Av: Steph Molin, Med: Steph Molin och Greta Westling, Producent: Ebba Bohman Foto: Eva Molin
”I’ve had a wet fart of a day” berättade jag för alla och ingen, i min Instagram Story, när jag på eftermiddagen cyklade genom ett soligt Söder. Jag vet, man ska inte cykla och instagramma samtidigt, men det här var när jag stod still, vid ett övergångsställe på Hornsgatan.
Egentligen kanske jag överdrev, och bara var lite av en drama queen. Det hade inte varit riktigt så illa. Inte riktigt så illa alls, egentligen.
I början av varje månad cyklar jag in till Happy Food Store, en relativt nyöppnad hälsokostbutik på Sveavägen, nästan uppe vid Sergelstorg, där jag går bärsärkargång bland extrapriserna. Eller: det har blivit något jag unnar mej, som något flärdfullt, lyxigt, nästan vräkigt. Eftersom de byter extrapriser varje månad, så blir det alltid att jag köper något jag inte testat tidigare. Ibland köper jag till och med något jag verkligen behöver.
Det var när jag kom till gymmet som katastroferna började: Jag hade glömt packa ner träningskläder, så det var bara att vända och cykla hem igen, hur sugen - och ärligt talat: jag var inte så sugen - jag än var på att få svettas lite. Och sen, när jag kom till Mariatorget, för att trösta mej med lite glass på det helveganska StikkiNikki, gick kön ända ut på gatan, så jag cyklade vidare.
Det var inte värre än så. Ilandsproblem, som man säger.
Men allt är relativt, som man också säger.
På förmiddagen hade jag suttit och skrivit om två operor jag hade sett, HANS OCH GRETA och XERXES, med Operastudions elever, på Årsta Teater. Jag hade tänkt att jag på kvällen skulle gå och se Stadsteaterns MINA DRÖMMARS STAD, en föreställning jag inte var supersugen på att se, fast jag kände att jag borde gå på, men så blev jag inbjuden till en något som verkade intressantare, och tackade givetvis ja, även om jag inte kände till något om den.
Jag har lite problem med kulturhusets hemsida. Den är otydlig. Kanske är det ett sätt att inte sätta etiketter, att rubricera saker, men det är väldigt svårt att veta vad som är vad: Tidigare på dagen hade jag varit inne och titta på vad som visats, och sett något som hette EN HUND TILL LÅNS, på Lava. Manérbilden var så filmisk att jag utgick från att det var en film. Det var inte förrän jag några timmar senare blev inbjuden till föreställningen som jag förstod att det var en pjäs. Jag tycket man klart och tydligt, under respektive titel, ska skriva en presentation: Film, Föreställning, Föredrag, Utställning. Det är nog inte bara jag som inte är så smart, och ganska stressad, när jag går in på deras hemsida. Dessutom väljer jag ofta att gå och se en föreställning, baserad på vem dramatikern är, så jag skulle önska att man också la till vem som skrivit verket.
Jag kommer hem från min misslyckade tränings/glassutflykt, och blir på bättre humör när jag kommer på att jag har ryggan full av hälsokost. Och en vegansk glass från ICA. Jag fortsätter blogga, det går några timmar, så är det dags att cykla in till city, igen.
Jag har varit här förut, med det ser alltid lite olika ut. Ofta har det varit en blackboxteater; svarta väggar, tak och golv och en publikläkare.
Den här gången har man öppnat upp mot sommaren, mot ljuset. Jag hade ingen aning om att detta rummet vätte ut mot Sergels Torg, vilket medför att ena väggen bara är fönster, från golv till tak. Klockan är åtta på kvällen, och solen skiner in i rummet, så man har dragit för tunna, gröna gardiner, mönstrade som om man målat på dom med vattenfärg, och de ramar också in scenen, som ligger i ett hörn, in till vänster.
Golvet är svart, men här och där finns stora, runda, färgade cirklar, varav en röd passande nog hamnar i scenrummet. En enkel säng, en sån där som ingen sover i, med ett grönt överkast, står till vänster, två svarta stolar till höger. Ett mic-stativ. Det är enkelt, men tillräckligt, som gjort för en turné.
Scenrummet föreställer oftast huvudpersonens eget rum, men iblanda går man utanför och skapar till exempel en buss genom att sätta fram de två stolarna.
Det handlar om en ung person som redan som barn får en massa diagnoser som gör att hans liv blir lite problematiskt. Vad de egentligen innerbär blir inte riktigt klart. Svårighet att ta ögonkontakt, relatera till andra personer, problem i skolan, förstår jag. Motorsågar i huvudet, berättas det.
En dag ser han en hund utanför en affär som han får kontakt med, och tar hem. En annan dag ser han en flicka på bussen, och varje gång han ser henne på bussen sätter han se närmare, tills han en dag kommer för nära.
Kostymerna är vardagliga, moderna, nästan privata.
Pjäsen är så gott som en monolog. Det finns dialoger, men allt berättas ur huvudpersonens perspektiv. Tonen är realistisk, med en drömsk, poetisk underton. Det handlar om utanförskap, sett inifrån, berättat i ett slags teaterblickar.
Man behandlar ämnen som ADHD, Dyslexi, Autism, utan att man riktigt berättar vad det är, hur det rent konkret påverkar huvudpersonen, och flera gånger berättas det om att det blir bättre, men vi får aldrig riktigt veta hur. Medicinering? Terapi? Självinsikt och disciplin? Jag skulle önska att man berättade lite av vägen och medlen till ett mer lättlevt liv, för nu känns det som om man på manusfronten är lite rädd att ge en för nedslående bild av ett liv med dessa diagnoser, vilket för att man inte riktigt vågar ta tag i det.
Det är välskrivet och intressant, men jag skulle också önska att dramatikern tog ytterligare en titt på verket, för det finns något här som är mycket lovande och fascinerande, det är kanske bara inte riktigt där än. Den är lite för episodisk, rent dramaturgiskt. Först avhandlas en dramatisk tråd, och sen börjar man på en annan, istället för att väva ihop dom, låta allt hända mer eller mindre samtidigt..
Det blir mer som kapitel i en bok, eller en samling noveller istället för ett helt, sammanhållet verk.
Om jag skulle ändra något i regin, så är det ögonkontakten. Huvudrollen har problem med att se någon annan i ögonen, men skådespelaren som berättar detta har inte det. Flera gånger får vi ögonkontakt. Jag förstår att det är frestande för en skådis att se sin publik i ögonen, att rikta sej utåt, men jag tror man skulle kunna uppnå samma effekt om man låtsades titta folk i ögonen, men egentligen tittade ovanför eller bredvid.
Jag tror detta skulle vara mycket effektivare om man väntade tills slutet med kontakten, när det berättas att detta inte längre är ett problem.
De två skådisarna imponerar genom att vara synnerligen trygga, övertygande och kompetenta, speciellt som det inte finns en angiven regissör. I den här åldern brukar det ibland finnas en slags scenisk självmedvetenhet - man ser sej själv utifrån, och försöker efterlikna en slags förebild - eller en oförmåga att vara riktigt närvarande, men detta hittar jag inte alls här. De känns naturliga, avslappnade och trots att det är premiär känns det som om man kommit hem från en lång turné.
Jag associerar ibland till DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, som jag för några år sen såg en uppsättning av, här på Kulturhuset Stadsteatern, dels för att den också handlar om en hund, men också för att även där hade den manliga huvudrollen några diagnoser. Den uppsättningen hade varit ganska ämlig, fumlig och ofärdig.
Jag tycker bättre om den här.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
STOPPA VÄRLDEN JAG VILL STIGA AV på Parkteatern:
"Vad jag verkligen uppskattar, förutom den underbart om-arrade musiken, och aktörerna, är det fysiska uttrycket, koreografin, rörelserna, formationerna, dansen. Här finns fantasi och kreativitet, nånting totala njutbart, och jag önskar att man hållit sej till den här typen av visuellt berättande, utan att försöka modernisera, ironisera eller kommentera. "
Låter det intressant? Här är resten:
IF/THEN på Sankt Eriks:
"Många gånger måste jag påminna mej om att det här ungdomar som går i gymnasiet. De är imponerande i sin tydlighet, välutbildade och vältränade, och har en fascinerande mognad som borde ligga några år i framtiden, både för dom som skådespelare, men också som människor."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/06/ifthen-sankt-eriks-forestallning-20-255.html
ROSENKAVALJEREN på Kungliga Operan:
Kanske är det för att jag bloggar, och vill vara tydlig och exakt, men jag har ett starkt behov av att definiera, rubricera, relatera och karaktärisera. Vilken färg har stolen? Är den ljusblå eller mörkblå, mattmålad eller glansig? Är den tillverkad i trä eller metall, modern eller antik? Är det där en man eller kvinna?
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/06/rosenkavaljeren-genrep-kungliga-operan.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar