måndag 16 juli 2018

BESÖK AV EN GAMMAL DAM, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 24, 5/6 2018,


Av Friedrich Dürrenmatt, Översättning Britt G Hallqvist, Regi Katrine Wiedemann, Scenografi och kostymMaja Ravn, Ljus Mats Öhlin, Ljud Kristian Oscarsson & Simon Mårtensson, Maskdesign Sara Lycke & Maria Reis, med Marie Göranzon, Dan Ekborg, Sylvia Rauan, Pablo Leiva Wenger, Lotti Törnros, Allan Svensson, Gerhard Hoberstorfer, Samuel Fröler, Leonard Terfelt, Ulf Eklund, Tim Dillman, Henrik Hellström, Sylvia Rauan, Jan Mybrand, Mats Qviström

”Jesus Christ,” muttrade mannen bredvid mej. Jag antar att det var lite av ett favorituttryck, för han använde det ofta. Han och de två medföljande damerna hade nog tagit sej några glas innan de kom till teatern, för det strålade en slags stökig störighet från dom, och mest från den här skallige, medelåders, glasögonprydde mannen i grön, tunn kostym, moderiktigt färgglada strumpor och, trots att det var snart var midsommar: en vit, tjock linnehalsduk knuten i vad som kallas classic loop eller fransk knut, men som vi brukade kalla en östermalmslips: båda ändar är instoppade i samma ögla som lindats om halsen.
När det uppdagades att Marie Göranzons karaktär hade ett träben, kom det:
”Jesus christ…”
Och när hon föreslog att hon skulle ge bort massor med pengar om någon skulle döda mannen som förfört och övergivit henne i hennes ungdom, kom det, sammanbitet:
”Jesus christ!”
Och, nu, när jag precis påpekat att hans konstanta sökande på telefonen besvärade, svarade han, kort:
”Jag läser om pjäsen.”
”Du fattar att du stör oss som har kommit hit för att se pjäsen, inte för att läsa om den?”
Han vinklade sin telefon så att skärmen inte lyste mej rakt i ansiktet, och muttrade:
”Jesus christ…”
Jag, till skillnad mot några av mina mer passivt aggressiva vänner, är inte rädd att ta en konflikt. Det finns, tyvärr, till och med en viss njutning i det. Långsamt böjde jag mej mot honom, och lugnt, nästan erotiskt, viskade jag:
”Hördudu, stoppa ner din jävla telefon, för annars flyger den ner på scenen…”
Han låtsades att han inte hade hört vad jag hade sagt, och jag låtsades att jag inte sagt vad jag hade sagt. Men han plockade ner sin telefon.
Teater är viktigt för mej.

För länge sen, när jag var 27, hade jag en kort romans med en man som var 37, och som hade en son som var 17, och vars skola satte upp BESÖK AV EN GAMMAL DAM. Jag var ganska rejält betuttad, så kanske mina känslor var lite grumlade, men jag minns att jag tyckte mycket om uppsättningen, även om pjäsen i sej inte var en favorit. Elevuppspel, eller skolproduktioner, kan vara väldigt givande om eleverna är unga och inte ens försöker briljera, utan koncentrerar sej på att berätta en historia som de i många fall inte riktigt begriper. 

Till skillnad mot min bänkgranne hade jag läst på om pjäsen innan jag gick in i salongen:

Den schweiziske dramatikern, Friedrich Dürrenmatt föddes 1921, och är efter Bertold Brecht den största representanten för Den Episka Teatern, en form som inte bara ville få publiken att känna, utan också tänka. Inte bara underhålla, utan undervisa, alltså. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det: jag brukar inte gilla när jag känner att nån vill undervisa mej, när jag upplever det som att nån förutsätter att jag inte vet lika mycket som dom, att dom kan lära mej något. Det är en form jag kallar Den Nedlåtande Teatern, men det gäller givetvis inte när de verkligen vet mer än jag. Vilket är ganska ofta.

Pjäsen hade premiär 1956, i början av det kalla kriget, året då MY FAIR LADY öppnade på Broadway och filmversionerna av THE KING AND I och CAROUSEL har premiär, den första melodifestivalen hålls, i Lugano, Schweiz, Elvis Presley slår igenom, Västtyskland förbjuder kommunistpartiet, IBM uppfinner hårddisken, och Norma Jean Mortenson byter lagligen sitt namn till Marilyn Monroe och gifter sej med Arthur Miller. Och USA:s högsta domstol förbjuder de segregerade bussarna i Monterey, Alabama. 

1958 har pjäsen premiär på Broadway, under titeln THE VISIT, 1964 kom en mycket omarbetad filmversion med Ingrid Bergman och Anthony Quinn, i vilken avrättningen på mannen stoppars av kvinnan, och hennes hämnd blir att han istället tvingas leva i en stad där alla varit redo att döda honom. Detta är faktiskt ett mycket bättre slut, tycker jag, för det gör kvinnan starkare, och konsekvenserna intressantare.
1971 hade den premiär som opera, och en musikalversion, med sångtexter och musik av Kander & Ebb och ett manus av Terrence McNally, kom till Broadway 2015, i regi av John Doyle, och trots att man hade Chita Rivera i huvudrollen, blev föreställningen ingen hit, och lades ner efter bara några månader. Uppsättningen var nominerad till fem Tony Awards, men vann inga. De stora vinnarna, det året, var FUNHOME och SOMETHING ROTTEN. 

Det handlar om den lilla utfattiga staden Güllen. Alla viktiga män i staden - med tillhörande fruar, har samlats vid stationen för att ta emot Claire Zachanassian, en av världens rikaste kvinnor, som nu har återvänt hem för ett besök, och man hoppas att hon på något sätt kan bidra till att vända stadens sviktande ekonomi. Alfred Ill, hennes ungdomsromans, utses till att försöka charma av henne några miljoner. När Claire väl kommer erbjuder hon staden en miljard, hälften till staden, och hälften att delas på alla invånare, om någon dödar Alfred Ill, som övergav henne när hon väntade deras barn, vände staden emot henne, genom falska vittnesmål, och drev bort henne, och in i prostitution. Hon förlorar barnet, men gifter sej med en världens rikaste män. 

Living well is the best revenge, skrev 1600-talspoeten George Herbert, men Claire verkar inte hålla med. 
George Herbert
Staden vägrar död Alfrd, och ställer sej bakom honom, men Claire har tid - och råd - att vänta, och långsamt känner Alfred att vinden vänder, tills ingen längre står på hans sida, och det hålls en demokratisk röstning där man kommer fram att det bästa - för staden, och alla andra - är att avrätta honom.

Det är lite irrationellt av Alfred och Staden att tro att Claire bara har strukit ett streck över hur de drev henne från staden. Det är nästan lite dåligt dramatiserat, måste jag säga. Nu agerar de som väntar på stationen som om det som hände aldrig hade hänt, som att det faktum att Clarie kanske inte är helt och hållet välvilligt inställd till staden kommer lite som en överraskning, och det är lite att lura en publik. Jag hade uppskattat om det i regin funnits en slags vaksamhet och försiktighet, och det hade rent dramatiskt varit intressant om det funnits en scen där Alfred - innan Claires intentioner klargjorts - erkänner sin skuld och att han ångrar sitt beteende, för då hade dramat blivit mer vuxet, intressantare, eftersom det hade handlat om människor, och inte om idéer: om ifall hon kunde förlåta, och om hon borde förlåta. 
Men det hade givetvis varit ett arbete för en annan författare. Kanske till och med en annan pjäs.

Det är en svart komedi, om demokrati, kvinnors rättigheter, prostitution och människans värde, och om hur pengar korrumperar moralen.

Marie Göranzon är - som alltid - mycket bra, men trots att jag tycker att hon är perfekt för rollen, blir hennes styrka också hennes svaghet. Dramaturgiskt, anser jag, ska Claires planerade hämnd komma lite som en överraskning, men här råder det redan från första entrén ingen tvekan om att hon är en stark, stöddig kvinna, ute efter någonting. Jag hade föredragit en miss Marple som visar sej vara en Nemesis, hämndens gudinna. Nu blir hon lite som en disneyhäxa, något outgrundligt ont, trots att - om hon spelats lite mjukare, mänskligare - någonstans förtjänar vår sympati, eller i alla fall vår empati.
Jag hade - kanske lite fördomsfullt - förväntat mej att en kvinnlig regissör skulle ha hanterat den här historien lite annorlunda, att mer sympati, mer förståelse skulle läggas på den hämnande kvinnan, men jag uppelver det inte som att vi någonsin förväntas ställa oss på hennes sida. Hon är problemet, och kanske måste det vara så. Som en slags naturkraft, eller naturtillgång, som olja, en guldåder, eller som en plötslig möjlighet för ett hyreshus att få köpa loss sina lägenheter, blir hon en chans, en möjlighet, något som det inte går att inte välja.
Sympatin hamnar istället uteslutande hos mannen, och trots att det är hans beteende vid hennes graviditet som är dramats frö, blir han offret. 

Scenografin är en enkel: en vit dansmatta som långsamt blir smutsigare - jag vet inte om det är intentionen eller bara en konsekvens av att man går och står på den, men jag gissar på det senare. I övrigt är scenen naken, och man rullar eller bär in vad som behövs. Sceniskt finns en hel del lekfulla lösningar: fyra däck blir bilen i vilken Alfred och hans familj åker ut på landet i, den sista eftermiddagen i hans liv, och skådisarna kommer in och bär upp hyllorna i Alfreds butik, men man är även ganska bokstavlig, och rullar in höga trädstammar för att illustrera skogen där Alfred och Claire möts, den sista dagen. 
Trots att vi som sitter på scenen liksom sitter på baksidan, upplever jag det inte som att vi ser mer av aktörernas ryggar, än de som sitter i salongen. Jag antar att vi ser mer golv, eftersom de flesta på andra sidan sitter nedanför scenen, och jag föreställer att vi liksom ingår i den scenografiska bilden för den andra publiken, lite som en jury.

Men mitt största problem är att detta inte är en uppsättning som hör hemma på stora scenen. Det handlar om en liten stad, en liten grupp människor, och på något sätt, när den blåses upp för att fylla stora scenen, känns det lite luftigt. Jag hade föredragit - speciellt om man vill använda sej av publik på båda sidorna - att man satt upp pjäsen på nån av de mindre scenerna, där man hade kunnat komma spelet närmare. Dramat framställs redan med en sån distans att det inte gör sej på avstånd.

Kostymerna är roliga, fyndiga, tidslösa, och passar bra i det här ganska distanserade sättet att berätta.

Det är lite svårt att se den här föreställningen och inte tänka på Benny Fredriksson, den förre chefen för Kulturhuset Stadsteatern, som lämnade sin tjänst i början av December 2017, och som dog tre månader senare.
Jag sitter i salongen och funderar på om denna uppsättning var planerad redan innan December, och om så, ifall man inte hade insett att den skulle få en helt annan betydelse nu, än innan #metoo. 
I November handlade den här pjäsen om stort om hur pengar korrumperar moralen. Efter December, och framför allt efter Mars, handlar den om något helt annat.

#RememberBENNY

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar:


GYLLENE DRAKEN på Kilen: 

"En kompis med bokstavskombination försökte en gång förklara världen utan mediciner med att det känns som allt plötsligt zoomas in, som om han hela tiden möttes av närbilder, detaljer, istället för ett övergripande, tydligt panorama. Som allt hela tiden var ett opusslat pussel.

Jag känner lite så, när jag cyklar hem."


EN HUND TILL LÅNS på Lava i Kulturhuset Stadsteatern:

”I’ve had a wet fart of a day” berättade jag för alla och ingen, i min Instagram Story, när jag på eftermiddagen cyklade genom ett soligt Söder. Jag vet, man ska inte cykla och instagramma samtidigt, men det här var när jag stod still, vid ett övergångsställe på Hornsgatan. 


STOPPA VÄRLDEN JAG VILL STIGA AV på Parkteatern:

"Vad jag verkligen uppskattar, förutom den underbart om-arrade musiken, och aktörerna, är det fysiska uttrycket, koreografin, rörelserna, formationerna, dansen. Här finns fantasi och kreativitet, nånting totala njutbart, och jag önskar att man hållit sej till den här typen av visuellt berättande, utan att försöka modernisera, ironisera eller kommentera. "

Låter det intressant? Här är resten: 



Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)