tisdag 23 juni 2015

KÄRLEKSFÖRBUDET, med Kamraterna, föreställning 87 22/6 2015

av Richard Wagner, efter William Shakespeares Lika För Lika, regi: Dan Turdén, Scenograf och Kostym: Nina Fransson, Attributmakare, målare och scenograf: Sara Selander, Musikalisk ledning: Anna Christensson, Översättning Martin Virin, Ljusdesign: William Wenner och Lisa Benneth, Mask: Angelica Ekeberg, Producent Teresia Pettersson, Regiassisten: Aurelia Le Huche, musiker Ylvar Larsdotter, Kim hellgren, Natalia Goldmann, Ulla Ruman, Anna Melander, Andreas Lundmark, Per Sjögren, med: Anton Ljungqvist, Daniel Ralphsson, Mikael Onelius, Anders Nyström, Nathalie Hernborg, Heddie Färdig, Elsa Ridderstedt, Anna-Sara Åberg, Jens Persson, Kör: Petter Reingardt, Ulrik De Geer, Maja Frydén, Ingrid Rådholm, statister: Mikael Thörngren, Johan Hultman

And so I face the wall
Turn my back against it all
How I wish I'd been unborn
Wish I was unliving here
Sex crime, sex crime
Sex crime, sex crime
Nineteen eighty four
Nineteen eighty four


SEX CHRIME
Av Annie Lennox och David Stewart

Om jag säger Richard Wagner så är det nog inte många som sätter sej upp och förväntar sej en skrattfest. Wagner, det är liksom tungt, det är valkrior och hornhattar och runda sköldar och flätor, eller hur? Nja, inte nödvändigtvis. Han tyckte nog själv att han var lite full i fasiken när han, 23 år gammal, fick se sin första opera uppsatt. Han hade visserligen skrivit en tidigare, Die Feen, Feerna, och det låter väl också ganska owagnerskt? 
Operan floppade rejält; under den första föreställningen glömde huvudsångaren sin text och fick så att säga hitta på nåt eget, och den andra föreställningen, då det satt tre personer i publiken, utbröt ett slagsmål mellan primadonnans make och huvudtenoren. Den uppfördes aldrig igen under Wagners livstid.

Den ideella föreningen Kamraterna bildades 2007, från början tänkt att syssla med teater, men efter 2011 har man ägnat sej åt opera. Ovanlig opera. Sällan spelad opera. Eller, säger man kanske ”Sällan sjungen opera”?
I alla fall, den här föreställningen kvalar in, då Kärleksförbudet får sin Skandinaviska premiär i Åstas Folkets Hus. 

Jag och min kompis Patti-Li Leuk är givetvis på plats. Jag är visserligen inte vidare restriktiv i mitt teaterbesökande, men Patti-Li, som är mer av en finsmakare, kommer för att få se något ovanligt, och jag, som har har sett två av Kamraternas tidigare produktioner, Brösten på Tiresias, 2013 och Fidelio, 2014, vet att det kommer att bli något utöver det vanliga.  

Ursprungligen är Wagners föreställning baserad på Shakespeares Lika För Lika, den där om nunnan Isabella i Wien, och hennes bror, som ska avrättas för att han gjort sin flickvän med barn, och den liderlige statsmannen som försöker få omkull henne. Nunnan, alltså. 

Det ser ut som om vi har kommit dagen efter en mycket lyckad premiärfest, som om någon bombat ett midsommarfirande. Som om en tunna surströmming briserat nånstans mellan sill och nubbe. Det ligger halvnakna kroppar överallt, omkullvälta bord, tomflaskor, slokande vimplar och halvtomma luftmadrasser. Det är dagen efter, i Karnevalens Palermo, eller som i den här uppsättningen: Palmermeå.

Det är underbart att bli överraskad av en föreställning, speciellt när man går på opera, och det går nog inte att överraska mer än såhär, och fortfarande underhålla. Det är total anarki, under ordnade former. Det är en punkversion av opera. Det är Opunkera, vilket är ett epitet jag inser aldrig kommer att bli populärt, men alternativet var Operunka, så… 

Här befinner vi oss i white trash-Sverige, i dokusåpans landsort, i halstatueringarnas och navelpearcingarnas förlovade land. Det är vansinnigt roligt, respektlöst och påminner mej i stort om en John Waters-film, du vet, Pink Flamingos eller Polyester, nåt fullproppat med pack och patrask. 

Ju mer opera jag ser, ju mer imponeras jag av sångarnas agerande. Inte för att jag skulle vilja, men jag vet inte ens var jag skulle börja leta om jag ville se en sån där gammaldags sångare som stod planterad mitt på scenen och tog i för kung och fosterland. Här lyckas man även agera i tystnaden, i partierna där man inte sjunger, och låter musiken bli till en slags undertext. Till och med orkestern med och skådespelar, och deras hattar under den avslutande karnevalen gav mej riktigt rejäla fnissattacker. En, av många. 

Kostym och smink är fenomenala. Så fort någon gör entré får jag lust att ropa ”frys!” tills dess jag helt hunnit med att ta in det hela: Tatueringar, foppatofflor, platåskor och ett evigt ciggande. Maskeradkostymerna, sverigedräkter, krabbor, cigarettpaket med varningstexten ”You have to die of something” borde belönas med något slags pris. 

Med riskt att låta respektlös så måste jag säga att detta är för bra för tryggheten av tio ynka föreställningen i en liten teater i en förort. Detta måste ses av fler än vad som kan packas in i den lilla salongen. Så se till att skaffa biljetter, om det fortfarande går. 

Musikaliskt är inte detta ett begravt mästerverk, något som nyupptäckt kommer att spelas om och om igen. Men det visste vi nog alla redan från början. Och det gör ingenting. Det är inte därför jag kom, i alla fall. Jag kom för att få se något ovanligt, respektlöst och underbart begåvat. 
Och det fick jag. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Teater Tillsammans! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3425:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans: 

"När jag är på väg ut ser jag att någon klistrat upp en recension på teaterns glasdörr. Maktstrid I Teaterdjungeln, lyder rubriken, och är klippt ur Aftonbladets kulturdel. Jag börjar läsa, och nästan med en gång har jag svårt att inte fnissa. Livet är riktigt rejält ironiskt, i vissa fall. Efter att ha suttit med på en diskussion om konst, och om amatörer kontra proffs, inser jag att dom utöver allt annat också måste finna sej i att bli bedömda, i skrift, av andra amatörer, och då använder jag inte ordet i dess ursprungliga betydelse, utan i betydelsen klåpare och kludd. Amatörer som jag, och som författaren till recensionen, Amelie Björck."


SPRING AWAKENING med avgångsklassen på SMU, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Det finns en slags Liza Minnelli/Judy Garland-school of musical acting, som är ganska livsfarlig, om den inte används på rätt sätt. Den är dominerad av stora rörelser, markerade gester, och dramatiska poser. 

Detta är vad folk som säger att dom inte gillar musikal ofta tror att musikal är. Och det är i många fall också vad folk som vill hålla på med musikal också tror att musikal är. Man gör som Liza. Man gör som Judy gjorde. Man tror att det är så man ska göra, så man gör så."

Låter det intressant? Här är resten: 

STORMEN, med Boulevardteaterns teaterskola: 

"Jag brukar ofta sakna att folk blir överraskade på scenen. Alla verkar ofta så samlade, så på det klara med vad dom känner, vad dom tycker om det som händer, och vilken inställning dom har till själva skeendet. Skådisar verkar ofta - kanske är det på gå grund av tidsbrist under repetitionen, och ett sökande efter en trygghet; att veta vad man håller på med - så inställda på vad dom ska känna, vad dom ska signalera, att det är väldigt sällan man bara ser någon ta in det som händer, tänker efter, försöker samla sej, och inte ens spelar förvirrad. "

Låter det intressant? Här är resten: 


DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans på Teater:Moment, föreställning 86 15/6 2015

 
Av Roland Schimmelpfennig, Med Hjalmar Wide | Maja Frykberg Andersson | Martin Hendrikse | Martin Skoglund | Michael Forsberg | Sabina Heitmann, Musik Andreas Huumonen | Eirik Lund | Gusten Aldenklint | Max Stark, Regi & scenografi Julia Beil Amarilla, Kostym & Mask Nils Harning, Ljus Michael Forsberg, Regiassistent Sanne Bornesten, Översättning Julia Beil Amarilla | Mariano Amarilla, Förlag Colombine Teaterförlag

Look my eyes are dry.
The gift was ours to borrow.
It's as if we always knew,
And I won't forget what I did for love,
What I did for love.
Gone,
Love is never gone.
As we travel on,
Love's what we'll remember.

WHAT I DID FOR LOVE
Ur A Chorus Line
Textförfattare: Edward Kleban
Kompositör: Marvin Hamlisch


I musikalen Ballroom, av Jerome Kass, med musik av  Billy Goldenberg and text av Alan and Marilyn Bergman, sjunger änkan Bea:

If anyone had told me, 
a year and a half ago
that Maury would be gone
I wouldn't have believed it.

If anyone had told me 
I’d open up a store
make a go at it once more 
I wouldn't have believed it.

If anyone hade told me
a year and half ago
that I’d be dancing
going to a ballroom - dancing
I would have said: ”Who, me?”
I would have said: ”Not me”.

Jag säger:

Om någon hade sagt mej
för bara något år sen,
att den dramatiker jag hade sett mest verk av
skulle vara en tysk med ett namn jag knappt kunde stava
skulle jag ha sagt: ”Schimmmelpeppiffeffer-vem?”

Men det stämmer. Kanske har jag sett någon pjäs mer av Shakespeare under dom här åren, men sen, som definitiv tvåa, kommer han, Schimmelpfenning. Det började med GYLLENE DRAKEN när Östgötateatern gästspelade på Fria Teatern, och sen kom VINTERSOLSTÅND, på Dramaten, DET FLYGANDE BARNET, på Orion, och så nu DJURENS RIKE. Jag hade fått för mej att en av mina favoritsuppsättningar, Tobias Theorells version av SVARTA DJURET SORG, också var av Schimmelpfennig, men den visade sej vara av Anja Hilling. 

Det är svårt att hitta information om Schimmelpfennig på nätet, om man inte läser tyska, men jag tycker det verkar som om den här pjäsen hade premiär 2007 i Berlin, vilket gör den till den äldste av de fyra pjäserna jag har sett.

Jag tyckte mycket om Teater Tillsammans förra uppsättning,  Jaktscener Från Nedre Bayern, och jag är lite småsur för att jag har missat deras tidigare uppsättningar, för det hade varit väldigt intressant att se deras utveckling från början, 2011, då gruppen skapades, med ambition att verka långsiktigt för ungas samhällsengagemang genom tysk dramatik som aldrig eller sällan spelats i Sverige.
Rent tekniskt kan man nog kalla det här för en amatörteatergrupp, eftersom medlemmarna inte kan leva på sin konst, men detta är Amatörer 2.0. Det finns en finish, en polish, en visuell proffsighet som ibland helt kan saknas i fria grupper eller på fasta scener, där det ofta kan kännas hafsigt, sjafsigt, småsnålt och oengagerat. Man har här en känsla för detaljer, från utskick till den färdiga produkten, på scenen. Kan det var så, att eftersom man inte får betalt så måste det helt enkelt vara värt att göras bra, ordentligt? Det måste få kosta, eftersom man gör det av kärlek. 

Jag sätter mej längst fram, nästan i mitten. Runt scenens väggar har man byggt upp byggnadsställningar, och under dom, i avdelningar, har man inrett små rum, celler, eller loger. På den vänstra sidan trängs en orkester. I de andra rummen sitter skådisar i färd med att sminka sej eller på andra sätt förbereda sej för en föreställning. 
Och det är ett smart grepp, att vi i väntan på att det ska börja, lugnt kan sitta och studera dom, för det finns mycket att ta in. Mask och kostym är fenomenalt intressant, och man behöver gott och väl de inledande minuterna till att bara smälta det hela.
När jag läste att det skulle handlar om skådisar som spelade djur, såg jag framför mej en slags infantil sminkning, en slags budgetversion av Disney World, med lösnäsor och låtsasöron, med färglada kläder och fuskpäls. Det är inte det här. Detta är nästan… sexigt? Det är mycket bar, målad hud och tajta kläder. Det är frisyrer, skulpterade, flätade och tuperade tills dom påminner om horn, eller buskiga öron. Vissa är sminkade så att deras drag knappt kan anas. Det här är mask och kostym som konst. Det här är ingen trött kostymör som har rensat runt på att förråd och plockat lite här och var, och nöjt sej. Detta är inte buttericksperuker, syntethår och påmålade morrhår. Detta är nästan på väg att stjäla showen. 
Det påminner mej om kroppssminking på bilder jag har sett av vissa afrikanska stammar. Det får mej att tänka på australiensiska aboriginer. 

Det handlar om en grupp skådespelare, som dagligen, sen sex år tillbaka, har framfört fabeln I Djurens Rike, men som nu får veta att man planerar att lägga ner produktionen, och en ny regissör och författare planerar att sätta upp något nytt. Något om stekta ägg, om rostat bröd och ketchup. Det låter inte vidare intressant, men alla undrar: Vem ska få fortsätta jobba? Långsamt har idealen och ambitioner vaggats in i vardagens trygghet, och även om man inte vill kan man nog tänka sej att fortsätta såhär, ett tag till. Man minns hur det var innan den fasta månadslönen, och man längtar inte tillbaka. Nog kan man sälja sej, lite grand, för lite trygghet?

Det handlar också om själva fabeln, om djuren på Savannen, om Zebran, som varit djurens konung, men som nu blir avsatt när alla istället väljer Lejonet, eftersom han har lovat dom alla olika personliga fördelar, om de väljer honom. Varför bry sej om ifall andra får det sämre, bara jag får det bättre? Varför bry sej om ifall vi säljer ut allmännyttan, bara jag får köpa loss min hyresrätt? Vilken pension? Den dagen den sorgen. Jag är ju inte sjuk idag, så varför inte sänka skatten?

Till det yttre handlar det om skådespelarens arbetsförhållanden, men för mej handlar det också om människans förmåga att finna sej, att vänja sej, att acklimatisera sej, allteftersom det blir sämre och sämre. Där djur helt enkelt hade lagt sej ner och dött, växter hade vissnat eller möglet slutat fortplanta sej, där fortsätter människan att hoppas att det blir bättre, allteftersom förhållanden blir sämre. Någon måste ju vinna, varför inte jag? Någon måste ju få det bättre, när så många får det sämre, så varför inte jag? Hur mycket sämre kan lärare få det? Hur mycket värre kan det bli inom vården? 

Efter föreställningen håller man ibland diskussioner, en slags paneldebatt med olika inbjudna. Idag handlade det om situationen för frilansande skådespelare. Man talar om arbetsförhållanden och ändrade villkor. Frågan om varför inte alla kan gå med i Teaterförbundet, scenkonstens fackförbund, kom upp, och jag fick mej en tankeställare. I andra förbund är man glad för medlemmar, men här måste man på något sätt kvalificera sej för att ens få komma in, som om det vore ett slags gille, eller något. Anser man sej försöka skilja agnarna från vetet? 
Det diskuteras hur mycket starkare förbundet vore ifall alla tilläts gå med, från amatörer till frilansskådespelare. Det hade inget med a-kassan att göra, det handlade mer om vilka som skulle kunna kalla sej för vad, i en värld där ingen bryr sej. 

När jag är på väg ut ser jag att någon klistrat upp en recension på teaterns glasdörr. Maktstrid I Teaterdjungeln, lyder rubriken, och är klippt ur Aftonbladets kulturdel. Jag börjar läsa, och nästan med en gång har jag svårt att inte fnissa. Livet är riktigt rejält ironiskt, i vissa fall. Efter att ha suttit med på en diskussion om konst, och om amatörer kontra proffs, inser jag att dom utöver allt annat också måste finna sej i att bli bedömda, i skrift, av andra amatörer, och då använder jag inte ordet i dess ursprungliga betydelse, utan i betydelsen klåpare och kludd. Amatörer som jag, och som författaren till recensionen, Amelie Björck. Här följer några riktiga höjdare, saxade ur något som får illustrera en av anledningarna till att människor slutar läsa tidningar, och anmärkningarna i fet stil är mina:
Allt detta är tydligt nog, men likväl blir helheten mystifierande. Det oklart om Julia Beil Amarilla tolkar djurpjäsen i pjäsen som ”dålig teater” eller ej.  En hade kunnat skoja till den djuriska kioskvältaren rejält; här görs den som halvallvarlig undergroundteater. De svarta fjädrarna i maraboustorkens läderjacka vajar när Martin Hendrikse klänger upp i den råa byggställningen som markerar loger och tilja. Martin Skoglunds zebra har stoisk resning och Maja Frykberg Anderssons vildkatt vet vad hon vill.
Med djuriskt målad naken hud får också Sabina Heitmanns antilop och Hjalmar Wides gyllene lejonkropp påtaglig sex appeal. Ska de samtidigt föreställa håglösa skådespelaroffer?
När jag tröttnar på att förstå flyr blick och öra till scensidan där livebandet lever sitt musikaliska drama hela vägen. Kanske måste en inte alltid reda ut allt. Kanske räcker det ibland att spetsa öronen.
Det är så mycket som är dåligt författande att det är helt underbart. Nog för att jag tillåts hålla på, men jag antar att detta är en person som får betalt för sina försök? Kanske dags att någon börjar recensera oss kulturtyckare?
Och, ja, jag googlade författaren, och hon är ingen prao-elev.

På cykeln hem tänker jag på hur denna produktion hade sett ut om den inte hade framförts av ”amatörer”. Och jag pratat inte nödvändigtvis om kvalitén på arbetat, kanske mer om inställningen till det. Hade man som skådis suttit kvar och lyssnat på paneldebatten, eller hade man skyndat hem, irriterad över att man tvingades jobba långt ute i förorten?  Hade man funnit sej i att kroppsmåla sej, att visa så mycket hud, att slita så på sitt eget hår, utan någon som helst ersättning? Hade man brytt sej om gruppens väl och ve, eller hade teatern bara blivit ännu en arbetsplats?
Det är något visst med saker som görs av kärlek. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Teater Tillsammans! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3425:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

SPRING AWAKENING med avgångsklassen på SMU, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Det finns en slags Liza Minnelli/Judy Garland-school of musical acting, som är ganska livsfarlig, om den inte används på rätt sätt. Den är dominerad av stora rörelser, markerade gester, och dramatiska poser. 

Detta är vad folk som säger att dom inte gillar musikal ofta tror att musikal är. Och det är i många fall också vad folk som vill hålla på med musikal också tror att musikal är. Man gör som Liza. Man gör som Judy gjorde. Man tror att det är så man ska göra, så man gör så."

Låter det intressant? Här är resten: 

STORMEN, med Boulevardteaterns teaterskola: 

"Jag brukar ofta sakna att folk blir överraskade på scenen. Alla verkar ofta så samlade, så på det klara med vad dom känner, vad dom tycker om det som händer, och vilken inställning dom har till själva skeendet. Skådisar verkar ofta - kanske är det på gå grund av tidsbrist under repetitionen, och ett sökande efter en trygghet; att veta vad man håller på med - så inställda på vad dom ska känna, vad dom ska signalera, att det är väldigt sällan man bara ser någon ta in det som händer, tänker efter, försöker samla sej, och inte ens spelar förvirrad. "

Låter det intressant? Här är resten: 

VI ♡ DISNEY med Teater Najkit på Biograf Forellen:

"Kommer du ihåg sista avsnittet på första säsongen av Heroes, där alla mutanterna med superkrafter samlades på ett torg för att rädda världen? 
”Save the Chearleader - save the world” och allt det där?
Det här är precis så, fast inte alls, på något sätt. Vi är bara ett gänga nördar som samlas på ett torg, utan att någon egentligen visste att vi alla skulle komma hit, vilket kanske knappt kan defininerars som en superkraft, eller?"

Låter det intressant? Här är resten: 


måndag 22 juni 2015

Idag håller vi tummarna för -


Operagruppen Kamaraterna, som på Årsta Teater har Skandinavienpremiär på Kärleksförbudet, något så ovanligt som en komedi av Richard Wagner. MEDVERKANDE i KÄRLEKSFÖRBUDET:
Anton Ljungqvist
Daniel Ralphsson
Mikael Onelius
Anders Nyström
Nathalie Hernborg
Heddie Färdig
Elsa Ridderstedt
Anna-Sara Åberg
Jens Persson 
KÖR:
Petter Reingardt
Ulrik De Geer
Maja Frydén
Ingrid Rådholm
STATISTER:
Mikael Thörngren
Johan Hultman 
MUSIKALISK LEDNING:
Anna Christensson

SPRING AWAKENING, SMU på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 85 12/6 2015

Manus och sångtexter: Steven Sater, Musik Duncan Sheik,  Regi: Hugo Hansén, Koreografi: Linda Hansson, Svensk Översättning: Ulricha Johnson, Kostym Annsofi Nyberg, Kostymassistent Hanna Carlsbrand, Scenografi och Ljus Lars Östbergh, Ljud Tomas Bergström, Belysningsmästare Lena Hällström, Petter Ekström, Orkester Blue Line, Fabian BAllago, Axel Berntzon, Timothy Collins, Felix Engman, Malte Bergman Byström, Hannes Hasselberg, Medverkande: Samuel Fröler, Kerstin Steinbach och elever i Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 3: Henric Flodin, Elin Malmgren, Gustaf Mardelius, Anna Christersson, Nikki Lovild, Oskar Störtebecker, Jacob Mateo Oxenborg, Frida Björk, Tove Westerlind, Lovisa Åbrink, Oskar Kongshöj, Amanda Lindgren, Anna Engström, Malin Rydell, Theresia Strandberg.

I'm gonna live and live now,
Get what I want--I know how,
One roll for the whole she bang,
One throw, that bell will go clang,
Eye on the target and wham
One shot, one gun shot, and BAM
Hey, Mister Arnstein,
Here I am!
I'll march my band out,
I'll beat my drum,
And if I'm fanned out,
Your turn at bat, sir,
At least I didn't fake it.
Hat, sir, I guess I didn't make it.
Get ready for me, love,
'cause I'm a comer,
I simply gotta march,
My heart's a drummer.
Nobody, no, nobody
Is gonna rain on my parade!

DON’T RAIN ON MY PARADE
ur Funny Girl
av MERRILL, BOB/STYNE, JULE


Vissa föreställningar ser jag fram emot så mycket att det nästan går lite överstyr. Wermland Operas uppsättning av Parade såg jag fram emot i några månader, och likaså Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av Den Besynnerliga Händelsen Med Hunden Mitt I Natten. Ibland blir man helt överväldigad, och ibland blir man riktigt rejält besviken. Jag avskyr att vänta, så om det är möjligt så försöker jag låta bli att bestämma datum in i det längsta. Som tur var går jag så ofta och ser föreställningen att jag liksom inte hinner med att sitta hemma och längta. Men den här föreställningen låg väldigt högt på min lista. Jag hade känt till den i några månader, och nu känner jag mej som en unge på julafton, det går snart inte att vänta längre. 

Det är dags för Stockholm Musikalartist Utbildning, SMU, på BASE23, Stockholm Dance Academy, att visa upp sin första avgångsklass någonstin, i musikalen Spring Awakening, i ett slags gästspel på Kulturhuset Stadsteatern. Utbildningen är precis tre år, och detta är första klassen som går ut. Förväntningarna - i alla fall mina - är mycket höga, både på föreställningen och på klassen. Jag har sett dom här ungdomarna, under åren, i olika sammanhang, och har alltid blivit riktigt rejält överraskad över hur proffsigt vältränade dom är, och vilken allroundutbildning dom har fått. Där många musikalskolor kanske mest fokuserar på sång och skådespeleri, och andra mer på dans och sång, har man här lyckats klämma in allt vad en person kan behöva för att slå sej fram inom musikalvärlden, och jag hoppas bara att antalet musikteaterproduktioner kommer att öka i takt med att kull efter kull lämnar skolan. 

Jag och min kompis Malvolio Morrhår - som har faktiskt har vickat på skolan i musikalhistoria - har bestämt träff på Kulturhuset Stadsteatern för att se föreställningen tillsammans. Den går bara två gånger, och idag klockan tretton, på stora Scenen, är det premiär. Det verkar också vara något slags samarbete med Stadsteatern, eftersom det tillhör ovanligheterna att man har gästspel här. Till skillnad från andra uppspel så är både regissör, koreograf och resten av det kreativa teamet inte alls hämtat från skolan, vilket gör att eleverna får chansen att i tryggheten under skolans paraply få känna hur det är att arbeta ute i verklighetens snålblåst. 

Som vanligt är jag tidig, men med flit. Frukostsmoothiesen är sen länge nedsköljd med starkt kaffe, och nu är det något lunchaktigt inplanerat, innan föreställningen. Jag hade tänkt köpa en vego-burrito på Zócalo på Klarabergsgatan, mitt emot Åhlens, men när jag kommer fram Sergels torg ser jag att det är en sån där matfestival, igen, med en massa tält från olika länder, och jag irrar runt ett bra tag innan jag bestämmer mej för ett polskt tält, och en vegetarisk krokiety, en slags friterad vårrulle, rullad i brödsmulor, med en brun sås och persiilje-strö. Man får tre stycken, och man blir rejält mätt. Jag står uppe vid staketet ner mot plattan och pular i mej alla tre. Dom är enklare att äta med fingrarna, känns det som. 

För några år sen fanns det något som hette Guldmasken, och som var svenska Privatteatrars svar på Tony Awards. Man delade ut priser i en hel massa kategorier, i alla från manlig biroll i en talpjäs till kvinnlig huvudroll i en musikal, och med en massa konstnärliga och tekniska priser däremellan. Det var alltid en riktig höjdarkväll, ett tillfälle för Sveriges privatanställda teaterarbetar att träffas, networka och bara festa tillsammans. Ofta arbetar alla samtidigt, var och en på sin egen teater, så tillfällena att alla träffas är få. 
Det känns lite så, när jag står här i foajén och väntar på Malvolio, som om en liten del av Guldmasken har återuppstått. Eller som om man ovetande är gäst i teveprogrammet Här Är Ditt Liv! Det är så mycket bekanta ansikten att jag helt missar Malvolio, och han ser inte mej, och jag vet inte att han har kommit förrän min iPhone plingar till. Han väntar, uppe vid ingången till Stora Scenen.

Inne i stora salongen sprakar det av förväntan. Jag vet inte vad jag hade väntat mej, men detta överträffar alla mina förhoppningar. Här är inget svartmålat, slitet scengolv, fyllt av färglada tejpbitar, inget naket scenrum, inramat av svarta dammiga sammetstyger. 
Golvet är en grå dansmatta, och runt spelytan, som hämtade ur Flugornas Herre, sticker spetsiga träpålar upp ur golvet. Barrträd - japp, riktigt träd, antagligen återanvändna från nedlagda Gösta Berlings Saga - ruvar längs med fonden, och till höger, på något som jag tror är ett av podierna som används i Chicago - sitter bandet. På båda sidor om scenen står stolar uppställda, varifrån eleverna följer spelet när dom inte själva är med. Man har rekvisita och klädombyten under sina stolar. Och ett gammalt piano - kanske också det från Gösta Berling? - gömmer sej under träden.

Det hela började som en pjäs, Frühlings Erwachen, Spring Awakening, av den tyske dramatikern Wedekind kanske mest känd för pjäsen om Lulu, Pandoras Box, vars filmatisering 1929 gjorde Louise Brooks till en stjärna och en stilikon, med sin korta, mörka, blanka bobfrisyr.
Frank Wedekind 1864-1918, var en tyskt dramatiker var verk ofta kritiserade det småborgerliga, speciellt inställningen till sex. Han var själv en riktig libertin, som ofta besökte prostitiuerade, fick syfilis, och hade homosexuella och sadistiska tendenser. Född i en ganska välbärgad familj arbetade han både som skådespelare, sångare och författare. 
Frühlings Erwachen skrevs 1891, men hade inte premiär förrän 1906, i regi av Max Reinhardt, och den fick sin engelskspråkiga premiär i New York först 19017, där den tilläts spela en enda förställning, för speciellt inbjudna, då den bedömdes som pornografisk. Det handlar nämligen om pubertet, sex, våldtäkt, övergrepp, våld, självmord, abort och homosexualitet. Det låter lite som en lite grövre version av vad som sägs i början på musicalen Chicago, ”You are about to see a story of murder, greed, corruption, violence, exploitation, adultery, and treachery - all those things we all hold near and dear to our hearts”, eller hur?
Det är inte en historia där man i första hand tänker musikal. 
Tonsättaren Duncan Sheik och författaren Steven Slater, började arbeta på musikalen under slutet på 1990-talet, och man hade flera workshops, innan man hade premiär Off-Broadway i Maj 2006, på Broadway i December samma år och där man stängde i Januari 2009. Musikalen nominerades till elva Tony Awards, och vann åtta, bland andra Best Musical, Best Book, Best Original Score, Best Direction of A Musical och Best Choreography.  Andra nominerade musikaler det året var Curtains, Grey Gardens, A Chorus Line (Revival), Legally Blonde, Company (Revival) och Mary Poppins.
2008 hade musikalen premiär på Värmlandsoperan, och på Malmö Opera 2009. Jag missade båda. 
Det handlar om några tonåringar i en liten tysk småstad i slutet på 1800-talet, under en tid när sexualitet var något man inte pratade om. Tonårsflickan Wendla frågar sin mamma varifrån barn kommer, och Moritz har svårt att koncentrera sej i skolan på grund av sina erotiska drömmar, något som han själv tror är bevis på att han håller på att bli sinnessjuk. Melchior, hans intelligente, ateistiske klasskamrat, erbjuder sej att förklara det här med sex, men Mortiz ber honom istället skriva en uppsats. Med illustrationer. 

Hur gammal var jag var när jag lärde mej om sex. Fem? Eller gick jag i lågstadiet? Vi satt i trappan upp till Susanne Jaenssons mammas frisersalong, i alla fall, kommer jag ihåg, men jag minns inte vilka vi var. Var Annika där? Tony? Susanne borde varit där i alla fall, eftersom det var henne trappa. I mitt minne är trappan full av ungar som sitter där och viskar, och försöker pussla ihop halvlögner med rena gissningar. Och jag kommer inte ihåg om vad det var jag egentligen lärde mej, men jag tror det var snuskiga ord. Ord som viskades. Ord man inte fick säga högt, ord som var värre än svordomar. De första hemligheterna, det första man lärde sej som man inte kunde berätta för mamma. 
Nu för tiden är det svårt att tänka sej att ungar inte vet någonting, tack vare internet. Det är en av sakerna som vi diskuterar efteråt, jag och min kompis Malvolio Morrhår, när vi sitter i Teaterbaren och vädrar och ventilerar. Oskuldens död, och allt det där. Hur det nästan är omöjligt att inte veta - i teorin - hur allting fungerar, vad gäller sex. 
Där vi fick nöja oss med att viska fula ord och att mer eller mindre framgångsrikt försöka pussla ihop skärvor av information - jag trodde länge att naveln var inblandad på något sätt - eller bläddra i fuktskadade porrtidningar upphittade på övergivna platser, kan dagens ungar bara klicka sej fram. 
Det är stor skillnad mellan ungdomarna i föreställningen, och dagens tonåringar. I föreställningen blir vissa ungdomar utkastade av sina föräldrar, medan jag nu för tiden har flera vänner vars ungar i tjugoårsåldern inte uppvisar några som helst tecken på att vilja fly hemmet. Jag antar att internet ger en känsla av frihet även där. Man behöver inte - i verkligheten - vara någonstans för att kunna vara någon annanstans. 

Det är en spännande blandning av stilar. Föreställningen utspelar sej någonstans runt slutet på artonhundratalet, och man har tidsenliga kostymer, men musiken är modern rock och när man sjunger är det i handmikrofoner och ibland med mikstativ. Det ger en slags distans till det sentimentala, ett avstånd från känslan, en sån där Brechtiansk verfremdungseffekt

I pausen går jag mest omkring och säger till dom jag känner:
”Det är för bra. Det här är för bra för att bara vara ett elevuppspel…” Folk nickar och håller med. Vi kan liksom inte fatta hur lyxigt det här är. Och hur bra!
Kommande klasser kommer att ha ett litet helsike, kan jag tänka, eftersom man med den här produktionen, den första, och den här klassen, den första, har höjt ribban rejält. 
Jag har sett ganska många elevuppspel, av varierande framgång, men dom brukar ha det gemensamma att man tittar på dom lite med lite välvilliga, överseende ögon. Man kan inte bedöma elever eller amatörer på samma sätt som man bedömer proffs, och man rättar in förväntningarna på ett passande sätt. 
Men här glömmer jag gång på gång bort att det är elever på scenen. Inte bara i de stora rollerna, där man av naturliga skäl ofta får tillfälle att blomstra, utan även i den små ensemblerollerna. Jag glömmer till och med bort att jag sett flera av dom förut, har sett dom växa, utvecklas, för här, nu, har dom plötsligt tagit steget fullt ut och börjar spela teater, som värsta skådisarna. 
Det finns en slags Liza Minnelli/Judy Garland-school of musical acting, som är ganska livsfarlig, om den inte används på rätt sätt. Den är dominerad av stora rörelser, markerade gester, och dramatiska poser. 
Detta är vad folk som säger att dom inte gillar musikal ofta tror att musikal är. Och det är i många fall också vad folk som vill hålla på med musikal också tror att musikal är. Man gör som Liza. Man gör som Judy gjorde. Man tror att det är så man ska göra, så man gör så. 
Så är det inte här. Det är ingen skillnad mellan skådespeleri och sång. Man agerar, förmedlar text. Ibland talar man, ibland sjunger man. Det känns som om man är lika hemma oavsett om man gör det till musik eller inte. 
Jag hoppas verkligen att den här regissören fortsätter doppa tårna i musikalteatern, för han behövs. Dom är alldeles för få, regissörerna som ser musikaler som något mer än bara underhållning. 

Senare, framåt tidig kväll, strålar jag ihop med min kompis Patti-Li Leuk, som också sett föreställningen. Vi sitter i food courten på övervåningen i den ekologiska butiken Paradiset, på Brännkyrkagatan. Han äter en hamburgare som är så god att den är slut i ett nafs, och jag försöker hinna med genom att sluka min flatbread-pizza. Vi pratar om föreställningen, och jag märker att han, eftersom hans tallrik är tom, sitter och sneglar åt StikkiNikkis glassbåt borta i hörnet. Jag skickar dit honom. 
Medan han är och köper sin glass försöker jag formulera mina tankar om föreställningens koreografi, som jag tyckte mycket om. Jag har sett den här typen av rörelse förut. Den här slags rockiga, röjiga, moderna dansen som liksom ska verka som om den bara händer, men jag har aldrig sett den fungera på en musikalscen, förrän nu. 
När den annars har känts pålagt, koreograferad, snarare intvingad än frigjord, känns den här organiskt, som om den verkligen uppstår i stunden, ur känslan. 
En musikalartist måste kunna allt: sjunga, dansa, agera, vilket ibland resulterar i att man ibland får personer på scenen som hjälpligt klarar av allting, men inte är superbra på något, och ibland får man artister som kan agera högst kompetent, men inte sjunger nåt vidare, eller såna som kan dansa men spelar teater som om hela grejen är att lära sej texten. 
När det gäller dans tror jag att man kan misslyckas på två sätt: antingen genom att utföra rörelserna, utan att kunna fylla dom med känsla, som om dom bara vore koreografi, eller också kan man fylla den med känsla, men inte vara tillräckligt fysisk utvecklad för att kunna utföra rörelserna, för att få ihop koreografin. I det första fallet kan man tänka sej en dansare som är mer koncentrerad på själva koreografin, och inte riktigt har kontakt med känslan, i det andra fallet är det en skådis om har alla känslor, men saknar förmågan att fysisk uttrycka dom i en koreografi. 
Här, i den här klassen, i den här koreografin, är det första gången jag över lag ser dom mötas, den dansande skådisen, den kännande artisten. 
När Patti-Li kommer tillbaka, med en svämmande bägare, berättar jag om mina teorier. Han håller med. 
”Det känns,” säger han, ” som om Stockholm äntligen har fått en riktig musikalskola.”
Jag håller med. Nästan. Jag skulle nog vilja tillägga att det känns lite som om Sverige har fått en riktigt musikalskola. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Hans! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3425:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

STORMEN, med Boulevardteaterns teaterskola: 

"Jag brukar ofta sakna att folk blir överraskade på scenen. Alla verkar ofta så samlade, så på det klara med vad dom känner, vad dom tycker om det som händer, och vilken inställning dom har till själva skeendet. Skådisar verkar ofta - kanske är det på gå grund av tidsbrist under repetitionen, och ett sökande efter en trygghet; att veta vad man håller på med - så inställda på vad dom ska känna, vad dom ska signalera, att det är väldigt sällan man bara ser någon ta in det som händer, tänker efter, försöker samla sej, och inte ens spelar förvirrad. "

Låter det intressant? Här är resten: 

VI ♡ DISNEY med Teater Najkit på Biograf Forellen:

"Kommer du ihåg sista avsnittet på första säsongen av Heroes, där alla mutanterna med superkrafter samlades på ett torg för att rädda världen? 
”Save the Chearleader - save the world” och allt det där?
Det här är precis så, fast inte alls, på något sätt. Vi är bara ett gänga nördar som samlas på ett torg, utan att någon egentligen visste att vi alla skulle komma hit, vilket kanske knappt kan defininerars som en superkraft, eller?"

Låter det intressant? Här är resten: 

SAGOR OM KÄRLEK, med Operastudion på Årsta Teater:
Jag tror att smilbanden - hos mej i alla fall - sitter fästa bak i nacken, för jag efter föreställningen har jag träningsvärk under bakhuvudet, och jag önskar att man hade gjort en trekamerainspelning av föreställningen, för jag är medveten om en himla massa underbart som knappt hann sjunka in, eftersom det hela tiden kom något nytt. Det här är något som borde sättas upp igen, att ses av fler.