Av Sam Bobrick, regi Pär Nymark, Översättning Bendixen och Petersson, med Annika Andersson, Thomas Petersson, Robin Stegmar och Johanna Eriksson.
En bonus med allt det här teatertittandet, är alla intressanta teaterhus jag får besöka, och den här är en av de mer speciella.
Ursprungligen, 1944, byggdes Lisebergsteatern som ett planetarium, därav det runda auditoriet med en stor kupol, men redan fyra år senare, 1948, började man köra föreställningar där. 1959 spelade man Agatha Christies RÅTTFÄLLAN, THE MOUSETRAP, en pjäs jag såg i London, i uruppsättningen som har gått längst av alla föreställningar i världen, sen 1952. På Lisebergsteatern gick den inte lika länge, och den föreställning som har gått längst är Neil Simons PLAZA SUITE med Gösta Berhnhard och Siw Ericks. Den gick 180 gånger, med premiär 1969.
När jag läser på om byggnaden får jag veta att man som så sent som 2010 byggde till en ny foajé, med tre mindre kupoler, men när jag var där hade jag ingen som helst känsla av att dessa var tillbyggen, då de smart nog byggts i samma stil som originalbyggnaden.
Det handlar om ett lyckligt, medelålders gift par, med vuxna, utflugna ungar. Det är söndag morgon, och de frågar sej själva och varandra om de är lyckliga, och kommer fram till att det är dom nog: lyckligare än ändra par i deras ålder, lyckliga på det där sättet som skulle kunna få folk att säga ”Det trodde jag aldrig om dom!” om det kungörs att dom gjort slut.
Scenrummet föreställer vardagsrummet i parets lägenhet i Göteborg, modernt, luftigt, och ikea-mysigt.
Man samspråkar på ett sånt där kvickt och lättsamt Neil Simon-sätt, lite uppvridet, men nästan som på riktigt, och jag inser plötsligt varför jag tycker det är intressant: kvinnans roll är något annat än bara en fru, vars funktion i den här typen av pjäser brukar vara att hindra mannen från att göra vad han vill göra. Här handlar det minst lika mycket om henne som om honom. Nej, det verkar faktiskt som om bollen ligger hos henne; det är hon som har fokus; det här handlar om henne.
Jag har bara sett Annika Anderson några gånger, men inte såhär, med så mycket fokus, med så mycket historia att bära, och hon får mej att tänka på Goldie Hawn, inte bimbo-dumma Goldie, utan den tankfulla, lätt disträ Goldie från Tjejen som Visste för Mycket.
Så försvinner maken iväg på en tennismatch, och knappt har han hunnit gå innan hon får besök av en gammal pojkvän hon inte har sett sen han dumpade henne. Han har aldrig slutat tänka på henne, säger han, och nu är han här för att böna och be henne att ta honom tillbaka.
Hon säger nej, hon säger nja, och sen, när dom ligger där i soffan, han på henne, så kommer givetvis maken hem, förbannad för att ta tennishallen hade stängt.
Ah, det är den typen av pjäs, tänker man, svartsjuka, och dubbelspel, nu vet jag vad som ska hända.
Men man har fel.
Det visar sej nämligen att maken inte kan se den gamla pojkvännen, därför att han, pojkvännen, visar det sej, helt enkelt inte finns. Frun kan se och känna honom, men för maken är han lika osynlig som alla dom där avlidna fruarna i den där Noel Cowardpjäsen jag såg i New York, BLITHE SPIRIT. Man är inte otrogen om personen inte finns, kommer man överens om. Men det är ändå svårt för maken att tycka att det hela är helt okej.
Jag tänker plötsligt på några väninnor som stolt förkunnat att deras män minsann inte kollar på porr, mest av den anledningen att dom, deras fruar och flickvänner, inte tillåter det, och därför, antar dom, gör deras män inte det.
Här är det samma sak, men tvärtom: mannen har lite svårt för frugans erotiskt fantasi.
Nu är föreställningen plötsligt väldigt engagerande. En feministisk fars hade vi inte väntat oss.
För mej är det mest intressant vad författaren inte har gjort: För visst hade det varit mer förväntat att sätta mannen i fokus; att låta honom bli förföljd av en gammal ungdomsförälskelse, och försöka dölja henne för sin svartsjuka fru?
Här är det kvinnan i fokus, och hennes problem med ett amoröst, ickeexisterande ex blir parets problem, inte bara hennes. Det känns väldigt modernt, väldigt rätt och smakfullt.
Så kommer andra akten, och något dör, en smula. Från att ha varit en väldigt spännande, intressant och ovanlig pjäs, så verkar det nästan som om den här delen är skriven av någon helt annan, som om originalförfattaren hade get upp, och någon annan, en mindre begåvad spökskrivare, hade fått avsluta det hela.
Jag har hört talas om termen second act trouble, men jag har aldrig sett det så tydligt som här, och jag förstår att det inte är så svårt att komma med en fascinerande premiss, problemet är vad man gör med den, vad det blir av den, hur man löser det hela.
Vi, som i pausen undrat över hur det ska gå, kan inte rikligt tro att det var den här vägen dramatikern tog. Vi vill att man ska gå tillbaka till hur det var, men inser efter en stund att detta är hur det kommer att vara.
Plötsligt dyker det upp en ung kvinna i hemmet. Och det blir ganska fort förklarat att Maken har erbjudit henne att göra något för pengar. Nej, hon är inte en prostituerad, men… Hon är skådespelerska, och hon är där för att göra hans hustru svartsjuk.
Men, som frun säger när hon kommer hem: om hon kan se henne är hon inte längre en fantasi.
Från att ha suttit intresserat framåtlutad, lutar jag mej lite avvaktande bakåt. Kan författaren verkligen ha tagit en så enkel väg ut ur det hela?
För den plötsliga dippen beror förstås på att det inte längre handlar om frun. Hennes historia är liksom slut. Känslomässigt är hon inte längre engagerad, hon står vid sidan om, med en avslutad, stympad storyline. Hon kommer hem efter en promenad i Slottskogen och meddelar att ungdomsförälskelsen har försvunnit. Kvar har hon bara en make som totalt har misslyckats med att göra henne svartsjuk med en kvinna som av någon anledning inte går.
Det är synd om skådespelerskan som spelar den unga kvinnan, för jag har faktiskt aldrig varit med om en pjäs där det är så uppenbart att karaktären inte längre har någon scenisk funktion: makarna vill att hon ska gå, hon har fått sin pengar, och hon bara dröjer sej kvar, och irriterar, både dom och oss.
Som tur är dyker den verklige expojkvännen upp, inte fullt så drömlik, så något slags avslut får berättelsen.
Visst, det är ingen idé att gråta över en förspilld potential, men var verkligen det här en utveckling som dramatikern tyckte var en värdig upplösning? Jag sitter och tänker ut en massa andra alternativ till hur andra akten kunde farsats till: istället för att ligga på sängen och till synes hångla med en främmande kvinna när frun kommer in kunde de ha gjort det lite mer trovärdigt genom att försöka dölja det: att liksom göra en omvänd sängkammarfars, istället för att försöka dölja en halvnaken kvinna försöker han få frun att upptäcka en halvnaken kvinna.
Eller också kunde hon varit en psykolog som försöker sej på en slags äktenskaplig chockterapi, vilket skulle förklara varför hon inte går när frun inte reagerar som man förväntat sej.
Jag funderar också på om det inte varit en fin twist att den gamla pojkvännen dyker upp för att den äkta maken hade tagit kontakt med honom: att han, maken, riskerade att förlora sin fru för att vinna tillbaka henne.
Men här, där pjäsen brister, får regissör och skådisar glänsa. Man vrider upp reglaget, rullar upp ärmarna och börjar jobba. Och dessa skådisar tillhör den där kategorin som ifall dom läste högt ur telefonkatalogen, skulle hinna en bra bit upp i alfabetet, innan publiken skulle börja vrida på sej i bänkraderna. Komedi är något dom kan, det här är nog inte första gången dom måste glänsa av egen talang.
Nu, när jag liksom inte är lika nyfiken på hur det kan gå, kan jag istället luta mej tillbaka och njuta av två scenrävar som spelar skjortan av varandra. Det är helt och hållet deras förtjänst att andra akten nästan omärkligt planar ut.
Jag tror att det är dags att man dammar av Neil Simons PLAZA SUITE, för dom här två behöver rejäla saker att bita i.
Deras hemsidan hittar du HÄR
Biljetter hittar du HÄR.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
DÖDENS KYSS på Kilen i Kulturhuset Stadsteatern:
Jag var ganska så ordentligt trött, och inte alls speciellt sugen, den här kvällen, när jag stapplade till Stadsteaterns gästscen, Kilen. Hade jag varit piggare så kanske jag hade skjutit upp mitt besök, men nu, i mitt luddiga, suddiga medvetande, slog mej aldrig den tanken. Och det är jag glad för.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/dodens-kyss-kilen-kulturhuset.html
BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan, reading på Teater Playhouse, föreställning 57 9/10 2017
Jag har sett en reading av BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan;
Jag har som ambition att hålla klaffen. Jag vet vad jag tycker, så vad som borde vara intressant för mej, är vad andra tycker. Eller hur?
Flera gånger, efter föreställningar, har jag frågat teatersällskap vad de tyckte om uppsättningen vi just har sett, och sen, när dom har pratat klart, har jag förklarat för dom varför dom har fel i sin åsikt.
Vidrigt, eller hur?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/building-wall-av-robert-schenkkan.html
MASTERCLASS om STEPHEN SONDHEIM ledd av NIKLAS RIESBECK på SMU, BASE23:
Det finns en slags luddig tillvaro för vissa artister, nånstans mellan skådis och sångare. De är tillräckligt tonsäkra för att det musikaliska inte ska skapa osäkerhet, men de har också skådespelarens vilja att framföra något mer än bara en sång.
Denna hybrid är den optimala musikalartisten.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/masterclass-stephen-sondheim-med-niklas.html
