Dramatiker Dea Loher, Översättning: Maria Tellander, Ulrika Malmgren: Lektor i scenisk gestaltning, Pia Olby: Lektor i sånggestaltning, Aleksandra Czarnecki Plaude: Lektor i rörelsegestaltning, Nils Harning och Ewa Wallin: Kostym, Pedro Martinez: Ljud och video, Björn Nilsson: Ljus, Magdalena Marklund: Marknadsföring, Katarina TIllberg: Producent, Anna Ukkonen: Foto, med Anette Belander, Anette Jellne, Caroline Sehm, Björn Vårsjö, Emelie Andersson Wahlman, Emelie Johansson, Inger Kolterud, Lisa Agby, Moa Hanssen-Gullberg, Sophie Augot, Ulriqa Fernqvist, Åsa Lundvik Gustafson
Jag kan bli lite trött på den svenska scenens fascination vid det tyska sceniska uttrycket, men samtidigt gillar jag tyskspråkig, samtida dramatik. Många av mina stora teaterupplevelser på senare år, har varit rotade i germansk drama, som Fria Teatern och Östgötateaterns produktion av Rolan Schimmelpfennings RESTAURANG DRAKEN, Dramatens uppsättning av Anja Hillings SVARTA DJURET SORG, och några av Teater Tillsammans uppsättningar på Moment:Teater i Gubbängen.
Kanske är det så att jag mer blir lite trött på när svenska dramatiker försöker tyska-till sej.
Den tyskt dramatikern Dea Loher är en ny bekantskap, och jag ser fram emot flera fruktsamma möten, för även om just det här tillfället kanske inte var så framgångsrikt - jag upplevde en ganska irriterande brist på tydlighet, speciellt vad gäller själva manuset - så gav det mersmak.
”Jag skulle vilja spela teater,” sa en väninna, en gång. ”Jag skulle vilja få vara sådär ful, sådär galen, sådär äcklig, liksom. Få skrika, och vråla och banka och sånt. Slippa vara snygg. Slippa vara söt…”
Hon hade i sin yrkesroll absolut ingenting med praktiskt teaterarbete att göra, utan arbetade då som receptionist på ett hotell. Det tillhörde hennes yrke att vara tillmötesgående, fräsch och representativ. Välstruken och servil. På Halloween, de senaste tio åren, har hon varit utklädd till något vulgärt och vidrigt.
Teater, ansåg hon, var att vara någon annan än man var. Ett rollspel. Att vara istället för att agera.
För henne är drömmen om ”att spela teater” lite som när man var liten och lekte att man var någon annan: stålmannen, en häst, eller en prinsessa med långt hår och stor klänning. Jag, till exempel, lekte en hel dag att jag var Mr Spock från Star Trek, mest för jag ville känna efter hur det var att inte ha några känslor, att vara som en robot. Hela dagen gick jag runt och svarade på frågor i en monoton röst, på vad jag tyckte var ett känslolöst, men korrekt, sätt. Jag åt korrekt, satt korrekt, rörde mej korrekt.
Det var inte förrän jag insvept i ett stort guldfärgat satängsängöverkast rasade ner för vår trätrappa och dängde i ena foten riktigt rejält, som det blev lite omöjligt att hålla inne med känslorna, och då var det min mammas tur att testa det här med Mr Spocks brist på empati:
”Men vad fasiken, dumma unge, gjorde du i tappan insnurrad i ett överkast?”
På detta har jag inget svar, förutom att gaygrabben i mej antagligen ville tillföra lite glamour.
I alla fall satt jag nu i salongen och funderade på om klassen i kompletterande skådespeleri i början av det här projektet hade blivit tillfrågade vad det var dom ville göra, och att dom - som mest bestod av dansare och musikalartister, trötta på att vara korrekta - hade sagt att dom ville vara fula, galna, äckliga.
För det framgår lite som om hur man är, är viktigare än vad man berättar. Det blir lite onanistiskt. Lite självtillfredställande.
Mina kompisar Knicke-Dick och Eulalia Concorde var riktigt upprörda, efteråt; han lite mer än hon:
”Jag förstod ingenting,” sa han. ”Ingenting!!!”
Ibland, när jag ser en föreställning, är det just slutet jag inte kommer ihåg. Många gånger måste jag fråga medföljande vänner hur det slutade, vad det var som avgjorde att man valt att sluta berätta just där, varför man just då ansåg sej att man har sagt det man ville säga.
Jag, som i det här fallet hade räknat med att Knicke-Dick och Eulalia skulle komma kunna upplysa mej om upplösningen, fick lirka och luska ett bra tag innan Knicke-Dick lugnat ner sej tillräckligt för att svara:
”Var det inte där på kaféet, där hon med det magnetiska fingret skickade över bilen till ungen?”
Det är en förvirrande, fragmentariskt berättad pjäs, och det känns om om uppsättningen, istället för att försöka förtydliga, försöka förmedla, bestämt sej för att den minsann också kan var ”konstnärlig.”
Många av deltagarna har sin bakgrund i dans, musik och sång, och det känns som om regissören har blivit lite förförd av sina elever, av den sceniska värld de kommer ifrån, av de erfarenheter de har med sej, av musikalvärlden och dans, för annars har jag lite svårt att förstå hur det kommer sej att man tillfört så mycket rörelse och musik, eftersom det är något dom redan är utbildade i.
Man har också gjort valet att - i en ganska förvirrande pjäs, där själva berättelsen inte är linjär, och där tid och rum är episodiska - låta aktörerna se likadana ut, genom att ge dom alla blonda pageperuker, och en ganska effektiv, men homogeniserande sminkning: mycket rött runt ögonen och naturliga läppar. Vad som är extra förvirrande, vad gäller peruktvalet, är att vissa personer, ibland, byter till en annan slags peruk, eller helt och hållet tar av sej sin.
Istället för att var och en står ut, får framträda, visa upp sej, få en klar och tydlig scenpersonlighet, försvinner de alla in i ett blont gytter, där jag efteråt har svårt att minnas specifika personer, insatser, vem som var vem, och hur många de var.
Ofta är karaktärerna välspelade, men eftersom det inte finns någon uttalad huvudroll, blir det som om alla försöker göra en minnesvärt tecknad biroll, utan ambition på att bära själva berättelsen.
Historien är väldigt otydligt berättad. Det enda verkligt tydliga är att ingen har tagit ansvaret för tydligheten av helheten. Jag missar och missuppfattar bra mycket mer än jag förstår. Visst, något om en pappa som säljer försäkringar. Också; något om en kvinna som inte vet vem hennes pappa är, och därför inte vill föda det barn hon bär. Något om barnets pappa som blir våldtagen och dödad av samma par som har sett en varg. Eller är dom vargar nu? Eller var det ett annat par? Någon om en kvinna som eventuellt ska bli befordrad. Något om en annan kvinna vars man försvann för 43 år sen. Någon är polis. En annan kvinna som dör. En annan som utsätts för ett mordförsök. Eller är dom samma kvinna?
Där man på andra scenutbildningar tar slutproduktionen som en chans att få visa upp sej, verkar man här ha tagit den som en möjlighet att få försvinna in i en opersonlig massa, att uppgå i, och slukas upp av ensemblens anonymitet. Något jag tror att många av dom egentligen redan är ganska vana vid.
Jag tolkar det som att man nånstans på vägen har glömt bort att skådespelarens och teaterns uppgift är att berätta en historia, påstå något som publiken förstår. Förmedla.
Annars blir det inte mycket mer än en iscensatt, manuslös maskerad.
Det blir teater för deras egen skull, inte för vår.
Här är en länk till StDHs andra EVENEMANG.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
MINNS DU MEJ? på Lorensbergsteatern:
Man samspråkar på ett sånt där kvickt och lättsamt Neil Simon-sätt, lite uppvridet, men nästan som på riktigt, och jag inser plötsligt varför jag tycker det är intressant: kvinnans roll är något annat än bara en fru, vars funktion i den här typen av pjäser brukar vara att hindra mannen från att göra vad han vill göra. Här handlar det minst lika mycket om henne som om honom. Nej, det verkar faktiskt som om bollen ligger hos henne; det är hon som har fokus; det här handlar om henne.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/minns-du-mej-pa-lisebergsteatern.html
DÖDENS KYSS på Kilen i Kulturhuset Stadsteatern:
Jag var ganska så ordentligt trött, och inte alls speciellt sugen, den här kvällen, när jag stapplade till Stadsteaterns gästscen, Kilen. Hade jag varit piggare så kanske jag hade skjutit upp mitt besök, men nu, i mitt luddiga, suddiga medvetande, slog mej aldrig den tanken. Och det är jag glad för.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/dodens-kyss-kilen-kulturhuset.html
BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan, reading på Teater Playhouse, föreställning 57 9/10 2017
Jag har sett en reading av BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan;
Jag har som ambition att hålla klaffen. Jag vet vad jag tycker, så vad som borde vara intressant för mej, är vad andra tycker. Eller hur?
Flera gånger, efter föreställningar, har jag frågat teatersällskap vad de tyckte om uppsättningen vi just har sett, och sen, när dom har pratat klart, har jag förklarat för dom varför dom har fel i sin åsikt.
Vidrigt, eller hur?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/building-wall-av-robert-schenkkan.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar