måndag 31 augusti 2015

MOMO - ELLER KAMPEN OM TIDEN, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 101, 22/8 2015

Av Michael Ende, Översättning Roland Adlerberth, Regi Allan Svensson, Dramaturg Bengt Järnblad, Dramatisering Anneli Mäkelä, Scenografi Sören Brunes, Kostym Maria Gyllenhoff, Ljus William Wenner, Kompositör Adam Fietz, Sångtexter Tomas Andersson Wij, Koreografi Magnus Borén, Mask Ulrika Ritter, med Polly Kisch, Per Sandberg, Göran Forsmark, Sten Ljunggren, Åke Lundqvist, Mats Qviström, Jan Mybrand, Ralph Carlsson, Lena B Eriksson, Morten Løvstrøm Olsen, Lars Göran Persson, Lars Edström, Kristofer Kamiyasu, Patrik Hont, Emil Ljungestig, Anders Johannisson, Joakim Sædén

Stories of Mothers,
Stories of Boyfriends,
And tales of how romance survives.
(I give you Time)

Stories of Living,
Of almost forgiving,
And poor, unsuccessful and fat people's lives.

But you gotta have time and music.
You gotta have time and music.
Time and music get along.

You gotta have time and music
You gotta have time and music
You gotta have time and music
Time and music make a song.

TIME AND MUSIC
Ur A New Brain
Av William Finn

Jag och min kompis Patti Li-Leuk försöker gå på museum minst en gång i månaden. Hittills i år har vi varit på Vasamuséet, Tullmuséet, Hallwylska Palatset, Fotografiska, Armémuséet, Rosendals Slott, och Gustav III Paviljong. Det kommer ofta som en överraskning för oss att det redan har gått runt trettio dagar, och vi måste för det mesta krisplanera en snabbvisit, någonstans, varsomhelst. Nu, i Augusti, fick vi lite panik, eftersom vi insåg att vi båda kommer att vara uppbokade - var för sej - under de flesta dagarna, så vi slog ihop två flugor: När vi ändå skulle se Momo - eller kampen om tiden, tillsammans, på Kulturhuset, kunde vi ju lika gärna glida in på någon utav utställningarna i huset? Det blev Glass Is Tomorrow, ett samarbete med Nationalmuséet, som för tillfället är stängt för ombyggnad. 
Vi hade inte setts på några veckor, så vi kände oss lite som karaktärer i en sån där pratig New York-film, du vet, där dom går omkring på en utställning, babblande om allt annat än konsten som förevisas? Det var inget fel på utställningen, det var bara det att det fanns för mycket att skvallra om, för mycket att analysera, diskutera, vända och vrida på. För att inte verka ointresserade rörde vi oss runt i lokalen, och ibland pekade vi på utställningsföremål, som om vi pratade om dom. Det gjorde vi inte. 
Besöket avslutades med att vi lekte en lek: vi var tvungna att "köpa" tre saker. Detta var mest en pedagogisk övning för att vi skulle bli tvingade att kolla in allt. Efter en kort rundvandring visade det sej att vi båda är för praktiskt inställda: Patti-Lis lista toppades av en lampa i mässing och glas - som också fanns med på min lista - och jag valde en skål. De mer monumentala konstverken verkar inte vara något för oss. 
Vi hade avsatt runt tre timmar, men vi var klara efter en och en halv, så vi tänkte att vi skulle nog hinna med en riktigt rejäl lunch, innan föreställningen. Frågan var bara: Var? Det är nästan alltid så, tycker jag. Jag försöker skriva upp när jag hör talas om, eller ser ett fik eller restaurang, som verkar intressant, men sen när det verkligen gäller visar det sej ofta att alla alternativ ligger på andra sidan stan.
Till slut kom Patti-Li att tänka på Kulturhusets takrestaurang, så vi rulltrappade upp. Eftermiddagssolen sken från en kornblå himmel, kön till kassan var kort och vi fick ett bord vid räcket ner mot Segels Torg. Han tog en soppa, och jag en ganska blaskig pasta med ost- och broccolisås. Jag åt mej mätt på salladsbuffén. 
Efteråt ville jag ha glass. Helst Stikki Nikki-glass, men det var för långt till närmsta butik, så vi irrade runt, runt, bland turister och tiggare på Plattan och Drottninggatan, och Patti-Li, som inte ens var sugen, köpte till slut en glass utanför en fik, medan jag fortsatte vela mellan smakutbud och återförsäljare. Jag minns inte var jag köpte min glass, till slut, men jag tror det blev en pinnglass på ICA på T-Centralen. Ibland hamnar man i dom där svackorna, när inget passar och man vet inte vad man vill ha, bara vad man inte vill ha. 

Vi hade fått fina platser, långt fram, lite till höger. Bakom oss prasslades det med godispåsar, och framför oss satt en ung herre som nog kommer att ha en framtid som reporter, för han sysslade hela tiden med att ställa de sex frågorna som är grundstenarna i god journalistik: Vad?, var?, när?, vem?, hur? och varför?
”Mamma, vem är det?”
”Det är Momo.”
”Mamma, vad är det?”
”Det är en sköldpadda.”
”Mamma, hur långt tid är det kvar?”
”Jag vet inte…”
”Mamma, var är min dricka?”
”Här.”
”Mamma, varför gjorde dom så?”
”Jag vet inte…”
”Mamma, när är det slut?”
”Snart, gubben, snart…”

Det handlar om flickan Momo som en dag dyker upp i ruinerna av en amfiteatern i en liten by. Hon vet inte hur gammal hon är, eller var hon kommer ifrån. Hon vill bara inte tillbaka till barnhemmet hon har varit på. Byfolket - guiden, gatsoparen, barägaren, frisören - tycker om henne, för att hon är så bra på att lyssna, och dom låter henne stanna. Så kommer de grå männen till byn. Tidstjuvarna. De övertygar folk om att man måste spara sin tid, arbeta mer, vara effektivare. Ingen har tid att bara vara, längre. 
Jag är inte vidare smart, men det här med att att jag inte hänger med i en barnföreställning är något nytt. Handlingen i sej förstår jag, men det logiska, hur och varför, fattar jag inte alls. På något sätt lyckas tidstjuvarna ta människornas sparade tid, stoppa in den i sina cigarrer, som de bokstavligen inte kan leva utan. Och så har det hela något med blommor att göra. 
Under föreställningen sitter jag och tänker att detta hade blivit en bra opera. Man står ofta rakt upp och ner och refererar, framför konklusioner, och det är väldigt sällan något verkligen utspelar sej, verkligen händer. Det är lite som Shakespeare och sjöslag: man kommer in och berättar om det som har hänt, eller beskriver hur en person är, istället för att vi får se det hända, eller se personen i fråga bete sej på ett eller annat sätt. 
Jag tyckte mycket om scenografens arbeta i Gallileis Liv och i Kommunens Dagar, och jag förstår att man går till honom när man ska sätta upp en pjäs som utspelar sej på en amfiteater, med hans förkärlek för bokhylleliknande byggnadsställningskonstruktioner, men här känns det som om man faller lite på eget grepp. Scenografin blir ett maskineri, något förprogrammerat, kallt, oruckbart. Den säger inte ”Fantasifull familjeföreställning”, den säger ”Vuxen opera med begränsad budget”. Pengarna har gått till att få de olika segmenten av den stora amfiteaterns att röra sej oberoende av varandra, och det fanns inte något över för att resten av det som skulle behövas för att göra det här till en fantastisk historia. Det blir sterilt. Som repetitionsmöbler. Jag ser ingen skillnad på scenen innan de grå männen börjar stjäla tid, efter, eller när allt är över. 
Kostymerna  - förutom sköldpaddan Cassiopeja, och Momo själv, som ser ut som om man gjort ett collage av vintage städrockar från Beyond Retro , är ganska enkla, tidlösa, som tecknade av Ilon Wikland, precis som det ska vara en i barnsaga, men kanske lite för bleka, för anonyma för att riktigt passa in i en familjeföreställning. Jag hade föredragit något mer sprakande, tydligare, där var och en av byborna stigit fram som en tydligare figur. De Grå Männen ska vara grå, men inte behöver väl byborna vara beiga?
Mask och kostym på de grå männen får mej att tänka på The Mask, du vet, Jim Carreyfilmen där han är grön i ansiktet? De saknar kavaj, men är klädda i vita skjortor och mörka slipsar, nedstoppade i kritstrecksrandiga, snäva byxorna med extremt högt liv - vi snackar empiremidja här - och de überstora herrhattarna påminner mej om flamencodansarkostymer, och tillsammans med deras grå smink och olika ansiktsprotetser - stora öron, näsor, hakor - blir resultatet, för mej, Cuban Pete och Hey, Pachuco.
Tyvärr gör de ambitiösa maskerna på de grå männen att de inte kan dubblera i andra roller, vilket är synd, för i de stora scenerna känns det ofta som om det saknas människor. Det skulle behövas en operakör för att fylla den här scenen med byfolk. 

Och barnen i byn - som spelas av barn, kunde med fördel bytas ut mot vuxna. Inte på grund av deras insatser - som är få - men eftersom Momo själv ska föreställa ett barn, men spelas av en vuxen, så blir scenerna med de verkliga barnen lite rankiga. De kommer in, dräller runt lite, och går ut. Kanske om barnen varit lite äldre, som spelat yngre?

Jag tror det är manuset som är det verkligt stora problemet. Det är liksom inte dramatiserat. Man berättar vad som händer, har hänt, och kommer att hända, istället för att visa vad som sker, men det är inte heller en slags levande litteratur-föreställning à la Nicholas Nickleby, eller Dramatens uppsättningar av Drottningens Juvelsmycke. Dessutom känns det som om de två sångerna blir lite väl musikaliskt tunnsått. Några fler sånger hade nog behövs för att man inte ska sitta och fundera över hur många melodier man strukit. 

När det börjar dra ihop sej sitter jag och funderar på att det är lite talande att i en pjäs med en ung flicka som protagonist är hennes bästa kvalitet att bara vara passiv och sitta och lyssna. Jag undrar hur det hade varit om Momo varit en pojke? Emomil i Lomömeberga? Hade man kunnat skriva en framgångsrik barnbok om en pojke som är bra på att lyssna? 
Men å andra sidan stämmer det inte riktigt, för till slut måste hon göra något, ta ställning, agera. Och kanske kan man säga att fattigt folk som du och jag har det bäst som vi har det, panka och glada, och att vi inte ska sträva efter något mer, eller också kan man säga att man måste ta till vara på den tid man har. 

Man kan vrida och vända på det mesta. Senare på kvällen, på en liten barturné från Torget till Side Track, diskuterar vi föreställningen bra mycket mer än två medelålders farbröder vanligtvis gör när dom har sett en familjeföreställning, och det är väl det som är teaterns uppgift: att få oss att tänka, att reflektera över våra liv och vad vi gör med dom?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Magnus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4229:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DANSK DANSETEATER, i Vitabergsparken:

Tanterna, i varsin senapsgul och limefärgad Gudrun Sjödén, på bänkraden bakom mej, sitter och pratar om sina jobb, om vems tur det är att baka och ta med sej kakor till fikat. Den ena ska göra något som jag aldrig hört talas om: En falsk Potatiskaka.
”Varför heter det Falsk?” undrar den andra.
”Jag vet inte, faktiskt…”
”Är det potatis i den?”
”Nej…?
Tankfull tystnad.

Låter det intressant? Här är resten:


OCH GE OSS SKUGGORNA, på Dramaten:

Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som tar tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.

