Regi Eirik Stubø, Scenografi och kostym Kari Gravklev, Ljus Ellen Ruge, Peruk och mask EvaMaria Holm, Med Örjan Ramberg, Lena Endre, Erik Ehn, Thomas Hanzon, Joaquin NaBi Olsson
Eliza: Words, words, words!
I'm so sick of words
I get words all day through
First from him, now from you
Is that all you blighters can do?
SHOW ME
Ur MY FAIR LADY
Av Alan Jay Lerner och Frederick Loewe
Efteråt, när den mörka sensommarkvällen börjar övergå i natt, står vi lutade över våra cyklar, utanför huset där han bor, och Abercrombie Clone säger:
”Det var lite som jag hade väntat mej: mycket gräl, och ingenting blir riktigt sagt.”
Jag har ont i ryggen, och det känns ganska skönt att stå framåtböjd, stödd på styret. Ländryggen värker. Eller menar jag svanken? Nånstans på tolfte raden, på plats 154, i Dramatens stora salong, är sätet nedsuttet, klaffsitsen känns översträckt, lutar utåt, nedåt, som om stolen var en väldigt långsam rutschkana. Eller också är det jag som har för lång överkropp, eller nåt. Den sista timmen övervägde jag att sätta mej på golvet, du vet, fälla upp sitsen och sätta mej i skräddarställning mellan stolstaderna, men jag tror inte det varit så mycket bättre. Dessutom hade nog sikten blivit vad man i biljettkassor beskriver som delvis skymd.
Vi har varit och sett en publikrepetition av Lars Noréns Ge Oss Skuggorna, på Dramaten. En väldigt lång pjäs. Men vacker. Men lång. Onödigt lång.
Det är lite motsatsen till intensivt och koncentrerat: det är utdraget och utspätt. Som spindelväv.
Det handlar om Eugene O’Neill, hans tredje fru Carlotta, och hans två söner från tidigare äktenskap, som kommit för att fira honom på hans 61-årsdag. Den ene sonen är heroinist, den andre alkoholist. Det är 1949, tretton år sen födelsdagsbarnet fick Nobelpriset i litteratur, och sex år sen han senaste pjäs, Si, Iskarlen Kommer, hade premiär. Man grälar, tjabbar, gnabbar, hatar och avskyr. En son tar sej en sil. Den andre får läsa Lång Dags Färd Mot Natt.
Det händer egentligen inte så mycket mer. Det är en ganska lättglömd historia, faktiskt, det börjar som det slutar, och när dagen är över är det som om den aldrig hade hänt. Eugene O’Neill har haft ännu en födelsedag, bara.
Det sägs ingenting som det är jobbigt för en publik att höra. Inga allmänna, påfrestande sanningar om livet levereras, man ställs inte inför moraliska dilemman. Man får höra några väl valda svordomar - och det kluckas rejält i bänkraderna vid varje utspottat invektiv - och det känns som om det är just det man förväntar sej av Norén.
Jag gillar egentligen såna här dramer, där familjer sliter sönder varandra, där livslögner blottas och bitterheten får fritt spelrum. Jag gillar Lion In The Winter, Vem är Rädd För Virginia Woolf och Lång Dags Färd Mot Natt. Vad jag inte gillar med den här pjäsen är att det inte finns några hemligheter, inga överraskande vändningar, inga plötsliga insikter. Det känns som om man håller på så här varje dag.
Tidigare på dagen hade jag läst på lite om O’Neill, bland annat en utmärkt krönika av Dag Kronlund, chef för Dramatens arkiv och bibliotek, och mina - mycket grunda - förkunskaper gjorde att ingenting kom som en överraskning. Jag kände redan till all information, ingenting kändes nytt.
När jag innan föreställningen satt och väntade på Abercrombie Clone, uppkrupen på den lilla muren mot Strandvägen, utanför Dramaten, käkande mitt vego-wrap från Wiggos nere i Östermalms Tunnelbana, var jag hela tiden lite orolig att jag skulle få ett mess: ”Har läst att föreställningen är 3,5 timmar lång. Har tyvärr fått förhinder.”
Men han hade varit för upptagen hela dagen för att googla, och när vi väl sitter inne i salongen, och han frågar mej hur lång föreställningen är, då är det för sent att vända.
Och han tyckte bättre om föreställningen än vad jag gjorde. Det var kul att se en sån där riktig, gammaldags pjäs, tyckte han.
Jag tror faktiskt jag såg den här pjäsen förra gången den sattes upp på Dramaten, 1991, eller kanske minns jag bara teveuppsättningen från -93, på SVT? Jag är inte ens säker på om jag över huvud taget såg den, faktiskt, men jag tror det. Eller?
Detta är som sagt en öppen repetition, men skådespelarna är fenomenastiska, som alltid på Dramaten. Lena Endre kanske nästan är för vacker, för ungdomlig för att spela den 60-åriga skådespelerskan, för när när O’Neills söner talar om henne som motbjudande får man lust att skicka dom till en optiker. Jag vill se henne göra Blanche.
Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som har tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.
Och jag undrar hur Thomas Hanzon vore som den avsatte prästen och numera tourguiden Shannon i Tennessee Williams Leguanens Natt, The Night of he Iguana? Jag tror han skulle kunna vara strålande. Lite briljant, liksom.
Scenografin är vacker, och mörk som en film noir. Möbler står utställda lite här och var i skuggorna på scenen, vackert belysta av nedslag, och jag kommer någonstans att tänka på Norma Desmonds enorma palats på Sunset Boulevard. Man jobbar på djupet och på bredden av den enorma scenen. Huset känns monumentalt. Detta är inte en liten trång villa där alla går varandra på nerverna, detta är ett slott, en herrgård, ett Xanadu där man aldrig riktigt vet var man har varandra.
Kostymerna är moderna, tidlösa, i dämpade, murriga färger. Den enda färgen är det röda i en slips, det röda i en näsduk, nedstucken i bröstfickan på en kavaj.
Man har valt att införa jazzmusik, kanske för att pigga upp, ge puls, öka tempot, men för mej funkar det inte. När musiken försvinner känns det bara ännu mer segt, ännu långsammare. Detta är inte en bebop-familj.
Likaså är greppet med filmkamera och projiceringar lite störande: i vissa scener filmas personer i närbild, och projiceras på fonden. Ibland visar man istället gamla foton, eller filmsnuttar. Detta hade kanske varit mer effektivt om detta var en pjäs om en regissör, författare eller skådespelare som var verksam inom filmen? För mej känns det bara som just ett oförklarligt grepp. Varför inte sända hela teaterpjäsen på film, likaväl? Det är inte direkt störande, men liksom jazzmusiken är det lite distraherande.
Eftersom detta är ett slags biografi-drama, känner Norén antagligen att han måste klämma in en massa referenser och historisk fakta, för att visa att han är påläst. Det yttrar sej ofta i mycket osmidigt skrivna repliker.
Lena Endre har till exempel i början en bitch till monolog, fylld av ganska klumpigt insprängd information av typen: ”Din andra fru, Agnes, mamma till Shane och Oona, din dotter som du förskjutit för att hon som artonåring gifte sej med den 54-årige Charlie Chaplin, var en mycket framgångsrik författare när ni gifte er, 1918.”
Jag hoppas verkligen att jag skapar ett nytt uttryck när jag kallade det slags uttalandet för Déjà Knew-repliker. Med det menar jag repliker där det berättas något som alla på scenen redan vet, där informationen uteslutande är riktad till publiken, men där man i salongen också sitter och undrar hur det kommer sej att den andra rollen inte svara med:
”Och? Jag vet allt det där, vad är det egentligen du vill säga?”
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis biljett, tack Miss Austen! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4229:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
KLANEN, av Nina Raine, på Dramaten:
Vet du vad jag är riktigt dålig på? Att hålla klaffen. Att bara vara tyst och lyssna. Att inte bara öppna munnen och börja babbla om vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag tror, utan istället lyssna på vad andra säger. Försöka förstå dom. Jag vet ju vad jag själv tycker, det är av andra som kan lära mej nånting nytt.
Men det är nästan omöjligt.
Låter det intressant? Här är resten:
SARA SARA SARA, STARKA KVINNOR PINKAR STÅENDE, Kulturhuset Stadsteatern:
- men om du ställde upp mej mot en vägg, fördelaktligen i något slags våtutrymmet - där det är lätt att spola av, som ett duschrum eller ett slakthus- och höjde en tårta eller något annat kladdigt som en paj eller cheesecake eller något, och sa:
”Nämn ett av Sara Lidmans mest kända verk, eller du får det här bakverket i nyllet!” så skulle jag svara:
”Lägg an, ta sikte, ge fyr!”
Låter det intressant? Här är resten:
DEN GALNA DAGEN - ELLER FIGAROS BRÖLLO, på Mälarhöjdens Friluftsteater:
"Jag har faktiskt aldrig sett Petra Nielsen så här rolig. Hon spelar den gamla nuckan som vill gifta sej, och även om hon är för ung och för snygg så köper man henne. Hon påminner mej om en roll som Margathe Krook gjorde, som kärlekskrank kärring med upptejpad näsa, där hon lät en man ta henne på bröstet, och sen tackade honom. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar