FÖRESTÄLLNING 95 2013
Detta var ett öppet genrep, så det var vi och några hundra pensionärer som stod i snålblåsten utanför Kungliga Operan, redo att döda eller dödas. I alla fall kändes det så, pensionärer har vassa armbågar. Jag tror att dom får det av att hela tiden tro att dom blir förfördelade. Kanske blir dom det, vad vet jag, man lär så länge man lever.
Portarna slogs upp, och vi stormade in, knuffande halta och lytta till höger och vänster. Vår plan var att sikta in oss på mitten av rad fyra parkett, men från var sitt håll. På så sätt skulle den andre nå fram om den förste skulle falla undan på vägen.
Jag vet inte om man kan kalla det en vinst om man inte möter något motstånd? Vi nådda båda vårt mål och satte oss lugnt ner att vänta. I en timme. Visste du att dom på innertaket på Operan har målat dit en liten amorin som har ritningen över Operan i handen?
Ljuset går upp på en Versace-inredd futuriskt glasväggsvilla i en karg öken. Det pågår en fest...
Salome är en riktig rysare. Den är en riktigt rysare som pjäs, och den är mer ryslig som Opera. Den är så ryslig att jag knappt märkte att dom sjöng. Marianne Ekelöf är den ultimata Herodias, jag både vill och vågar inte gå på fest med henne. Det är en fantastisk scenografi av Lars Åke Thessman, och Nina Stemme är ett jävla fenomen. När hon i slutet får halsen avskuren, efter att ha blivit nedsprutad, tilltufsad och insmord med färg inser man plötsligt att hon har sjungit hela jävla tiden. Det är vackert, otäckt och beroendeframkallande.
Det finns två aber. Men dom är bara två.
Aber ett: Salomes klänning. Hon ska föreställa en mycket ung kvinna, och jag förstår för att kunna sjunga Salome kan man inte vara en ung kvinna, för som ung kvinna kan man inte ha hunnit ta så många sånglektioner som det krävs för att man ska kunna sjunga Salome. Det förstår jag. Men Maria Geber har satt på Nina Stemme en hellång ärmlös klänning i stelt silvertyg, med ett enda brett axelband. Den gör henne varken yngre eller speciellt fascinerande. Speciellt inte som regissören Sofia Jupither har anställt tre livs levande barbiedockor att spela slavinnor. Om jag var elak skulle jag kunna säga att hon ibland ser ut som Rachel Roberts som Miss Casswell a.k.a. Delia Darrow i Tjejen som visste för mycket, i den där scenen där hon slåss med Goldie Hawns granne, innan han kastar ner henne i flygeln och säger ”She was one tough old mama...”. Men så elak är jag inte.
Aber två. De sju slöjornas dans. Här har Sofia Jupither bytt ut det mot ett slags gangbang. De manliga gästerna på festen förgriper sej på och förnedrar Salome, och jag vet inte vad jag tycker om det. Å ena sidan låter Salome sej förnedras för att få det hon vill, så på något sätt vinner hon, men å andra sidan väljer Sofia Jupither att istället för att låta Salome dansa att låta sej förnedras. Det är något av ”Den som sej i leken ger” över det hela, men med tanken på våldtäktsdebatten så vet jag verkligen inte vad jag tycker. Eller vad jag borde tycka. En kvinna tycker inte att det är så hemskt att bli våldtagen om hon får något hon verkligen vill ha?
Jag rekommenderar inte den här föreställningen - jag proklamerar den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar