Av Pierre Augustin Caron de Beaumarchais, regi Fredrik Hiller, Koreografi Thérèse Andersson Lewis, Alla Luks, Kostym Alla Luks, Scenografi Alla Luks och Curt Luks, Musikansvarig Johan Wennerstrand, Musikbakgrund Johan Wennerstrand, Ljudteknik Björn Sundig, Med Théreèse Andersson Lewis, Glenn Edell, Fredrik Hiller, Alla Luks, Petra Nilesen, Per Ragnar, Philip Haglund, Åke Hellberg, Johan Wennerstrand.
Summer loving had me a blast, oh yeah
Summer loving happened so fast,
I met a girl crazy for me,
Met a boy cute as can be,
Summer days drifting away,
To, uh oh, those summer nights
Well-a well-a well-a huh
Tell me more, tell me more
Did you get very far?
SUMMER NIGHTS
Ur GREASE
Av MORRIS, STEPHEN PAUL DAVID
Jag hade ingen aning om vem Pierre Augustin Caron de Beaumarchais var, så när min kompis Patti Li-Leuk messade mej och frågade om jag ville följa med och se Mälarhöjdens Friluftsteaters uppsättning av Figaros Bröllop eller Den Tokiga Dagen, undrade jag varför någon skulle vilja se en opera - utan musik? Men jag sa givetvis ja. Och medan jag väntade på att han skulle svänga förbi så att vi kunde cykla ut tillsammans började jag googla:
Och om jag har fattat rätt, så, när du sitter i en bil som kör längst med Munkbroleden i Gamla Stan, precis innan cykalbanan försvinner ner under Riddarhusbron, där den där konstiga viken mellan Gamla Stan och Riddarholmen börjar, vid Piperska Palatset, så kör man över ruinerna av en gammal teater. Eller ruin och ruin, dom rev huset 1899, och då hade dom inte haft teater där på hundra år, sen Dramaten, på den här tiden inkvarterat i Arsenalen, gamla Makalös, fick sitt teatermonopol 1798.
Här låg Kirsteinska huset, på Munkbrogatan 2, och på översta våningen i byggnaden låg Munkbroteatern. Men själva teatergruppen som huserade här, från 1784 till 1799, kallades Stenbergs Teater, eller Nya Svenska Teatern, eller efter 1788 Svenska Komiska Teatern eller Komiska Teatern. Kärt barn och allt det där.
Och det var här som man den 20 December 1792 hade sverigepremiär på Figaros bröllop eller Den tokiga dagen, skriven av Pierre Augustin Caron de Beaumarchais, en snubbe som verkar vara väldigt populär bland operatonsättare, för han har även skrivit en pjäs som heter Barberaren i Sevilla, som hade haft sin Sverigepremiär på Munkbroteatern redan 1784.
”Pjäs, är det inte en opera?” undrar kanske du, och på det svarar jag:
”Eller hur, det trodde jag med?”
Men det visar sej att innan den blev en opera var den en pjäs. På samma sätt som man nu för tiden återanvänder filmer för att göra musikaler, operafierade man pjäser, och återanvände dom som libretton.
Dramat skrevs 1775, men var så ekivok - det är en himla massa omoral inbakad i kakan, så mycket att författaren faktisk dömdes till en liten fängelsevistelse - att den inte fick sin urpremiär i Frankrike förrän 1783.
Och den verkade vara en riktig 1700-talshit på teatern i Gamla Stan, för den spelades hela 29 gånger under en sjuårsperiod. 1799 sattes den till och med upp på Dramaten i Arsenalsteatern.
Och förresten: trots att Mozarts opera kom redan 1786, hade den inte Sverigepremiär förrän 1821, men i det gamla operahuset, det som G3 byggde.
Det är otroligt hur mycket man hinner googla ibland. Och tack, Wikipedia.
Jag var här förra sommaren, och såg Charleys Tant, och scenrummet - som jag antar är en fast struktur - är detsamma: ett stort blåmålat rum. Man har nog tänkt att den blåa färgen ska påminna om himlen därutanför, därbakom, men jag tycker nog att den drar mer åt kobolt, vilket inte är negativt.
Man behöver dörrar i fars, och det finns två dörrar till vänster, en till höger, en i fonden och ett stor fönster i mitten längst bak. Det står en Mae West-soffa, en sån där som Salvador Dali målade, där soffan liksom liknar två läppar, ryggstödet är överläppen, och så sitter man på underläppen?
Detta måste vara den teater som har Stockholms snyggaste utsikt. Publikläktarna står i en backe som stupar ner i Mälaren, och dom är vända så att skådisarna agerar med ryggen mot sjön, så att vi, publiken, får njuta av vattnet, solen, utsikten. Genom fönstret i fondväggen ser vi båtar tuffa förbi, långt därnere, och på anda sidan kan man se - är det Bromma? Eller Fågelön? En och annan cyklist, joggare eller stavmotionär kommer ångande på skogstigen bakom spelplatsen, men det stör inte, det tillför till känslan av frodigt folklustspel.
Det handlar om Figaro och Suzanne, som ska gifta sej. Han jobbar som betjänt åt Greve Almaviva, och hon är kammarjungfru åt Grevinnan, och kruxet är bara att det finns en gammal lag, eller sed eller något; att Greven har rätt att smaka kakan innan brudgummen gör det. Du fattar vad jag menar, va? Prova skon? Testa strumpan? Noblesse oblige, och allt det där.
Dessutom har Figaro lånat pengar av Marceline, en äldre kvinna som vid svenska urpremiären spelades av en man, så man fattar att det inte är en kalaspinga, och om han inte betalar tillbaka skulden har han lovat gifta sej med henne. Om han däremot gifter sej blir hela återbetalningen lite komplicerad, för ingen kan ju tvinga honom att gifta sej om han redan är gift, så det stundande bröllopet måste förhindras.
Kostymerna är så där härligt 1700-tal: långa svepande klänningar, korsetter, utsvängda långrockar och broderade västar. Produktionsbolaget sätter upp en hel del operaföreställningar, så jag antar att man har ett litet lager att plocka ur, för detta är inte saker man rafsar ihop i en hast.
Jag gillar fars. Jag gillar fars när den inte fjantas till med fåniga dialekter och anakronistiska referenser, utan när allt är på liv och död, när tempot är lika rytmiskt och synkoperat som ett steppsolo, och rörelser och förflyttningar på scenen är hårt koreograferade.
Och det här är en ren njutning. Det mycket kapabla, lekfulla regin har en väldigt stor del i det hela, men också att många av skådisarna har ett musikaliskt förflutet. Dom kan röra sej, och dom kan det här med takt, tempo och rytm. Ibland sitter jag och skrattar åt tonfall, eller upprepningar av ord och fraser.
Man har också klämt en massa modern musik, med ny text, och kanske hade man inte behövt ha riktigt så många sånger, för farser bygger på tempo, och ibland känns det som om de musikaliska numren stoppar upp.
Och man kanske är lite för gubbsjuka ibland, vad gäller sex-skämt, och man kunde kanske ha varit lite mer… sofistikerade? Antyda, istället för att skrika ut? Låta publikens snuskiga fantasi få jobba istället för att basunera ut varenda dubbelmening?
Det är lite förvånande att den här pjäsen inte spelas oftare, men kanske har det att göra med att Molières komedier ofta är skrivna på vers, och anses vara mer ’finkultur’?
Thérèse Andersson Lewis, i rollen som Suzanne, kammarjungfrun som ska gifta sej, har hittat en roll - eller har rollen hittat henne? - som passar henne perfekt. Det är lite som om författaren hade författat med tanke på henne. Alla hennes styrkor utnyttjas, och hon låter inte en chans gå henne förbi. Hon flänger runt och håller reda, intrigerar och hittar lösningar. Du vet dom där klassiska privatteaterfarserna där man brukar ha en stor komiker i huvudrollen, som snurrar i sej i lögner, otrohet och intriger? Jag sitter lite och funderar på hur det vore om man moderniserade och gjorde ett litet könsbyte på dom och satte den här aktrisen i huvudrollen. Eller; lät henne riva av alla dom stora Molière-pigorna medan hon fortfarande har orken och den rätta åldern.
Jag har faktiskt aldrig sett Petra Nielsen så här rolig. Hon spelar den gamla nuckan som vill gifta sej, och även om hon är för ung och för snygg så köper man henne. Hon påminner mej om en roll som Margathe Krook gjorde, som kärlekskrank kärring med upptejpad näsa, där hon lät en man ta henne på bröstet, och sen tackade honom. Här blir Petra Nielsen liksom inte ett känt namn som fått en roll för att locka publik ut till förorten, hon - för mej i alla fall - blir en skådis som får visa en helt ny talang, och bevisar varför hon blev känd i första hand.
Det är lite som om hon och resten av ensemblen tillsammans gått en kurs i commedia del’arte, för flera av dom har liksom ett gemensamt scenspråk.
Fredrik Hiller spelar den uppeggade greven, och även om han är bra är det i den andra uppgiften, den som regissör, som han briljerar, och jag undrar om det kanske inte hade blivit ännu bättre om han helt hade gått in för bara regissera, så att han fått en ännu bättre överblick.
Och så vill jag nämna Philip Haglund i rollen som Cherubino, greven page. Lång och slank som en Cagelle, på gränsen till tunn, är han lite av en scenisk rara avis, en sån där som är vansinnigt rolig, men som samtidigt får mej att fundera på om han verkligen vet hur kul han är?
Men så har vi Åke Hellberg, som med sina dubbla småroller, som den pruttfulle trädgårdsmästaren och den debile, läspande domaren, lyckas sno varenda scen han är med i. Det är bara tapeterna kvar när han går av. Han kommer in, och på något sätt lyckas pjäsen göra en slags saltomortal och handlar plötsligt bara om honom. Redan någon minut efter hans första entré, börjar det bläddras i programmet i bänkraderna: Vem är han, och när får han spela Orgon i Tartuffe?
Nästa år - om du inte sätter upp denna föreställning igen, vilket dom mycket väl skulle kunna göra - så tycker jag att dom ska testa något av Molière, nån av hans versdramer, och testa om det går att dra det hela åt rap. Kanske inte direkt toasting, mer åt electro rap, kanske? Eller Old School Rap? Jag tror att Fredrik Hiller är rätt man för jobbet.
Eller: jag läste någonstans att det finns en pjäsversion av Barberaren i Sevilla, det kanske vore något?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Rabatterad biljett 150:-. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4229:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
KÄRLEKEN ÄR FRI!?, Folkteatern Gävleborg på Parkteatern Bredäng:
Den här föreställningen fyller en viktig funktion. I ett Sverige där många av oss är så rädda att bli kallade rasister och främlingsfientliga att vi knappt anser oss ha rätten till en åsikt, av rädsla för att bli facebook-lynchade, är det viktigt att sånt här tas upp och diskuteras på ett medmänskligt, ickepolitiskt, sekulärt sätt.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/karleken-ar-fri-folkteatern-gavleborg.html
ROMEO OCH ROMEO, ett gästspel på Brunnsgatan 4:
Förhållandet mellan Romeo och Romeo känns också lite väl kyskt, det är varken Grindr-romantiskt, där man skulle kunna ana en ångande kåthet, eller framfört med en pryd passion som något av Jane Austen eller en av alla dom där Brontë-Brudarna. Dom känns kanske mer som två k-kompisar som inte träffas speciellt ofta: Du gör som du brukar så gör jag som jag brukar, så går det väl som det brukar gå.
Låter det intressant? Här är resten:
SOMMARKONSERT I GULDFOAJÉN, på Kungliga Operan:
”Något är konstigt,” sa Patti-Li Leuk, och dubbel- eller trippelcheckade våra biljetter, och jämförde dom med programbladet vi precis blivit tillstuckna. Om jag verkligen hade lyssnat hade jag nog svarat något i stil med No shit Sherlock, men jag var för upptagen med att filma mej själv. Jag snurrade runt, runt, inne i Kungliga Operans Guldfoajén, glas med champagne i ena handen, selfiepinne i den andra, och lyckades på något magiskt sätt klara av att inte tjonga till någon av kristallerna i kristallkronorna.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar