bosse hade riktat sej direkt till publiken, istället för att som nu, sitta tyst och liksom lyssna på sin egen röst. Såna grepp funkar på film, på scen blir det en onödig verfremdung. Skådespelerskan är ändå där: låt henne tala. 

Voice overn, som introducerats i öppningen, hörs sen inte av förrän i slutet, då den får tjäna som en slags epilog, och för mej ger det ett ganska förvirrande intryck vem som egentligen berättar. Varför introducera ett sceniskt grepp om det sen inte används? I de många, långa, tysta scenbytena hade en berättarröst kunnat lätta upp, och bidra till att förstärka det visuellt intrycket. Ett direkt tilltal skulle också göra handling och historia till hennes, istället för att den nu blir en slags illustration till en röst vi inte hör. 

Bara en röst blir också anden som för Mio till Landet i Fjärren, och jag vet inte i skrivande stund om något gick fel på föreställningen jag såg, att en projektion försvann, eller om det var meningen att Mio bara skulle titta rakt upp i ett ingenting, och att det var upp till oss, publiken, att liksom måla en ande ur fantasin.

Stadsteaterns stora scen har dessutom ganska ofta problem med ljudet, och där jag sitter, på andra bänkraden, är det ganska svårt att höra högtalarförstärkta ljud. Kanske litar man på att vi som sitter så nära ska höra skådespelarnas röster från scenen, men när Katos riddare senare kommer rännande, och kommunicerar via förinspelade röster, hör jag ofta inte alls vad som sägs, för högtalarna är inte alls riktade åt vårt håll.

Kostymerna är ambitiösa och tidslösa, enfärgade och monokroma, ofta i en sepiaskala, med få färgstarka inslag. Jag önskade - som så många gånger förr - att man hade varit lite mer friskostig med patineringen. 

Scenografiskt känns det som om man med fördel kunde ha spelat på en mindre scen. Ofta gapar scenen naken och ödslig, med bara projektioner vid väggarna och drivor av höstlöv på golvet. Visuellt är det lite fantasilöst, och övergivet, eftersom man saknar en beskrivande berättarröst. Bildligt blir det lite för bokstavligt för mej. 

Framställandet av Mios häst Miramis tycker jag är ett typexempel på ett förlorat tillfälle att skapa teatermagi. Här använder man sej av en verklig kopia av en stor, vit häst, stationär och stel, utmärkt för en bild, men i den sceniska verkligheten inte mycket mer än en equestrisk skyltdocka. Detta hade varit ett utmärkt tillfälle att förtrolla, att ta sej en titt på den engelska uppsättningen av WAR HORSE, eller rent fysiskt låta de många - ofta sysslolösa - spejarna få illustrera hästen. 
Jag sitter också och funderar på hur föreställningen hade kunnat se ut om man låtit dubblera mera. Om samma person som gjorde Konungen också gjort Kato, och kanske Svärdsmidaren och Gubben Eno, och om samma kvinna som gjort tant Lundin också gjort Farmor och Väverskan.

Som tur är har man på stadsteatern ett gäng högst kompetenta skådisar som håller sin konst och yrkesstolthet högt, och deras arbetsmoral imponerar. Tove Edfelt, i huvudrollen, gör en mycket övertygande nioårig pojke, och Bahador Foladi, som bästa vännen Jum-Jum, lyckas liksom vrida något mycket intressant ur en roll vars regi ofta lämnar honom vid sidan om, tyst, och tåligt väntande.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Om du gillade det här kanske du gillar:

UTVANDRARNA,  påGöteborgs Stadsteater: 

Ibland, när jag går på teater, känns det som om man på scenen så gärna vill ta ställning att vi, publiken, får bli en slags ställföreträdande fiende, någon att vända sej emot. Konstnärernas frustration över Sveriges politiska läge tas liksom ut på oss.

Det är som om prästen i kyrkan, irriterad över bortfallet, skäller ut församlingen. Eller också: förkunnar för kören.

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/utvandrarna-goteborgs-stadsteater.html

EN MAN SOM HETER OVE på Draken i Göteborg:

"Det fanns en enda fantastisk, förtrollande sak i Oves liv, och det var hans fru, men nu, när han är änkling, finns inget annat kvar att göra än att gör upp räkningen och ge sej av. Han måste bara ställa ett och annat till rätta först. Som att lära invandrarkvinnan i huset bredvid att köra bil. Och lufta elementen hos en annan granne. Och mata katten som flyttat in. Och bögen som slängts ut av sin farsa. Och besöka hustruns grav och berätta om det plötsligt så oväntat och händelserika livet han lever. "

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/09/en-man-som-heter-ove-draken-goteborg-89.html

CLUB CORNER OF THE SKY i Scalateaterns källare:

”Jag köper henne,” säger jag till Bobby, när hon har slutat sjunga.

”Va?”

”Jag köper henne! Jag skulle vilja se en berättelse som handlade om henne. Hon är intressant; hon känns som en huvudroll, som någon som det skulle kunna hända saker. Jag tror att en historia skulle kunna handla om henne!”

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/09/club-corner-of-sky-scalateaterns.html