Förra året när dom var här, visade dom upp ett smakprov på kommande premiärer, bland annat Carmina Burana, skrev jag så här:
För ganska länge sen såg jag ”Fosse” i London, en föreställning där man tagit de koreografiska höjdpunkterna ur Bob Fosses liv och satt ihop dom till en helaftonsföreställning. Det funkade sådär, kan jag tycka. Det var bara toppar och inga dalar, vilket gjorde att allting blev ganska jämntjockt, och blad alla topparna fanns det liksom inga toppar. Man behöver dalarna.
När Dansk Danseteater bjuder på en afton av smakprov ur Black Diamond och Carmina Burana, lyckas dom så mycket bättre. Och jag måste citera Velma Kelly i Kander & Ebbs Chicago:
”Well, I was in such a state of shock that I completely blacked out; I can't remember a thing.”
Jag tror att jag sitter ner, men det känns som om jag svävar. Mitt analytiska, distanserade iakttagande är helt satt ur funktion.
Jag är en väldigt osofistikerad dansåskådare. Mina krav är ganska basala: för att tillfredsställa mej behöver dans bara vara sexigt, roligt eller vackert. Jag brukade ha ett fjärde krav: att dansen ska vara vettig, men jag har lättat på det. Jag behöver inte längre fatta vad som händer.
Detta är vackert, roligt och sexigt, och så mycket mer. Detta är hallucinogent. Detta är kroppar som gör saker jag inte trodde var möjliga, och rörelser jag aldrig förut sett.
MEDVERKANDE
Luca Marazia
Alessandro Sousa Pereira
Maxim-Jo Beck McGosh
Milou Nuyens
Stefanos Bizas
Csongor Szabó
Emily Nicolaou
Jernej Bizjak
Lucia Pasquini
Joe George
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar