Musik: Giuseppe Verdi. Libretto: Antonio Somma (efter Eugène Scribe). Regi: Peter Bark. Vid pianot: Nigar Dadascheva. Dräkter: Fredrik Ell. Ljus: Martin Hamberg. Med Gustav III – Erik Boström, Amelia – Ilona Autio, Greve Holberg – Alexander Nordwall, Otto – Barbro Ögren, Henrik Gustaf Ulfvenklou – Erik Johansson, Kapten Anckarström – Christian Håkansson, Greve Horn – Jaakko Kerola, Båtsman Mats m.fl. – Magnus Clarholm, Biskopen m.fl. – Sven-Lennart Wirkander, Ulla Von Höpken m.fl. – Johanna König, Augusta Löwenhielm m.fl. – Leila Brask-Jensen, Ulrica Arfvidsson – Cathrine Olgrim, Häxor – Emma Johannesson och Elin Hansen ,Den unge Gustav – Hugo Broms, Den unga Amelia – Fredrika Sidén Cruz, Fotograf: Cissi Blomqvist
Somebody, pull me up short
And put me through hell
And give me support
For being alive,
Make me alive.
Make me confused,
Mock me with praise,
Let me be used,
Vary my days.
But alone is alone, not alive.
Somebody, crowd me with love,
Somebody, force me to care,
Somebody, make me come through,
I'll always be there,
As frightened as you,
To help us survive
Being alive
Being Alive,
COMPANY
Stephen Sondheim
”Nynna nåt ur Maskeradbalen,” säger jag till min kompis Patti-Li Leuk. Vi sitter på den vegetariska restaurangen Chutney, på Katarina Bangata, jag käkar några slags veggo-biffar med potatis, han något asieninspirerat med ris, och han har en lång stund pratat om deras chutney, som är mycket söt, med smak av kanel, mer som en sylt än något man har på maten. Nästan mer en fyllning i kakor eller i choklad än en sylt.
Han stirrar på mej, och det verkar som om han funderar. Det vill säga: det ser ut som om ingen är hemma. Jag antar att han letar efter melodislingor, strofer, kugghjulen snurrar, men inget händer.
Det är inte den typen av opera. Det är inte Mozart, eller Puccini, något man kan tralla sej igenom. Det är Verdi, och trots att jag sett Folkoperans uppsättning för några år sen, och trots att jag under dagen lyssnat mej igenom valda delar av operan på Youtube, kan jag inte nynna nånting, om du så hotade med pistol.
Jag tror säkert att Patti-Li hade kommit på något, han kan mycket mer om opera än jag, men det finns inte tid. Det börjar snart, och vi måste börja leta oss fram till teatern, som ska ligga på Blekingegatan.
Vi ska se Maskeradbalen, på Teater Alma, med Scensångarna, en för mej obekant grupp på en för mej obekant teater. Är det inte klokt att det fortfarande kan dyka upp scener där jag inte varit? Tydligen ligger den inhyst i en teaterskola, Stockholms Elementära Teaterskola, som jag heller aldrig hört talas om.
Scensångarna har funnit sen 2006, och sen dess har dom framfört Don Giovanni, Figaros Bröllop och La Bohème, och föreställningen vi ser är den sista dom gör på teater Alma.
Det är knökfullt, och medelåldern är hög. Riktigt ordentligen hög. Inte riktigt ”Jag tog färdtjänst hit”, men nästan. Folk har klätt upp sej. Jag känner mej lite fånig i jeans och ryggsäck. Vi kommer in i salongen bland de sista, och det finns inte två platser bredvid varandra. Jag hamnar längst fram, och han några rader bakom, till vänster, bredvid en ung kille som sitter och hostar, och som i pausen visar sej vara en ung förkyld flicka.
Det handlar om mordet på Gustav III, 1792, men som om det hela vore skrivet av en manusförfattarna i Hollywood, tiotalet år innan det ens fanns ett Hollywood, och 40 år innan den första filmen, alltså 1859. G3 blir här mördad för att han snott en av sina bäste vänners fru, och inte alls för att adeln är mycket missnöjda med honom, även om dom finns representerade.
Jag är dålig på att bedöma sångare, men jag antar att det låter mycket bra, eller bra i alla fall. Det här är inte lätta grejjer. Det finns liksom ingen ingångsnivå för glada amatörer inom opera, som när man i teater kan vara glad bara dom kan sina repliker och kommer in och går ut när dom ska. Här är det liksom på postgymnasial nivå med en gång.
Mask och kostym är mycket ambitiös, och jag antar att många av dom måste vara hyrda, för inte kan väl en amatörgrupp råd med så utstuderade rokoko-kläder? Det finns inte mycket, kostymt, som skiljer den här produktionen från en uppsättning av mycket högre klass, vad gäller budget och produktion, även om jag sitter och irriterar mej på att det ser ut som om Gustav har fått på sej ett par damskor, för klackarna är för höga, och för smala. Och i jämförelse känns häxornas fetischkläder ganska billiga och oteaterala, och får mej att fundera lite över vad regissören upplever som provocerande, sexigt och förbjudet.
Och det är i försöket att hålla sej till det klassiska som bristerna blir tydligare: kostymerna, perukerna och vissa periodmöbler gör att man saknar en mer utförlig scenografi, en mer komplett orkestrering.
Jag tror att om man valt enklare, eller inte fullt så realistiska kostymer, så hade det tjänat uppsättningen bättre.
Kommer du ihåg hur det var när man var liten, när man skulle på kalas, och mamma satte på en finkläder med varningen att man inte fick smutsa ner dom, och hur allting liksom stramade, var obekvämt, kliade och man kände sej liksom en pappersdocka, påbylsad, uppklädd, utklädd? Jag känner det fortfarande så de då gånger jag får på mej en kostym: stärkt, bepansrad, munderad.
Det är lite så här: alla känns lite utklädda. Det verkar inte som om detta är deras vardagskläder. Det finns få tillfällen i föreställningen då personerna gör ”offentliga” framträdanden, det mesta sker inom en privata sfären, men det känns som om personerna alltid är ”på”, precis som om dom stod på en scen. Man skrider, man agerar förhöjt, och i den mån man har några känslor så verkar dom mer frammanade av sångaren själv, än genom någon slags kontakt med ”verkligheten”. Det känns lite som om man försöker göra som dom stora grabbarna gör. Man går in och spelar viktig, istället för att låta andra höja eller sänka en.
Kungens page, sjungs, som brukligt är, av en kvinna, och hon framför pagen som något ur en molierepjäs, hon är fräck och oförskämd, men de andras brist på reaktion inför hans respektlösa fräckhet gör att man undrar varför han ska uppföra sej som han gör, om ingen reagerar, eller är det så att han själv inte vet hur man uppför sej? Något är skevt i deras inbördes status-tecknande.
Givetvis finns det undantag: ganska många, vid flera tillfällen, men det övergripande intrycket är att detta är regisserat för en publik som sitter mycket längre bort.
Förväntningarna på en fri operagrupp är att man ska vara lite nyskapande, lite avant garde, lite in your face. Det är man inte här. Regissören, Peter Bark, som är otroligt produktiv inom amatörteatergrupperna i Stockholm, verkar antingen ha haft för hög respekt för konstformen, eller så är detta hans intention: att göra ett försök till en klassiskt uppsättning av operan.
Jag märker några nya grepp, som att introducera tillbakablickar på kärleksparet som unga, som att låta Ulricas roll spelas av en kvinna, men sjungs av en man, som att hon och henne häxor är konstant närvarande, som ett ganska fumligt tilltag att det hela är skrivet av G3 själv, och som läst av någon i publiken - japp, det kommer upp en person ur publiken i slutet och börjar läsa det G3 skrev - men det är snarare utanpåverk, och har ingen direkt konsekvens på verket. Man står och sjunger, de stora rollerna mitt på scenen, och de mindre i hästskoformation runt omkring, som man ibland gör på Kungliga Operan. Det är bara det att där är man på Kungliga Operans Stora Scen, omgiven av en stor kör. Här är man på en liten blackbox-scen, och man är inte många personer på scenen. Lite realism hade uppskattats.
Istället för en hel orkester har man en pianist, och även om hon gör ett superjobb, känns det som om mycket av känslan i musiken går förlorad. Jag saknar stråkar, slagverk. Nästa uppsättning kanske man borde testa att låta kören ta över vissa musikaliska fraser? Det vore något nytt, kanske? Det vore en himla massa jobb, men jag skulle tycka det vore intressant att se.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 230. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1860:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
CAMERA, en reading, på STDH:
"Har du hört talas om uttrycket An Actor’s Actor? Det betyder en skådis som kanske inte är känd för allmänheten, men som beundras av andra skådisar. Framför mej, vid skolbänkar i en hästskoform, med uppslagna manus, sitter ett gäng som man skulle kunna beskriva som musikalartisters musikalartister. Folk som inte nödvändigtvis skulle sälja ut Cirkus, men som fyller många konnässörer med vördnad. Såna som kan sälja en sång, suga musten ur en replik och få det att verka som om dom vet vad dom håller på med, även om dom inte ens är på rätt sida i manus. Dom, du vet."
Låter det intressant? Här är resten:
ORFEUS & EURYDIKE, EN TONSATT VUXENSAGA PÅ LIV OCH DÖD, på Soppteatern:
"När jag tänker på den här föreställningen tänker jag på ett fabergé-ägg, en sån där perfekt liten juvelbesatt miniatyr, innehållande en överraskning, som tsar Alexander III gav till sin danska hustru Maria Fjodorovna. Den är perfekt, briljant, smakfull och man kan helt enkelt inte göra det bättre. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/04/orfeus-eurydike-en-tonsatt-vuxensaga-pa.html
PIANO, PIANO på Kulturhuset Stadsteatern:
För mej handlar det kanske om en pianist som tar farväl.Av en karriär, av ett liv, eller bara av en del av alltihop? Hon kommer in i ett rum, en lagerlokal för pianon, och ett efter ett spelar hon sej igen dom, ger dom en sista chans att glänsa, att andas och leva. Lite som sista måltiden för den dödsdömde, eller som när man överöser ett älskat sällskapsdjur med kärlek, försöker ge det den där perfekta sista dagen, innan det är dags att åka till veterinären och den där väntande sprutan.
Låter det intressant? Här är resten:
