tisdag 29 oktober 2013

JAG RINGER MINA BRÖDER, av Jonas Hassan Khemiri i regi av Farnaz Arbabi, Scenografi och kostym Jenny Kronberg, med Bahar Pars, Pablo Leiva Wenger, Shebly Niavarani, Shima Niavarani på Kulturhuset Stadsteater, Recension av Joakim Clifton Bergman, föreställning 74 2013

JAG RINGER MINA BRÖDER. En jävlig bra föreställning, den här bockar godkänt i alla mina rutor: regi, manus, skådespeleri, musik, scenografi, ljus, kostym, även om jag tyckte regin var bättre än texten. En föreställning om svenskar som plötsligt inte längre betraktas som svenskar p.g.a. bilbomben i city för några år sen. Ett viktigt tema som berättas på ett underhållande och inspirerat sätt av ett gäng fantastiskt begåvade skådespelare. Och fantastisk teater. Gå och se. Det lär vara utstålt, men det kan finnas sista minuten.



Om du gillade det här kanske du gillar:
"Det här var vad jag tänkte ut när jag cyklade hem efter att ha sett genrepet av Kungliga Operans Emperor. Jag var tvungen. Jag behövde kunna förklara skillnaden.

Jag har uppfunnit en analysmetod för dansföreställningar. Den heter Joakim Clifton Bergmans Stora Internationella Mycket Användbara Dansverktyg. Eller bara Jockes Dansverktyg, för oss som vet vad vi snackar om. Det består av tre huvuddelar med inbördes indelningsmöjligheter. "

Låter det intressant? Här är resten: 



"Ordtsunamin forsar ut mot oss, når mej till knäna, till magen, till halsen, jag sveps med, tumlar runt, omtumlad, tappar andan, tappar känslan för upp och ner, för tiden. Är det över? Det är inte över? När tar det slut? Tar det slut?
Skådisarna förtrollar mej, och jag är bara tillräckligt vid medvetande för att inse att det dom gör, det är ett storverk."

Låter det intressant? Här är resten: 




"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen. 
Rösten i ditt öra viskar: 
”Om en stund kommer du att ligga där…”
Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.
”Res dej.”
Du reser dej."

Låter det intressant? Här är resten: 

måndag 28 oktober 2013

PRINSEN OCH POJKEN, Regi & text Adam Gardelin Efter en bok med samma namn av av Isak och Roberth Fearon I rollerna Hannah Bratt och Michelle Nordlander Mask Suzan Gunillasdotter Collins Maskörassistenter Zara Florence Fager Musik Isak Fearon,föreställning 73 2013

Det här var en liten gullig barnföreställning om en prins som ville ha en hjärtevän - en pojke, inte en flicka. Gullig historia och framförs av två skådespelerskor som spelar två flickor som leker att dom är prinsen och pojken. Den bygger på en bok, och jag antar att man kunde fått ut lite mer om man läst boken, det var lite slagsmål med drakar som jag inte hängde med på riktigt. Gullig, och bara en halvtimme lång


Gillade du det här kanske du också gillar: 


"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen. 
Rösten i ditt öra viskar: 
”Om en stund kommer du att ligga där…”
Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.
”Res dej.”
Du reser dej."

Låter det intressant? Här är resten: 


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/i-shall-not-be-entirely-forgotten-manus.html


DON GIOVANNI 

"Det är mästerligt berättat. Jag hinner aldrig ens gissa vad som ska hända, för saker bara händer hela tiden. Speglar krossas, blod skvätter, hjärtan krossas. Delar av damkören rusar in, i bröllopskläder, och försvinner in på varsin mugg. Dörrarna öppnas, och dom är inte ensamma. Brudgummarna har hittat in. På en mugg sitter till och med två brudgummar. Det tackar vi för."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/don-giovanni-av-wolfgang-amadeus-mozart.html

JILL JOHNSON PÅ HAMBURGER BÖRS

"Lars Wallin, som jag tycker vanligtvis gör stilrena balklänningar, såna där som man tänker sej att prinsessor eller blivande brudar tar på sej när det verkligen ska till, har här lyckats få på Jill en humoristisk kollektion av 80-talsretro och country-kitsch. Det är fransar och fjädrar och stövletter och strass. Allting klär en skönhet."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/jill-johnson-pa-hamburger-bors-ide-och.html

onsdag 23 oktober 2013

OPERAKONSERT PÅ RIDDARHUSET, föreställning 72 2013

Det här var en riktigt trevlig kväll, mycket tack vare scenografin. Eller vad sägs om Riddarsalen i Riddahuset? Man blir lite ödmjuk, liksom. Och det verkar som om jag börjar gilla opera. Detta var en konsert som - har jag fått förklarat för mej - om man översatte den till Musikalteater-motsvarigheter bestod av Anthem, Tonight, I dreamed a dream och Du måste finnas. De två sångarna, Ulrika Nilsson och Peter Tornborg, kompade av den fantastiska Inara Piksa, berättar lite om varje verk eller bidrar med infortmation om tonsättaren innan dom sjunger, så man känner sej lite smartare när man sen sitter och diggar. Och det är alltid trevligt att vara 49 år och tillhöra det yngre gardet i publiken. Och som grädde på moset träffade vi en av riddarhusets guider och fick en liten guidad tur. Gå och se en konsert på Riddarhuset, vetja, om så bara för att få se en bit av Stockholms historia.


Om du gillade det här kanske du gillar: 



Låter det intressant? Här är resten: 




"Det känns plötsligt som om Broadway har kommit till Stockholm. Hela maskineriet; aktörer, ljus, kostym, scenografi, musik, ljud, koreografi och framför allt regi, fungerar. Och det känns som om dom utomlands också har en yrkeskategori som vi i Sverige saknar: förmågan att få allting att bara rulla på."

Låter det intressant? Här är resten: 


onsdag 16 oktober 2013

WOYZECK

Föreställning 71 

Woyzeck av George Büchner i regi av Miachael Thalheimer
Dom goda nyheterna är att denna föreställning bara är 1.30. Dom dålig nyheterna är att den är en och en halv timmer för lång. Jag förstod ingenting, och det här var värre än att sitta i en nedsläckt tågvagn och vänta i timmar på grund av signalfel. 
Jag fullständigt avskydde den här produktionen. Jag tycker synd om skådespelarna. Regin var så affekterad att jag inte förstod någonting av deras inbördes realtioner, eller varför dom gjorde något av det dom gjorde. 
Scenografin var intressant, kostymerna fina och Inga-Lill Andersson låter som Anita Lindblom när hon sjunger. Jag har sällan varit så uttråkad att jag funderade på att resa mej och gå. Jag tyckte att det här var riktigt, riktigt tråkigt och jag fullständigt hatade varenda sekund.
 med Anders Johanssonoch Staffan Berg på Dramaten.

söndag 13 oktober 2013

DE OSKYLDIGA, av Lillian Hellman, Översättning Kerstin Gustafsson Regi Jenny Andreasson Scenografi och kostym Marika Feinsilber Koreografi Dorte OlesenLjus Erik Berglund Peruk och mask Thea Kristensen Holmberg, Peter Westerberg, Med Karen Wright Eva Röse Martha Dobie Jessica Liedberg Mary Tilford Sanna Sundqvist Mrs Amelia Tilford Malin Ek Doktor Joseph Cardin Danilo Bejarano Mrs Lily Mortar Lotta Tejle Rosalie Wells Julia Högberg Evelyn Munn Emma Broomé Agatha Kicki Bramberg Lois Fisher, budpojke Ester Uddén Helen Burton Allis LindqvistPeggy Rogers Sanne Ahlqvist Boltes (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö), på Dramaten, föreställning 70, 2013

Riktigt bra teater får mej att känna det som om jag just överlevt Insane på Gröna Lund. Och efter De Oskyldiga på Dramatens lilla scen var jag helt svettig, sjukt uppspelt och grundligt syresatt. Och glad att jag var vid liv. Och glad över min upplevelse. Och lite hes.
För det här är spännande. Det här är den slags teater jag gillar, där allting bara verkar hända och vända i stunden, och man sitter där andlös och väntar på nästa replik.
Lilian Hellman har skrivit en ruskigt bra pjäs.Två lärarinnor på en flickskola blir av en elev anklagade för att vara lespiska, och plötsligt har vi en grekisk tragedi framför oss. Ingen kommer undan.
Grym mask av Thea Kristensen Holmberg och Peter Westerberg. Innan föreställningen hade jag parkerat min cykel vid Margaretha Krook-statyn, och hade funderat var kvinnor med ansikten höll till på svensk scen. Såna som Siif Ruud och Margaretha Krook och Mimi Pollack. Och så plötsligt står dom på Dramatens lilla scen, utklädda till tonårsflickor. Bra mask där:)
Jag var inte så impad av scenografin, som tyvärr bara bestod av en slags gigantisk vinkellinjal i furu som hela tiden vändes och vreds. Jag antar att det var ens slags symbolik om trekanter och vinklar, men mej tråkade det bara ut. Det går åt en himla massa tid för sex tonårsflickor att flippa en gigantisk vinkellinjal.
Kostymen var helt okej. Skorna var bäst.
I regin hade jag kanske önskat lite tätare spel. Några tysta sekunder i spelet. Flickan som startar ryktena spelades som en helt igenom ond person, där jag kanske hade föredragit att göra henne till en flicka som testar gränser på det där sättet man testade gränser när man var tonåring, utan en definitiv plan. Funkar det här? Vad händer om jag säger det här? Också Lotta Tejles moster var oförlåtligt regisserad. Sympatierna låg uppenbarligen någon annanstans. Hade varit kul om hon i alla fall fått en chans att göra sej hörd.
Jag var grymt impad av Bejarano Danilo som spelade en av lärarinnornas fästman. Han hade en spelstil och en inställning jag aldrig sett förut, en undertext som intresserade mej.
Första akten tillhör småflickorna, och andra tillhör Eva Röse.

Om du gillar det här kanske du gillar: 

Jag har aldrig varit svag för Romeo och Julia. Jag tror jag för cynisk. Det är inte det att jag inte gillar olyckliga kärlekshistorier, jag föredrar att dom är mer självuppoffrande, mer olyckliga, mer romantiska. Jag bara vet att om dom inte hade dött, så hade Romeo efter ett tag återigen börjat spana på Rosaline, och Julia hade så småningom börjat fundera på om den där förmögne Paris inte var ett bättre kap. Eller så har hon en sak för bad boys, och börjar snart kasta lystna blickar efter Mercutio, som i den här versionen förstås överlevde, med många intressanta ärr, livserfarenhet och kanske en släng av alkoholism. I min version blir Julia en medberoende, en möjliggörare, en langare. 

Låter det intressant? Här är resten: 



"En av anledningarna till att jag älskar teater är att det går att variera och tolka in i det oändliga. Man kan inte säga ”Nej tack, jag har redan sett Hamlet”, på samma sätt som man kan säga ”Nej tack, jag har redan sett The Hobbit”. Man kan se en uppsättning av en pjäs som man verkligen avskyr, och sen kan man se exakt samma pjäs, men av en annan regissör, eller med andra skådisar, och man fullständigt älskar den. Man kan till och med se samma uppsättning vid olika tillfällen och få två helt skilda upplevelser. Teater är en konst för stunden. Det är upplevelsen av ett ögonblick. "

Låter det intressant? Här är resten: 


"Det här är en idiotisk historia fylld av vidriga människor och underbar musik. Librettisterna Giuseppe Adami och Renato Simoni är svaret på frågan Hur många idioter behövs det för att skriva ett riktigt dåligt libretto?"

Låter det intressant? Här är resten: 

onsdag 9 oktober 2013

BLODSBRÖDER, föreställning 69 2013

Jag har stor respekt för det skrivna ordet. Och jag har stor respekt för skådespelare. Jag tror inte jag delar den respekten med blodsbröders regissör och koreograf(!!!) Alexander Öberg. Jag tror inte han tycker om skådespelare. Och jag tror inte han respekterar författare. 
Jag tror att han är en sån där regissör som sätter sej över verket, totalt ointresserad av vad dramatikern har velat säga.
Eller så har jag helt fel och han bara hade en lucka i sin almanacka, en lucka som han hellre hade fyllt med en annan pjäs, men när chefen för stadsteatern frågar om man vill göra nåt så gör man det. Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mej att idén att regissera Blodsbröder kom från regissören. Jag kan tänka mej att idén att låta Jennifer Brown spela mamman kom från honom. Men den kan lika väl ha kommit från en stadsteaterchef som tänkte: Det funkade med Lisa Nilsson, kanske funkar det med Jennifer Brown? Det gör det inte. Lisa Nilsson kan agera.
Men Jennifer Browns tillkortahavanden gör varken till eller ifrån. Det stora problem är: varför har man valt att sätta upp den här musikalen? Vad är det man vill säga? Berättelsen i sej är ganska knivig. Det finns en himla massa saker man kan säga: Adoptivföräldrar blir aldrig lika bra som biologiska föräldrar. Underklass är alltid underklass, det kvittar hur många chanser dom får, dom sabbar det alltid till slut i alla fall. Överklass har fel. Punkt.
Men det här är fullständigt ointressanta frågor för regissören: det är mycket mer uppseendeväckande att inte säga någonting, att låta ensemblen spela kossor.
Och det är därför jag respekterar skådespelare. Trots den vidriga regin, den banala tolkningen, den erbarmliga scenografin, det i särsklass sämsta ljudet jag någonsin hört på en teaterscen och den hiskeliga kostymen lyckas dom verkliga skådespelarna ta sej igenom: dom kommunicerar. Dom berättar, dom visar, dom får mej att nästan känna någonting. Regin till trots lyckas Maja Rung, Anton Lundkvist och Albin Flinkas hitta någonting som berör. Jag tycker mej nästan kunna känna Tove Edfelts frustration över att behöva spela överklassmamman som en white-trash-ryska i fatsuit. Jag förstår Michael Janssons avståndstagande ovetande adoptivpappa. Och James Lunds katastofstyrda storebror påminner mej om Bruce Spences the Gyro Captain i Mel Gibsons Roas Warrior och jag gillar honom. Jag hade kanske önskat att de mindre rollerna, så fort dom får en chans att stiga fram och säga nåt inte varenda jäkla gång hade gjort det med en komisk dialekt. Men jag förstår dom.
I början på andra akten stiger Hjulström fram och ber om ursäkt för första akten, innan han river av sin hit Burning. Han borde gjort samma sak efter andra akten. Men han hade väl bara en hitlåt.
När allt är över sjunger Jennifer Brown "Tell me it's not true" Säg det är inte sant. Det är det tyvärr.


onsdag 2 oktober 2013

TROLLFLÖJTEN, föreställning 68 2013

Det här blir väl lite av ett kärleksbrev, både till Folkoperan och till uppsättningen. Några timmar innan föreställningen började satt jag med min iPad på den nyöppnade Kebabbaren(Dom har supergoda Sweet Potato Fries - testa!) mittemot folkoperan och plugga handlingen i Trollflöjten på Wikipedia och tänkte: det här kommer aldrig att gå. Folk kommer och går lite hur som helst, och dom har konstiga namn, och det finns inslag av frimurare och varför ska folk alltid vara så konstiga i opera? Och så sätter jag mej i salongen, och plötsligt bara: Magi! Jag brukar inte tycka om när regissören sätter sej över verket och liksom ska sätta sin egen prägel på det för att ingen ska missa vem det är som minsann har regisserat, men i detta fall, med ett libretto som får en platt-teve-manual att verka lättförstådd, så är allt förlåtet. Regissören Richard Turpin har skapat en slags fötrollad värld som inte ligger så långt ifrån Oz(Läs Wicked), med spindlar, getter, maneter, fåglar, bockar och bläckfiskar, och han vrider föreställningen från något mycket komiskt och performance-aktigt till något som till slut känns mycket viktigt. Mask - av Therésia Frisk - är kanske det bästa och mest fantasifulla jag någonsin sett i Sverige, och kostymerna - av Ulrika Van Gelder - är suveräna. Paljetttygerna som sillarna har på sej - jodå, det finns sillar - har jag aldrig någonsin sett, och då har jag sett en himla massa paljetter. Ljuset - av Jenny André - går från platt aulakänsla till något djupt och förtrollande. Och så skådisarna: Jag vet inte, men folkoperans sångare är en abnormitet, något som man tror inte finns. Jag har en förutfattad bild av att operasångare är ganska knubbiga personer som står stadigt på både ben mitt på scenen och svettas ymnigt och varje gång jag går på folkoperan så inser jag hur fel jag har. Dom är som ett gäng gycklare som av någon anledning kan sjunga som gudar. Dom sträcker sej över scenkanten och visar: opera är kul! Vi har roligt, och vi vill att ni ska ha roligt!
Så om ni vill ha roligt, gå på folkoperan. Bry er inte om att plugga handlingen innan, Folkoperan gör sin egen grej. Och jag känner det som om jag fått massage i tre och en halv timme.