Låter det intressant? Här är resten: 


KLANEN, av Nina Raine, på Dramaten:

Vet du vad jag är riktigt dålig på? Att hålla klaffen. Att bara vara tyst och lyssna. Att inte bara öppna munnen och börja babbla om vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag tror, utan istället lyssna på vad andra säger. Försöka förstå dom. Jag vet ju vad jag själv tycker, det är av andra som kan lära mej nånting nytt. 
Men det är nästan omöjligt.

Låter det intressant? Här är resten: 


fredag 28 augusti 2015

DANSK DANSETEATER, i Vitabergsparken, föreställning 100, 21/8 2015

Black Diamond: Koreografi Tim Rushton, Dansare Jernej Bizjak och Elena Martinez Ibar, Kostym Charlotta Østergaard, musik Lullaby Dream av Balanescu Quartet, Carmina Burana: Koreografi Alessandro Sousa Pereira, Koncept Tim Rushton, Kostym Charlotta Østergaard, med Luca Marazia, Alessandro Sousa Pereira, Maxim-Jo Beck McGosh, Milou Nuyens, Stefanos Bizas, Csongor Szabó, Emily Nicolaou, Jernej Bizjak, Lucia Pasquini, Joe George 



Who needs wings to fly?
Certainly not I,
I prefer to take up on the breeze,
Follow any swallow that may please my fancy.
I just close my eyes,
Tiptoe through the skies,
Long as there's a habit standing by,
Who needs things like wings to fly?

WHO NEEDS WING TO FLY
ur The Flying Nun
av
Dominic Frontiere
Warren Barker
Gerald Fried
Harry Geller
Hugo Montenegro
Will Schaefer


Tanterna, i varsin senapsgul och limefärgad Gudrun Sjödén, på bänkraden bakom mej, sitter och pratar om sina jobb, om vems tur det är att baka och ta med sej kakor till fikat. Den ena ska göra något som jag aldrig hört talas om: En falsk Potatiskaka.
”Varför heter det Falsk?” undrar den andra.
”Jag vet inte, faktiskt…”
”Är det potatis i den?”
”Nej…?
Tankfull tystnad.

Jag sitter i Vitabergsparken och väntar på Dansk Danseteater. Det är nästan två timmar tills föreställningen, som är 45 minuter lång, börjar, så man tillbringar mer tid väntande på föreställningen än själva föreställningen är lång, men man kan inte få allt. Jag vill sitta bra, och jag vill se bra, och jag har med mej en biografi om Gene Kelly, så det här ska nog gå bra. 

Det börjar fyllas på i bänkraderna. Det är dans på scenen i Vitabergsparken, och publiken är lite annorlunda än när det är teater: Jag ser fler yogamattor, fler slanka, gråhåriga män, mindre vin, inte mycket take-away, och mycket tupperware. Teatertekniker de flesta i gröna parkteater-t-shirtar svabbar scenen. En av dom har ett vitt linne, och ett stort fyrkantigt bandage påklistrat på axeln, som av en skottskada, men är nog vad jag antar är en ny tatuering. Dansarna står längst fram på scenkanten, i en klump, och får instruktioner av koreografen. En kvinna i keps och smutsig persikofärgad kjol med ett barn på armen går runt bland publiken och säljer hemgjord rawfoodglass ur en kylarväska. Bredvid mej pratar två kvinnor spanska på ett smattrande, sofistikerad sätt. En medelålders man kommer släpande, dragande på vad jag antar är sin far, stilig i organge jacka, spjärnande som en bångstyrig get, eller en hund som inte vill badas. Det är inte det att han inte vill, pappan, har ler stort, lyckligt, som om vi alla vore här för att hylla honom; han är bara rädd att ramla. Det går lite för fort för honom, kanske. 

Det var förresten något som blev fel på vägen, men jag klagar inte. Jag menar inte min väg, hit till Vitabergsparken, den gick helt okej: jag stannade till vid Saltå Kvarns butik på Renstiernas Gata och köpte frallor, kanelbullar, grapejucie och mandlar, en ganska dyr men nyttig picknick, nej, jag menar från det att Parkteatern tryckte sitt program till nu, föreställningsdagen, gick något fel. Det var planerat att vi skulle få se koreografi ur Carmina Burana och något ur det nya verket Firebird, men man bjuder istället på Carmina Burana och Black Diamond. Samma verk som man bjöd på förra sommaren, när man var här, men även om man visar samma del ur Carmina, känns det annorlunda, nytt, och det är inte bara för att dom har andra kläder. Vad gäller Black Diamond visar dom en helt annan del ur verket. 

Har du någonsin sett The Concert, av Jerome Robbins? I den finns ett parti där några män kommer insläpande på ett gäng ballerinor, stela och stilla som skyltdockor. Dom arrangerar dockorna i en slags tablå, lämnar scenen, och ballerinorna börjar en underbar, komisk ballett, där något hela tiden går fel. 
Kvällens första nummer, ett utdrag ur Black Diamond, påminner lite om den delen ur The Concert, men man har gått längre. Här är det två män som bär in två dansare som är så nära skyltdockor man kan komma: dom har ljusa kroppstrumpor där till och med ansiktet är täckt. Det är knappt att man ser vem som är man och vem som är kvinna. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Det putar lite mer på vissa ställen, bara. Och lite mindre på andra. 
Dansen i sej är hypnotisk. Jag tänker på slingrande metkroksmaskar, på två tvinnande ormar, men också på den där delen av dansföreställningen Bill, på Kungliga Operan, som påminde mej om varulvar: The Other You, koreograferad av Krystal Pite. Inte grundkänslan, men rörelserna, motoriken. Det går så långt att det är svårt förstå vilken kroppsdel som tillhör vilken dansare, och jag känner det som jag gör när jag ser ormar, eller kräldjur: jag kan inte riktigt förstå att det är något levande. 

Det andra partiet, Carmina Burana, visade dom när dom var här förra året, men jag tror inte dom framförde ett lika långt utdrag, och dom hade också helt andra kläder. Då, förra året, beskrev jag det: ”..från det att dansarna kommer in, som karaktärer hämtade från ett särskilt gruppboende, täljda av döderhultaren, är jag helt fast. Man är klädda i bekväma, varierade kläder i jersey, nästan som pyjamas och nattlinnen, i färger från hösten: brunt, grått, orange, rött, men inget blått. Det är knäppt, det är roligt, och det är hjärtevärmande, som en korg full med kattungar.
I år handlar det också om avvikelse och acceptans, någonstans. Man har tunnare kläder, en slags tunna, skira 1700-talsskjortor, och man visar också mer hud än vad jag minns.

Och flera gånger händer det där underbara som nästan bara händer när jag ser dans: att jag inte längre är där. Att jag liksom har uppgått i det hela, försvunnit. Det händer nästan aldrig när jag ser teater, men det är väl också för att jag använder en helt annan del av hjärnan då: den analytiska. 
Med dans, med bra dans, kan man bara slappna av, släppa taget och bara känna.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4229:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

OCH GE OSS SKUGGORNA, på Dramaten:

Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som tar tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.

Låter det intressant? Här är resten: 


KLANEN, av Nina Raine, på Dramaten:

Vet du vad jag är riktigt dålig på? Att hålla klaffen. Att bara vara tyst och lyssna. Att inte bara öppna munnen och börja babbla om vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag tror, utan istället lyssna på vad andra säger. Försöka förstå dom. Jag vet ju vad jag själv tycker, det är av andra som kan lära mej nånting nytt. 
Men det är nästan omöjligt.

Låter det intressant? Här är resten: 

SARA SARA SARA, STARKA KVINNOR PINKAR STÅENDE, Kulturhuset Stadsteatern:

- men om du ställde upp mej mot en vägg, fördelaktligen i något slags våtutrymmet - där det är lätt att spola av, som ett duschrum eller ett slakthus- och höjde en tårta eller något annat kladdigt som en paj eller cheesecake eller något, och sa:
”Nämn ett av Sara Lidmans mest kända verk, eller du får det här bakverket i nyllet!” så skulle jag svara:
”Lägg an, ta sikte, ge fyr!”

Låter det intressant? Här är resten: 


onsdag 26 augusti 2015

OCH GE OSS SKUGGORNA, på Dramaten, föreställning 99 20/8 2015

Regi Eirik Stubø, Scenografi och kostym Kari Gravklev, Ljus Ellen Ruge, Peruk och mask EvaMaria Holm, Med Örjan Ramberg, Lena Endre, Erik Ehn, Thomas Hanzon, Joaquin NaBi Olsson

Eliza: Words, words, words!
I'm so sick of words
I get words all day through
First from him, now from you
Is that all you blighters can do?

SHOW ME
Ur MY FAIR LADY
Av Alan Jay Lerner och Frederick Loewe

Efteråt, när den mörka sensommarkvällen börjar övergå i natt, står vi lutade över våra cyklar, utanför huset där han bor, och Abercrombie Clone säger:
”Det var lite som jag hade väntat mej: mycket gräl, och ingenting blir riktigt sagt.”
Jag har ont i ryggen, och det känns ganska skönt att stå framåtböjd, stödd på styret. Ländryggen värker. Eller menar jag svanken? Nånstans på tolfte raden, på plats 154, i Dramatens stora salong, är sätet nedsuttet, klaffsitsen känns översträckt, lutar utåt, nedåt, som om stolen var en väldigt långsam rutschkana. Eller också är det jag som har för lång överkropp, eller nåt. Den sista timmen övervägde jag att sätta mej på golvet, du vet, fälla upp sitsen och sätta mej i skräddarställning mellan stolstaderna, men jag tror inte det varit så mycket bättre. Dessutom hade nog sikten blivit vad man i biljettkassor beskriver som delvis skymd.
Vi har varit och sett en publikrepetition av Lars Noréns Ge Oss Skuggorna, på Dramaten. En väldigt lång pjäs. Men vacker. Men lång. Onödigt lång. 
Det är lite motsatsen till intensivt och koncentrerat: det är utdraget och utspätt. Som spindelväv.

Det handlar om Eugene O’Neill, hans tredje fru Carlotta, och hans två söner från tidigare äktenskap, som kommit för att fira honom på hans 61-årsdag. Den ene sonen är heroinist, den andre alkoholist. Det är 1949, tretton år sen födelsdagsbarnet fick Nobelpriset i litteratur, och sex år sen han senaste pjäs, Si, Iskarlen Kommer, hade premiär. Man grälar, tjabbar, gnabbar, hatar och avskyr. En son tar sej en sil. Den andre får läsa Lång Dags Färd Mot Natt.
Det händer egentligen inte så mycket mer. Det är en ganska lättglömd historia, faktiskt, det börjar som det slutar, och när dagen är över är det som om den aldrig hade hänt. Eugene O’Neill har haft ännu en födelsedag, bara.
Det sägs ingenting som det är jobbigt för en publik att höra. Inga allmänna, påfrestande sanningar om livet levereras, man ställs inte inför moraliska dilemman. Man får höra några väl valda svordomar - och det kluckas rejält i bänkraderna vid varje utspottat invektiv - och det känns som om det är just det man förväntar sej av Norén.

Jag gillar egentligen såna här dramer, där familjer sliter sönder varandra, där livslögner blottas och bitterheten får fritt spelrum. Jag gillar Lion In The Winter, Vem är Rädd För Virginia Woolf och Lång Dags Färd Mot Natt. Vad jag inte gillar med den här pjäsen är att det inte finns några hemligheter, inga överraskande vändningar, inga plötsliga insikter. Det känns som om man håller på så här varje dag.
Tidigare på dagen hade jag läst på lite om O’Neill, bland annat en utmärkt krönika av Dag Kronlund, chef för Dramatens arkiv och bibliotek, och mina - mycket grunda - förkunskaper gjorde att ingenting kom som en överraskning. Jag kände redan till all information, ingenting kändes nytt. 

När jag innan föreställningen satt och väntade på Abercrombie Clone, uppkrupen på den lilla muren mot Strandvägen, utanför Dramaten, käkande mitt vego-wrap från Wiggos nere i Östermalms Tunnelbana, var jag hela tiden lite orolig att jag skulle få ett mess: ”Har läst att föreställningen är 3,5 timmar lång. Har tyvärr fått förhinder.”
Men han hade varit för upptagen hela dagen för att googla, och när vi väl sitter inne i salongen, och han frågar mej hur lång föreställningen är, då är det för sent att vända. 
Och han tyckte bättre om föreställningen än vad jag gjorde. Det var kul att se en sån där riktig, gammaldags pjäs, tyckte han.

Jag tror faktiskt jag såg den här pjäsen förra gången den sattes upp på Dramaten, 1991, eller kanske minns jag bara teveuppsättningen från -93, på SVT? Jag är inte ens säker på om jag över huvud taget såg den, faktiskt, men jag tror det. Eller?

Detta är som sagt en öppen repetition, men skådespelarna är fenomenastiska, som alltid på Dramaten. Lena Endre kanske nästan är för vacker, för ungdomlig för att spela den 60-åriga skådespelerskan, för när när O’Neills söner talar om henne som motbjudande får man lust att skicka dom till en optiker. Jag vill se henne göra Blanche. 
Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som har tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.
Och jag undrar hur Thomas Hanzon vore som den avsatte prästen och numera tourguiden Shannon i Tennessee Williams Leguanens Natt, The Night of he Iguana? Jag tror han skulle kunna vara strålande. Lite briljant, liksom.

Scenografin är vacker, och mörk som en film noir. Möbler står utställda lite här och var i skuggorna på scenen, vackert belysta av nedslag, och jag kommer någonstans att tänka på Norma Desmonds enorma palats på Sunset Boulevard. Man jobbar på djupet och på bredden av den enorma scenen. Huset känns monumentalt. Detta är inte en liten trång villa där alla går varandra på nerverna, detta är ett slott, en herrgård, ett Xanadu där man aldrig riktigt vet var man har varandra.
Kostymerna är moderna, tidlösa, i dämpade, murriga färger. Den enda färgen är det röda i en slips, det röda i en näsduk, nedstucken i bröstfickan på en kavaj.
Man har valt att införa jazzmusik, kanske för att pigga upp, ge puls, öka tempot, men för mej funkar det inte. När musiken försvinner känns det bara ännu mer segt, ännu långsammare. Detta är inte en bebop-familj.
Likaså är greppet med filmkamera och projiceringar lite störande: i vissa scener filmas personer i närbild, och projiceras på fonden. Ibland visar man istället gamla foton, eller filmsnuttar. Detta hade kanske varit mer effektivt om detta var en pjäs om en regissör, författare eller skådespelare som var verksam inom filmen? För mej känns det bara som just ett oförklarligt grepp. Varför inte sända hela teaterpjäsen på film, likaväl? Det är inte direkt störande, men liksom jazzmusiken är det lite distraherande. 

Eftersom detta är ett slags biografi-drama, känner Norén antagligen att han måste klämma in en massa referenser och historisk fakta, för att visa att han är påläst. Det yttrar sej ofta i mycket osmidigt skrivna repliker.
Lena Endre har till exempel i början en bitch till monolog, fylld av ganska klumpigt insprängd information av typen: ”Din andra fru, Agnes, mamma till Shane och Oona, din dotter som du förskjutit för att hon som artonåring gifte sej med den 54-årige Charlie Chaplin, var en mycket framgångsrik författare när ni gifte er, 1918.”
Jag hoppas verkligen att jag skapar ett nytt uttryck när jag kallade det slags uttalandet för Déjà Knew-repliker. Med det menar jag repliker där det berättas något som alla på scenen redan vet, där informationen uteslutande är riktad till publiken, men där man i salongen också sitter och undrar hur det kommer sej att den andra rollen inte svara med: 
”Och? Jag vet allt det där, vad är det egentligen du vill säga?”

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis biljett, tack Miss Austen! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4229:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

KLANEN, av Nina Raine, på Dramaten:

Vet du vad jag är riktigt dålig på? Att hålla klaffen. Att bara vara tyst och lyssna. Att inte bara öppna munnen och börja babbla om vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag tror, utan istället lyssna på vad andra säger. Försöka förstå dom. Jag vet ju vad jag själv tycker, det är av andra som kan lära mej nånting nytt. 
Men det är nästan omöjligt.

Låter det intressant? Här är resten: 

SARA SARA SARA, STARKA KVINNOR PINKAR STÅENDE, Kulturhuset Stadsteatern:

- men om du ställde upp mej mot en vägg, fördelaktligen i något slags våtutrymmet - där det är lätt att spola av, som ett duschrum eller ett slakthus- och höjde en tårta eller något annat kladdigt som en paj eller cheesecake eller något, och sa:
”Nämn ett av Sara Lidmans mest kända verk, eller du får det här bakverket i nyllet!” så skulle jag svara:
”Lägg an, ta sikte, ge fyr!”

Låter det intressant? Här är resten: 

DEN GALNA DAGEN - ELLER FIGAROS BRÖLLO, på Mälarhöjdens Friluftsteater:

"Jag har faktiskt aldrig sett Petra Nielsen så här rolig. Hon spelar den gamla nuckan som vill gifta sej, och även om hon är för ung och för snygg så köper man henne. Hon påminner mej om en roll som Margathe Krook gjorde, som kärlekskrank kärring med upptejpad näsa, där hon lät en man ta henne på bröstet, och sen tackade honom. "
Låter det intressant? Här är resten: 


lördag 22 augusti 2015

Är det för mycket begärt -

 - att Dansk Danseteater kommer till Stockholm med en helaftonsföreställning? De årliga smakproven på Parkteatern ger mej abstinens.

fredag 21 augusti 2015

Just nu ser jag fram emot -

- Dansk Danseteater och verket Carmina Burana av Tim Rushton, och en sneak peak ur Firebird som har premiär 2016.

Förra året när dom var här, visade dom upp ett smakprov på kommande premiärer, bland annat Carmina Burana, skrev jag så här: 

För ganska länge sen såg jag ”Fosse” i London, en föreställning där man tagit de koreografiska höjdpunkterna ur Bob Fosses liv och satt ihop dom till en helaftonsföreställning. Det funkade sådär, kan jag tycka. Det var bara toppar och inga dalar, vilket gjorde att allting blev ganska jämntjockt, och blad alla topparna fanns det liksom inga toppar. Man behöver dalarna. 
När Dansk Danseteater bjuder på en afton av smakprov ur Black Diamond och Carmina Burana, lyckas dom så mycket bättre. Och jag måste citera Velma Kelly i Kander & Ebbs Chicago: 
”Well, I was in such a state of shock that I completely blacked out; I can't remember a thing.”
Jag tror att jag sitter ner, men det känns som om jag svävar. Mitt analytiska, distanserade iakttagande är helt satt ur funktion. 
Jag är en väldigt osofistikerad dansåskådare. Mina krav är ganska basala: för att tillfredsställa mej behöver dans bara vara sexigt, roligt eller vackert. Jag brukade ha ett fjärde krav: att dansen ska vara vettig, men jag har lättat på det. Jag behöver inte längre fatta vad som händer. 
Detta är vackert, roligt och sexigt, och så mycket mer. Detta är hallucinogent. Detta är kroppar som gör saker jag inte trodde var möjliga, och rörelser jag aldrig förut sett.


Du kan läsa mer här: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/08/dansk-dansteater-smakprov-ur-tim.html

MEDVERKANDE
Luca Marazia
Alessandro Sousa Pereira
Maxim-Jo Beck McGosh
Milou Nuyens
Stefanos Bizas
Csongor Szabó
Emily Nicolaou
Jernej Bizjak
Lucia Pasquini
Joe George