Det här är en idiotisk historia fylld av vidriga människor och underbar musik. Librettisterna Giuseppe Adami och Renato Simoni är svaret på frågan Hur många idioter behövs det för att skriva ett riktigt dåligt libretto?
För några veckor sen var vi inne och såg ett uppfriskningsrep inför nypremiär, och eftersom vi den gången satt smack mitt på parketten tänkte vi pröva hur det var att sitta längst upp längst bort. Dessutom var det dom enda biljetterna vi kunde få.
Och nu några ord om Operans Vindsråttor. Jag har beslutat mej för att kalla dom för det, dom där människorna som köper billigaste möjliga lyssnarplats och sen kallt räknar med att dom ska lyckas flytta till en bättre ledig plats. Vi hade varit på ett Salomemöte i Guldfoajen, där regissör, dramaturg, scenograf, Herodias och Johannes döparen berättade lite om den kommande premiären. Lite som en presskonferens, förutom att det inte var några journalister där, tror jag. I vilket fall som helst så kom vi lite sent till våra lyssnarplatser på tredje övre balkong. Inte bara tredje balkong, det var tredje övre balkong: vi satt i jämnhögt med Operans fantastiska kristallkrona, och det var lite häftigt.
Det hade ringt både en och två gånger innan vi hade lyckats hitta upp på tredje övre balkong, eftersom vi hade snott runt nere på lite finare vanliga tredje balkong, och när vi äntligen kom upp så såg vi inte några lediga platser någonstans. Det fanns lediga platser, bara inte med våra nummer. Jag fick något av en av kollektivtrafikens biljettkontrollant över mej, men istället för att ropa ”Biljettkontroll” väste jag: ”Var är bänk två? Var är plats 965 och 966?” Folk pekade mej glatt tillrätta, glada att få tyst på den maniske rödsvettige medelålders mannen.
Det visade sej att en sur liten tant och en sur liten gubbe hade satt sej på våra platser. Inte av misstag, nej, med flit. Jag antar att dom inte hade varit fullt så sura stunden innan jag kom inångande och undrade varför dom satt där dom satt och inte där dom skulle sitta. Dom flyttade motvilliga några platser in i total skymundan, men efter pausen hade dom lyckats nosa upp några bättre platser längre fram, nere vid räcket.
En man som kom efter oss fick sjasa bort en vindsråtta från sin plats, vilket gjorde att den vindsråttan i sin tur fick sjasa bort en annan vindsråtta från sin plats, som i sin tur fick sjasa bort en tredje... Det var lite som hela havet stormar, fast inte alls lika roligt.
Man hörde riktigt bra där vi satt, och man såg ganska okej, typ halva scenen. Jag älskar det koboltblå golvet och väggarna som ser ut som om dom målats av en dalmas som varit i kina, eller en kines som upptäckt kurbits.
Jag hade klar uppsikt över Calaf när han sitter fastbunden i sängen, och jag vet fortfarande inte vad det är han håller på med. Sover han, trots att hans fars slavinna är på väg att kanske avslöja hans namn vilket skulle innebära att Turandot kommer låta avrätta honom? Eller ska han föreställa medtagen? I vilket fall är det klart och tydligt att han skulle kunna ta sej loss om han bara gjorde ett halvdant försök.
Jag skrev här ovan att Turandot är fyllt av vidriga människor, men det finns tre som inte är vidriga alls: Ping, Pang, Pong. Dom är styckets komiska inslag och jag måste säga att jag är jäkligt svag för Pang, Daniel Ralphsson. Han är en njutning att titta på när han fjantar runt, och han syns klart och tydligt ända upp till tredje ÖVRE balkong. Dit man för övrigt inte hade några problem att höra dom underbara rösterna och den magnifika musiken.
