Av Roland Schimmelpfennigs, Regi: Rasmus Lindberg, Översättning: Ulf Peter Hallberg, Scenografi och kostym: Ina Andersson, Ljus: Marcus Hagman, med Erik Hedberg, Josefine Koskinen, Adrian Nordin, Hanna Nygårds, Léonie Vincent, Nils Wetterholm
Jag var svettig som en liten gris.
Varför säger man så? Svettas grisar mer än andra djur? Svettas dom ens? Hundar, vet jag, svettas inte, dom gör av med värme genom tungan. Eller nåt. Det har med tungan att göra, i alla fall.
Okej, jag var tvungen att googla. Grisar svettas inte: det är för att kyla sej som dom rullar runt i lervälling: uttrycket kommer från engelskan, och uttrycket pig iron, en tacka av råjärn, som efter att ha hettats upp ”svettas” när det kallnar, då den omgivande luften skapar kondens.
Jag var svettig som ett kallnande tacka.
Jag var svettig som ett duschdraperi. Det hade inte så mycket att göra med att jag cyklat; jag hade några dagar tidigare köpt en ny, dryg hudkräm, och det verkade som om hur lite jag än tog så blev det för mycket. Jag var som insmord i ister, som om jag skulle göra en kanalsimning.
I alla fall, jag var här. Där. I tid, den här gången. Jag hade varit här/där kvällen innan, i tid, trodde jag, men det visade sej att man inte började när jag trodde. Kallt hade jag utgått från att man började klockan sju. Man började klockan sex. Jag kom dit tjugo över, och med tiden blev jag lite förvånad över att jag var den enda där. Tills jag tittade på biljetten.
Men nu var jag i tid. Och så var alla andra. Det var så gott som utsålt.
Snällt, på svenskt vis, hade vi format en ringlande kö, långt innan det var dags att gå in. Det här var sista föreställningen, och publiken verkade bestå av mycket vänner och släktingar. När aktörerna, lite senare, kom ut och sjöng och serverade soppa, blev det många kramar och många glatt överraskade miner.
För några år sen, 2014, såg jag en fantastisk uppsättning av den här pjäsen, ute på Fria Teatern i Högdalen, i ett samarbete med Östgötateatern. Det var mitt första möte av den här typen av teater - förutom, förstås, Royal Shakespeare Companys filmade version av NICKOHALS NICKELBY, och några Tjechovuppsättningar på 80-talet - där man inte bara sa repliker, utan också berättade och förklarade vad det var som hände, som en slags scenanvisningar.
Det handlar om den asiatiska kvarterskrogen Gyllene Draken, en sån där liten, trång och knepigt belägen restaurang, en sån där som, när du går förbi, får dej att undra hur i hela världen dom kan få den att gå runt. Det handlar om de som arbetar i restaurangen, som den nye, lilla papperslösa kinesen med tandvärk, det handlar om gäster, som de två flygvärdinnor som hittar kinesens utdragna tand i en av sina rätter, och om de som bor i huset där restaurangen ligger, som jourbutiksinnehavaren som har en ”Syrsa” instängd i en slags provisorisk bordell, som besöks av mannen som blir lämnad av sin fru, av mannen med en höggravid fru, och av den gamla mannen som inte längre kan vad han har kunnat. Det handlar om övergrepp, exploatering, om det verkligt vidriga, men också om det vackra, komiska och vardagliga.
I fonden, en röd fond med en bild på en gyllene drake. I taket: små röda rislampor med kinesiska tecken och guldfransar, som många miniluftballonger. Några soptunnor i plåt på varje sida, och två arbetsbänkar som skjuts fram och tillbaka. Sex unga skådisar. Tre män, tre kvinnor.
Kostymerna är enkla, och borde vara det: eftersom alla medverkande spelar flera roller och även agerar berättare, så skulle det inte hinnas med att byta kläder, och kanske skulle eventuella byten, i sej, dra uppmärksamheten från berättelsen. Jag gillar också leken med illusionen, att publiken själva, i fantasin, får klä på och ut skådespelarna.
Baskostymen är svarta byxor, svarta gympaskor med tjocka vita sulor, vitt linne under en vit skjorta, och ett blodrött förkläde. Från början är man ordentligt tillknäppt, mot slutet har allt förkläden och flera skjortor knäppts upp, eller åkt av. Mask och peruk är enkel, frisyrerna är skådisarnas egna hår.
Jag antar att formen står inskriven i manus. Vad som känns som en ganska fri tolkning av en text, där roller förefaller utdelade lite på måfå, är troligtvis en ganska hårt hållen form. Rollen som ”Syrsan”, den utnyttjade kvinnan, spelas precis som förra gången av en man, vilket ger en distans och ett perspektiv.
Det är smakfullt regisserat, där man framhåller det komiska, det äcklande, och det otäckt vackra. Man trycker inte på budskapet, som för att hamra in det, utan låter oss, publiken, själva ta ställning.
Det underbara med att se elevuppspel, är att det nästan alltid finns en mycket hög angelägenhetsgrad, en nästan elektrisk laddning. Det är nu, bara nu, som gäller. Allt som tidigare har hänt, all träning, erfarenhet och försakan har lett fram till denna stund.
Du vet hur en bra bok kan få dej att se världen annorlunda, hur den kan förvandla dej till någon annan, kanske bara tillfälligt, eller för alltid? Hur Gypsy Rose Lees självbiografi får dej att dra åt det bohemiska, tillfälliga, rörliga, hur Tallulah Bankhead får dej att bli lite skandalös, Dorothy Parker gör dej elak men kul och Joan Crawford får dej att börja plocka upp därhemma?
Bra teater kan göra samma sak. Kanske inte så mycket påverkar din personlighet, kanske, utan mer hur du ser världen. Den kan förändra hur du upplever din omgivning, tar in en ny slags verklighet.
När jag kommer ut från teatern ser jag saker lite annorlunda. Eller: jag ser annorlunda saker. För det första blir det lite som en känslomässig chockvåg att se den asiatiska krogen som ligger precis utanför Kilen. Jag har varit så inne i historien att jag översköljs av en missriktiga empati, tills jag minns att det jag såg, nyss, var en berättelse, en fantasi, en saga, och att det nästan gränsar till rasism att anta att den här restaurangpersonalen på något sätt skulle ha det lika illa.
Jag ser pundaren, nere på Sergels Torg, precis utanför ingången till Designtorget. Tanten som verkar ha gått fel. De skrikiga, vrålande snubbarna, lyckliga, men farliga. Kommer dom nånstans ifrån, eller är dom på väg? Alla verkar hålla min koncentration lite längre än vanligt.
En kompis med bokstavskombination försökte en gång förklara världen utan mediciner med att det känns som om allt plötsligt zoomas in, som om han hela tiden möttes av närbilder, detaljer, istället för ett övergripande, tydligt panorama. Som om allt hela tiden var ett opusslat pussel.
Jag känner lite så, när jag cyklar hem. Människor jag möter, eller ser, drar mitt fokus, suger mina blickar, mina tankar. Vart är han på väg med de där cellofaninplastade blommorna, hem till sej, till sej själv, eller till någon annan, och kommer någon att bli glad av dom? På en av de nya uteserveringarna på själva Hornsgatan sitter en man och en kvinna vid ett bord, men ögonblicksbilden av dom avslöjar en konstig kontakt. Är de på första dejten, eller har de precis gjort slut? Och vem, i så fall, gjorde vad? Eller är det bara två obekanta som råkat få dela bord på en överbokad servering? Kommer de någonsin att prata med varandra, eller har de bara tagit sej en varsin funderare?
Sen, när jag tar mej över Årstabron, en smal gång- och cykelbro, lite knepig att hitta till, speciellt dessa dagar när det byggs mycket i området, möter jag plötsligt en bil som långstamt, långsamt kommer krypande över bron, med en knapp halvmter tillgodo till staketen på var sida. I den sitter två turister, lätt panikslagna. De vet att de är fel ute, ler ytterligt ursäktande och frågar:
”Is it okay if we keep going?”
Jag tänker till, försöker minnas hur det ser ut där bron möter Ringvägen, trots att jag precis cyklade där:
”Yes, yes, keep going, it’s okay.
De fortsätter sitt långsamma rullande över bron, in mot Söder, och jag funderar på hur sjutton dom kom upp på bron, hur dom, bland alla avstängda vägar och stängsel, hittade påfarten.
Och vart dom trodde dom var på väg, egentligen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
Jag har sett EN HUND TILL LÅNS på Lava i Kulturhuset Stadsteatern:
”I’ve had a wet fart of a day” berättade jag för alla och ingen, i min Instagram Story, när jag på eftermiddagen cyklade genom ett soligt Söder. Jag vet, man ska inte cykla och instagramma samtidigt, men det här var när jag stod still, vid ett övergångsställe på Hornsgatan.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/07/en-hund-till-lans-lava-kulturhuset.html
STOPPA VÄRLDEN JAG VILL STIGA AV på Parkteatern:
"Vad jag verkligen uppskattar, förutom den underbart om-arrade musiken, och aktörerna, är det fysiska uttrycket, koreografin, rörelserna, formationerna, dansen. Här finns fantasi och kreativitet, nånting totala njutbart, och jag önskar att man hållit sej till den här typen av visuellt berättande, utan att försöka modernisera, ironisera eller kommentera. "
Låter det intressant? Här är resten:
IF/THEN på Sankt Eriks:
"Många gånger måste jag påminna mej om att det här ungdomar som går i gymnasiet. De är imponerande i sin tydlighet, välutbildade och vältränade, och har en fascinerande mognad som borde ligga några år i framtiden, både för dom som skådespelare, men också som människor."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/06/ifthen-sankt-eriks-forestallning-20-255.html
