Föreställning nr. 81 2013. TURANDOT.
Ibland har man tur: Idag hade dom på Operan en slags uppfriskningsrep inför nypremiären av föreställningen, och tack vare goda kontakter (Tack Pavlo Blinov) var vi några som fick komma in och titta.
Mitt goda råd till folk som är lite ovana vid opera: läs librettot. Läs på om författaren. Kolla gärna in föreställningar på Youtube. Jag tillbringade en hel del timmar med research igår, och dom var inte bortkastade.
Eftersom detta var en repetition fick vi höra att Prinsen och prinsessan inte skulle sjunga, för att spara sina röster, och det blev ganska spännande. Prinsen sjöng, men en oktav längre ner, och prinsessan mimade till en manlig sufflös, vilket gav en oanad dimension till hennes roll.
Regissör, scenograf och ljussättare Marco Arturo Marelli är värd all min respekt(Inte för att han behöver den, om jag var han skulle jag helt strunta i vad åsikter jag må ha). Han har lyckats skaka om ett ganska obehagligt stycke och plockat fram något intressant. Prinsen spelade både sej själv och Puccini(I färd med att skriva verket och döende av strupcancer), och föreställningen utspelar sej i ett slags stiliserat Kina, och operakören kommer inåkande i vinröda teatersalongsstolar, agerande operapublik, vilket gav allt en mycket spännande laddning. Det var som en av oss ur publiken ställt sej upp och skrikit: "Hugg av honom huvudet!"
För det här är ingen lätt berättelse. Det finns nämligen inte någon man kan tycka om. Alla beter sej onödigt dumt, och när det är över och kärleksparet står där omslingrade så är jag nog inte ensam i att inte glädjas å deras vägnar. Dom borde får spöstraff, båda två, egoistiska, bortskämda, självcentrerade högheter. Men över all destruktiv, blodig fånighet glider Puccinis hypnotiska musik, likt guldkantade majestätiska moln, som ett soundtack till något mycket bättre.
Mitt goda råd till folk som är lite ovana vid opera: läs librettot. Läs på om författaren. Kolla gärna in föreställningar på Youtube. Jag tillbringade en hel del timmar med research igår, och dom var inte bortkastade.
Eftersom detta var en repetition fick vi höra att Prinsen och prinsessan inte skulle sjunga, för att spara sina röster, och det blev ganska spännande. Prinsen sjöng, men en oktav längre ner, och prinsessan mimade till en manlig sufflös, vilket gav en oanad dimension till hennes roll.
Regissör, scenograf och ljussättare Marco Arturo Marelli är värd all min respekt(Inte för att han behöver den, om jag var han skulle jag helt strunta i vad åsikter jag må ha). Han har lyckats skaka om ett ganska obehagligt stycke och plockat fram något intressant. Prinsen spelade både sej själv och Puccini(I färd med att skriva verket och döende av strupcancer), och föreställningen utspelar sej i ett slags stiliserat Kina, och operakören kommer inåkande i vinröda teatersalongsstolar, agerande operapublik, vilket gav allt en mycket spännande laddning. Det var som en av oss ur publiken ställt sej upp och skrikit: "Hugg av honom huvudet!"
För det här är ingen lätt berättelse. Det finns nämligen inte någon man kan tycka om. Alla beter sej onödigt dumt, och när det är över och kärleksparet står där omslingrade så är jag nog inte ensam i att inte glädjas å deras vägnar. Dom borde får spöstraff, båda två, egoistiska, bortskämda, självcentrerade högheter. Men över all destruktiv, blodig fånighet glider Puccinis hypnotiska musik, likt guldkantade majestätiska moln, som ett soundtack till något mycket bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar