onsdag 4 oktober 2017

UTVANDRARNA, Göteborgs Stadsteater, föreställning 54, 13/9 2017

Av VILHELM MOBERG Regi PONTUS STENSHÄLL, Dramatisering PONTUS STENSHÄLL, Kostym PONTUS STENSHÄLL, Kostymassistent GUNILLA NORDIN HERNANDEZ, Scenrum PONTUS STENSHÄLL, CLIVE LEAVER, MAX MITLE Musik SIMON STEENSLAND, Ljus MAX MITLE, Ljud KARIN BLOCH-JÖRGENSEN, MARCUS LILJA, Dramaturg JOEL NORDSTRÖM Med Ashkan Ghods, Gizem Erdogan, Johan Gry, Hannah Alem Davidson, Magdi Saleh, Kristina Issa, Alexandra Nordberg

Det finns ingen teater som Göteborgs Stadsteater, i Stockholm. Med det menar jag att det verkar inte ha byggts några teatrar under 1930-talet i huvudstaden, eller, om det gjordes det, så har man redan rivit dom. Vi har inga teatrar i funkisstil, med inslag av förtrollande klassicistiska inslag. Om du är där, på Götaplatsen, så ta en sväng om: foajé och trapphus är väl värda ett besök. Göteborgs stadsteater stod klar 1934, men redan 1918 började verksamheten, i andra lokaler, vilket gör den till Sveriges äldsta stadsteater.

Låt mej räkna efter hur många gånger den här historien har berättats för mej: 
Först har vi troellfilmen, från 1971, som jag fram till precis nyss trodde var en teveserie. 
Sen har vi musikalen, KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA, från 1995. 
Och sen har vi Mats Eks uppsättning på dramaten, UTVANDRARNA.
Och sen - 
Och sen?
Var det inte fler?
Det känns som om jag har sett fler versioner. Men kanske inte. 
Vad jag inte har gjort, i alla fall, är att ha läst boken, från 1949. Och jag tror inte jag gör det, för det känns som varje gång jag ser en ny inkarnation av Mobergs berättelse, så får jag en ny pusselbit.

Det handlar om Karl-Oskar och Kristina, två smålänningar som tillsammans med sina barn och andra, utvandrar till Amerika, på jakt efter ett bättre liv. 

De senaste åren har jag ibland upplevt en slags trend där föreställningar vill vara så politiskt korrekta att man inte vågar provocera, eller ifrågasätta, av rädsla att bli missuppfattade: Det är som om regissörer, skådisar och teaterledning ibland är så rädda att vi, publiken, är helt oförmögna att dra våra egna slutsatser, eller att göra en ”korrekt” tolkning, att man känner att man måste vara övertydlig, vilket medför en rejält nedlåtande attityd till sin publik. 

HAMLET: En man kommer in på en bar med en apa på axeln -
OFELIA (AVBRYTER:) Med det vill vi inte säga att alla män missbrukar alkohol, slår sina fruar, misshandlar sina barn och missköter sitt arbete.”
LAERTES: Eller att bara män missbrukar alkohol.
GERTRUD: Men det är värt att göra en reflektion: alkohol är en drog. 
LAERTES: Alkoholkonsumtion är ett missbruk. 
OFELIA: En sjukdom.
LAERTES: Men vi vill inte säga att alla som har en sjukdom är alkoholister. 
GERTRUD: Eller att vi anser att alla alkoholister är sjuka. 
OFELIA: Man har en sjukdom, man är inte sin sjukdom.
GERTRUD: Om det inte skulle var så att man identifierar sej som alkoholist. 
FRÖKEN JULIE: Och man behöver inte har problem med spriten för att identifiera sej som alkoholist. 
OFELIA: Och vi vill inte säga att alla som går in på en bar är missbrukare.
LAERTES: Många missbrukare släpps inte ens in på vissa barer. 
OFELIA: Segregation är ett verkligt problem, gott folk: alla borde ha rätten att gå in på en bar!
CLAUDIUS: 17% av alla män och 8 % av alla kvinnor kommer att bli beroende av alkohol under sin livstid.
GERTRUD: Det finns bara hälften så många kvinnliga alkoholister som det finns manliga alkoholister. Detta är statistik. Detta är inte jämlikhet.
LAERTES: En del män går kanske bara in på en bar för att låna toaletten?
OFELIA: Många har inte ens en toalett, och det är något vi är mycket medvetna om.
GERTRUD: Men vi vill inte säga att bara män går in på en bar för att låna toaletten.
LAERTES: Kvinnor kan också gå in på en bar för att låna toaletten.
CLAUDIUS: Sexism är ett verkligt problem. Detta är 2017!
OFELIA: Vi vill framför allt inte säga att apor är något att skratta åt. 
GERTRUD:  Eller att alkohol skulle vara något att skratta åt.
CLAUDIUS: Som ett skämt.
(TYSTNAD: ALLA TITTAR FÖRVÄNTANSFULLT PÅ HAMLET.)
HAMLET: I alla fall: en man kommer in på en bar med en apa på axeln -

Ibland, när jag går på teater, känns det som om man på scenen så gärna vill ta ställning att vi, publiken, får bli en slags ställföreträdande fiende, någon att vända sej emot. Konstnärernas frustration över Sveriges politiska läge tas liksom ut på oss.
Det är som om prästen i kyrkan, irriterad över bortfallet, skäller ut församlingen. Eller också: förkunnar för kören.
Detta har medfört att jag har blivit lite pk-skadad. Jag sitter liksom och väntar på att man ska klappa mej på huvudet, slänga in några floskler om humanism, eller behandla mej som en ställföreträdande fiende.

Här hade jag en fördomsfull förväntan, baserad på att huvudrollsinnehavarna, Ashkan Ghods och Gizem Erdogan, inte är rågblonda, och har invandrarbakgrund. Jag trodde mej att föreställningen skulle dra någon slags övertydlig jämförelse mellan Mobergs utvandrare och dagens flyktingar, antingen genom att låta utvandrarna fly till Sverige, eller genom att klumpigt och övertydligt vända sej till publiken och säga: 
”Se, dom är precis som ni.”
Jag hade fel. Det här är så småländskt det kan bli: man talar till och med med rullande tungrots-r, vilket är första gången jag ser just den folkgruppen bli representerad på scenen, om man bortser från ett besök på Lönnebergadelen av Astrid Lindgrens värld.

Kostymören och scenografen är också föreställningens regissör, och det märks, tyvärr. Framför allt scenografin får mycket plats, skådespelarna mycket mindre. Med det menar jag att jag upplever det lite som att skådespelarna - som jag föredrar som instrument för att framföra en historia - hamnar lite i skymundan. Scenografi och teknik tar liksom över, och aktörerna har delegerats till ganska åsidosatta funktioner i det stora maskineriet. De får liksom inte bära sin karaktärs egen historia. Det känns nästan som om deras försök till ett intimt agerande motarbetas. Jag blir faktiskt mer intresserad av den konstnärliga installationen som pågår, än av historien som berättas.

I taket, i siluett mot den blått belysta fonden, hänger en massa kartonger, vilket först får mej att associera till musikalen MATILDA, där tusentals böcker hängde på samma sätt. All scenografi består av för övrigt av kartong, många där man klart och tydligt ser att de innehållit LED-tv. Eftersom de hänger i taket tolkar jag det så att just dessa teveapparater är en lyx som är utom räckhåll för de fattiga i Småland. Vid fonden, gäckande vid horisonten, står dessutom en laddning vitvaror; fläktar, hushållsassistenter och tvättmaskiner, som för att riktigt poängtera att detta är detta man söker; inte ett bättre liv, utan ett mycket bättre liv. Ett liv i lyx och överflöd. 
Är det inte precis samma fördom som invandrarfientliga partier och Donald Trump har; att man inte ids stanna i sitt eget land och kämpa, utan lämnar allt och lämnar allt för att dra nytta av andras hårda arbete?

Kostymerna är konfektionssydda vardagskläder av idag. 

Det stora greppet, eller föreställningen gimmick, är en slags projektor som står längst fram på scenen, och som under varje scen sköts av en av de skådisar som inte är med i scenen: apparaten riktas som en slags spotlight, och projicerar en bild på aktörer och scenografi. Speciellt i vissa scener i andra akten, med siluetter utklippta i kartong, blir skuggor och projiceringar mycket effektiva. 

Man sjunger mycket, och man sjunger bra, men hälften hade varit nog. Det blir liksom lite långt, i längden.

Föreställningen är två timmar och 40 minuter, inklusive paus, och det är lite väl tidskrävande. Det blir lite segt, kanske inte direkt i spelet, men i de långa övergångarna mellan scenerna. Det är som regissören medvetet tagit avstånd från ett snabbt, effektivt berättande, och istället sagt till skådespelarna: ta tid på dej, börja inte förrän det känns rätt, förrän du känner att du har fått publikens fokus. Varje scen tappar därför tempo från scenen innan, och måste liksom börja om.

Robert, Karl-Oskars bror, spelas av en kvinna i byxor, jag antar i ett försök att queera till det. På sätt och vis är det ganska skönt att hon inte gör en dragking och försöker spela en man, med mustasch, skäggstubb och dildo nedstoppad i byxorna, men eftersom hon aldrig blir något annat än kvinna blir hångelscenen mellan ”honom” och Ulrikas dotter en ganska starkt laddad lesbisk scen, fint spelad, men lite obegriplig. Egentligen finns det inget gubbsjukt i det, om det inte vore så att i en motsvarande scen, där broder Danjels fru spelas av en man, blir ”kvinnan” fånig och skrattretande, och sexualiteten mellan henne och hennes gubbe ett komiskt avståndstagande. På samma sätt förhåller sej Robert och Arvid mer ömma och fysiska till varandra än i någon annan uppsättning jag har sett, och just därför tycker jag det är lite synd att den ena rollen spelas av en kvinna - det osynliggör liksom manlig erotiskt kontakt när den framförs i ett till synes heterosexuellt sammanhang.

Vad som egentligen verkligen berörde mej, var en av andra aktens monologer, när Arvid - spelad av Magdi Saleh - på båten berättar att han inte kan förstå hur en fattig bonddräng som han kunde ha sån tur: där andra gnäller över sjösjuka, den tråkiga maten, brist på utrymme och stimulans, myser han: ingen tvingar honom att arbeta utan ersättning, ingen slår honom, och han är mätt och belåten. 
Det blir extra laddat när man vet att han, när han väl kommer fram till det nya landet, snart kommer att dö av att ha druckit förgiftat vatten i jakt på ett guld som aldrig fanns. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:



EN MAN SOM HETER OVE på Draken i Göteborg:

"Det fanns en enda fantastisk, förtrollande sak i Oves liv, och det var hans fru, men nu, när han är änkling, finns inget annat kvar att göra än att gör upp räkningen och ge sej av. Han måste bara ställa ett och annat till rätta först. Som att lära invandrarkvinnan i huset bredvid att köra bil. Och lufta elementen hos en annan granne. Och mata katten som flyttat in. Och bögen som slängts ut av sin farsa. Och besöka hustruns grav och berätta om det plötsligt så oväntat och händelserika livet han lever. "


CLUB CORNER OF THE SKY i Scalateaterns källare:

”Jag köper henne,” säger jag till Bobby, när hon har slutat sjunga.
”Va?”
”Jag köper henne! Jag skulle vilja se en berättelse som handlade om henne. Hon är intressant; hon känns som en huvudroll, som någon som det skulle kunna hända saker. Jag tror att en historia skulle kunna handla om henne!”




Gudarna ska veta att det finns många kristna, heterosexuella manliga dramatiker, men jag tror - baserat på det jag läst om henne - att Alfhild Agnell inte föll i glömska för att hon var en kvinna, utan för att hennes dramer ansågs förlegade och gammaldags. 
Däremot tror jag att hon har återupptäckts, återuppväckts, i första hand för att hon var en kvinna, och i andra hand för att hon var en dramatiker. Det är som undantag hon blir exceptionell.



Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)