Showcase med Beatrice Stefansdotter, Johannes Loor, Joanna Daffy, Tuuli Haikka, Pauline Gustafsson, Magnus Eriksson Emke, Peter Nilsbo - Piano, Robin Lindqwister - Bas, Oscar Magnuson - Trummor.
Efteråt, när vi står utanför och väntar på vår kompis Claveria DuChopps, frågar jag Jennie Blåtå och Malvolio Morrhår:
”Vad handlade det om?”
Dom drar ett kollektivt andetag, flackar med blicken och försöker samla sina tankar:
”Det var olika bitar ur olika musikaler och olika teatrar,” svarar Jennie Blåtå, tveksamt.
”Scener ur olika pjäser, ja,” rättar Malvolio,” och kanske filmer, jag vet inte, jag kände inte igen alla.”
Dom tittar på mej, som om jag hade svaret, men jag vet inte, jag har bara frågor:
”Men vad handlade det om?”
Jag vill verkligen veta: vad handlade det om?
Eleverna på Kulturamas Musikalutbildning årskurs 3 har bjudit in till ett showcase, i sal 4, och innan föreställningen bjuder man på skumpa och snittar, vilket är mycket generöst. Andra elever, som jag känner igen från skolan, går runt med stora brickor, fullladdade med champagneflöjter och små räkkanapéer. Men jag, som den Oture jag är, har precis satt i mej en stor kaffe och en efter-gymmet-macka.
Jag är inte bra på att mingla. Eller, jag kan vara jättebra, men det är inget jag njuter av. Jag är helt suverän på att fladdra från person från person, men det brukar för det mesta kännas ganska meningslöst, efteråt. Efter en föreställning, däremot, kan jag stå ibland stå i timmar och babbla med vem som helst.
Man börjar med en väldigt fin stämsång. Några av oss har redan satt sej ner, medan andra fortfarande står i mingelformationer i scenrummet. Det låter väldigt bra, och kanske hade det varit bättre om man bara fortsatt föreställningen härifrån, med vinden i ryggen, för under den paus på fem minuter, från det att man slutat sjunga på den lilla prologen, hinner något hända med eleverna. Man överladdar, liksom. När man kommer in är det med en energi som om vi, publiken, satt uppe på andra balkong på Oscarsteatern, och dom själva stod ganska långt bak nere på scenen. Man litar inte på att vi ser det dom gör, att vi kan läsa det dom visar upp, man börjar förevisa. Man beter sej, i vissa fall, inte som folk vanligtvis gör, utan på det sätt man uppfattar att musikalartister gör. Man flörtar inte, man beter sej som om man försökte illustrerar ordet Flörta i charader. Jag saknar en äkthet, en sanning, något att tro på. Det lilla, det ärliga.
Det finns där, ibland, men försvinner i någon slags allmän röra, i ett slags kollektivt framförande.
Första scenen handlar om folk som köar, eller väntar på något. Det finns en sån där nummerlappsrulle, och alla väntar på sin tur.
Är det en slags audition? undrar jag. Eller är det ett abstrakt köande, som i väntan på att få komma in i himmelriket, eller nåt?
Det tar lång tid innan första sången kommer, och när den gör det vet jag inte riktigt vad den har med någonting att göra. Det är inte så att allting måste ha något med något att göra, men det känns som om man liksom har flaggat för att detta är en spelsplats, ett slags väntrum, och här ska saker hända, så jag försöker få ihop det hela till något jag förstår.
Flera gånger får jag lust att säga: sluta spankulera av och ann. Stå still, sjung, få mej att tro på det du berättar. Det känns som om eleverna ibland, trots att dom är ensamma på scenen, känner att dom måste anstränga sej för att vi ska titta på dom. Som om dom stod längst bort, bakom en massa andra elever.
I programbladet står det att eleverna själva har valt den text och musik som framförs, och det kanske är därför jag uppfattar det hela som förvirrande, för att det inte finns en övergripande tanke, trots att det verkar som om det finns en. Jag förstår inte varför man valt de spelscener man har valt, vad det är man vill säga med dom, vad det är man vill visa upp, och i många fall leder scenen inte alls fram till en sång, eller har något med den påföljande sången att göra, vilket medför att jag sitter och försöker hitta en mening i något som antagligen är helt slumpmässigt.
Ett showcase, anser jag, är något man anordnar för att marknadsföra, för att visa upp något. En skola kan framföra ett showcase för att visa upp skolan, för att visa upp delar av utbildningen, vad eleverna fått lära sej, eller vilka kurser som finns, men det vanligaste är att man använder ett showcase för att visa upp sej själv, sin sång, sin dans, sin talang. Vilket måste vara ett litet helsike. Jag menar, hur väljer du den sång som bäst visar upp din röst? Den scen som bäst exponerar din bredd som skådespelare? Vilken dans väljer du? Vilken monolog?
Är man ingen dansare ska man försöka att helt eliminera all koreografi. Är komik inte ens styrka ska man inte välja humoristiska nummer. Är man lite vinglig vad gäller skådespeleri kanske detta inte är kvällen man river av något ur Hamlet.
Det är som en slags frivillig audition där man ställer sej upp och visar att man behövs, till något, vad som helst.
Jag tror att man på vägen fram till den här premiären tappade bort målet, som var att visa upp, showkejsa, sej själva, eleverna, och istället började koncentrera sej på att framföra en föreställning. Istället för att ta ansvar för sin lilla del av kvällen så började man bry sej om helheten. Man försökte hitta en ordning i röran, och någonstans gick något förlorat.
Det största problemet är att efteråt känns det inte som om jag känner eleverna bättre, som att jag har fått en klar uppfattning om vad det är dom gör bäst, eller vad det är dom verkligen skulle vilja göra, vilket jag anser var meningen med alltihop. Jag har minnet av en väldig massa förvirrande dialoger, eller monologer, men förvånansvärt lite sång.
Helt ärligt hade jag föredragit att varje elev kommit in, presenterat sej, och sjungit:
”Hej, jag heter Elbert Raukhard, jag gillar långa promenader och min hund Sigge, min drömroll är Michael i Mary Poppins och nu ska jag sjunga Right Hand Man, ur Something Rotten.
Eller kanske blivit presenterad av en annan elev, eller en konferencier:
”Nu kommer Marika Colibri, och hon ska sjunga en sång ur Wicked…”
För mej, i alla fall, är det musikaliska berättandet anledningen till att jag är här. Inte sången i sej, utan hur man använder sin såg för att berätta något.
Jag tror i alla fall, att om man hållit det enklare, så hade jag suttit här och skrivit om enstaka insatser, om vad varje nummer fick mej att tänka på, vad varje sångare påminde mej om, eller vad det hela gav mej, istället för att sitta här och analysera ett showcase i stort.
Efter en stund slutar vi vänta på att Claveria, och börjar promenera bort mot Lumatorget, där Jennie Blåtå ska hoppa på tvärbanan. Vi känner oss lite oartiga, men vi vet inte om hon redan har gått, om hon kanske redan sitter på tvärbanan, kanske redan har stigit av upp vid Gullmarsplan, vilket i såna fall gör henne till den oartiga, som inte väntade på oss.
Senare, på kvällen, läser jag på fejjan att hon fullständigt älskat föreställningen, minglat järnet efteråt, och dagen efter inser jag att hon tyckte så bra om den att hon tycker den är värd ett andra besök, för hon är där igen.
Det är tur att det är olika.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Johan och Kulturama! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
FACE THE BEGINNING, Kungliga Svenska Baletskolan och Balettakademien på Dansens Hus:
"Ibland känns det som om dans kan hålla på hur länge som helst, både på gott och på ont. Det är positivt när man sitter där i salongen och myser, tiden bara går, och man är lite förtrollad, som när en kille i kvällens första koreografi har ett solo, och det känns som om han dansar under vattnet, som om han var viktlös. Man kan inte slita sej, man tänker inte på något annat, man analyserar inte, man bara känner. Det är som att ligga på rygg i gröngränset och se molnen tumla runt däruppe, man är någonstans mellan totalt närvarande och helt borta."
Låter det intressant? Här är resten:
PIPPIN på Scengymnasiet S:t Erik:
"Det måste vara superknepigt att vara lärare för en musikalklass, och försöka bestämma vilket verk det är man ska sätta upp härnäst. Och då tänker jag inte i första hand på att hitta något bra, något med roller i passande åldrar, något som inte har spelats på ett tag, och något som känns kul för klassen att göra, utan rent praktiskt:
”Vad gör vi med alla dessa tjejer?”"
Låter det intressant? Här är resten:
FRÄMMANDE KROPP av Manfred Krage, på Teater Giljotin:
Flera av mina väninnor har inte några barn. En del för att dom aktivt valt bort barn, andra för att det helt enkelt inte blev så. Jag tycker det är ganska respektlöst att förutsätta att dom är olyckliga. Och det är alltid kvinnor med barn som förutsätter att barnlösa bara lever ett halvt liv, liksom. Som att dingla en köttbit framför en vegetarian och säga:
”Du vet inte vad du går miste om…”
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar