Av: Rickard Karlsson och Petter Jiveskog, Regi: Catta Neuding Koreografi: Cecilia Säverman, Medverkande: Amy Alsegård, Cecilia Säverman, Rickard Karlsson, Petter Jiveskog, Thorbjörn Andersson
We kiss in a shadow
We hide from the moon
Our meetings are few
And over too soon
We speak in a whisper
Afraid to be heard
When people are near
We speak not a word
Alone in our secret
Together we sigh
For one smiling day to be free
To kiss in the sunlight
And say to the sky
"Behold and believe what you see
Behold how my lover loves me
WE KISS IN A SHADOM
Ur THE KING AND I
Av Rodgers & Hammerstein
När jag var yngre - mycket yngre - tyckte jag att man måste göra något radikalt åt Shakespeare. Fanns det nån som fattade vad han skrev om? Jag menade inte handlingen, även om den var väl snurrig ibland - jag menade alla konstiga ord, alla liknelser, alla omskrivningar. Varför var han tvungen att säga allt på ett så invecklat sätt? Jag tyckte att man skulle gå fram med en häcksax, kapa och klippa och tukta: ta bort allt som folk inte förstår, skriv om det som går att göra förståeligt. Fattar inte alla vad ett ord betyder? Stryk det. Hänger ingen med i en liknelse? Ta bort den. Shakespeare för folket. Shakespeare för människor av idag.
Jag skäms lite att skriva att jag inte var tonåring när jag tyckte såhär. Jag var gott och väl fyllda 20 år. Jag tyckte också att det inte lät så dumt när kompisar tyckte att man skulle göra om Stockholms Slott till lägenheter.
Men jag vet bättre nu. Nånstans på vägen har jag lärt mej att man ska vända sej till den intelligentaste i publiken. Den smartaste, den mest beläste. Om man riktar sej till den slöaste kniven i lådan blir ingen nånsin smartare, ingen lär sej någonting, inga nya tankar föds, och för de flesta i publiken verkar föreställningen fördummande, och det hela blir bara ett stort slöseri med tid, och då kan vi alla stanna hemma och skratta åt hur mycket större idioter folk är i dokusåpor, och diskutera hur kulturellt viktig Melodifestivalen är.
Dessutom är man väl naiv om man tror att nån förutom gräddskiktet skulle få flytta in på slottet. Visserligen var det ett annat Sverige på den tiden, men kom igen, hur dum kunde man vara? Eller var man bara så ung?
Jag ser Eksjö-Maja på lång väg, redan när jag kommer cyklande. Vi kommer från olika håll på Brunnsgatan, hon nerifrån Birger Jarlsgatan, och jag uppifrån Regeringsgatan. Hon ser en massa teater, speciellt om man tänker på att hon inte ens bor i stan, utan åker hit sporadiskt lite då och då, men hon, liksom jag, har lyckats missa den här pjäsen förra gången den sattes upp.
Det står en himla många medelålders män utanför teatern på Brunnsgatan 4, och man behöver inte veta att det är början på Stockholm Pride-veckan för att gissa åt vilket håll dom här herrarna lutar. Det är nog inte första gången många av dom betalar för att gå ner i en källare och förlusta sej.
När jag går ner för att hämta min biljett hör jag en av de få kvinnorna som hittat hit säga:
”Jag har inte rest så mycket i Sverige, jag har mest rest i Världen,” vilket fick mej att le lite grann, för visst är det en underbar sak att kläcka ur sej?
Föreställningen börjar på ett väldigt intressant sätt: med ett ganska invecklat gatuslagsmål mellan svartklädda personer, på en halvmörk scen, och jag, som sitter bredvid Eksjö-Maja i mitten längst fram, sätter mej intresserad upp: det här känns mer ambitiöst än jag trodde. Tyvärr visar det sej bara vara ett grepp för att fånga publikens uppmärksamhet, för nästa scen föreställer en samtal mellan de två skådisarna som har huvudrollerna, och vad dom ska göra med alla statisterna.
Det handlar om två killar som sätter upp en gay-version av Romeo och Julia, kallad Romeo & Romeo, där den ena skådisen i pjäsen är en total amatör, och den andre verkar anse sej vara en riktig scenräv med åratal av erfarenhet. Lite som Balou och Mowgli, om dom vore bögar, och teaterintresserade.
I grunden låter det som en intressant tanke: att homosexualisera en Shakespearepjäs. Att släktfejden byts ut mot homofobi. Men kanske borde man ha tänkt lite till. Man håller en ganska ironisk inställning, både till pjäsen och till Shakespeare, man går in och ut ur handlingen, kommenterar och gör sej ibland lustig över skeendet, vilket gör att det blir lite svårt att verkligen bli drabbad av uppsättningen. Förhållandet mellan Romeo och Romeo känns också lite väl kyskt, det är varken Grindr-romantiskt, där man skulle kunna ana en ångande kåthet, eller framfört med en pryd passion som något av Jane Austen eller en av alla dom där Brontë-Brudarna. Dom känns kanske mer som två knullkompisar som inte träffas speciellt ofta: Du gör som du brukar så gör jag som jag brukar, så går det väl som det brukar gå.
Det är som om någon efter ett par öl kläckt ur sej:
”Faan, man borde sätta upp typ en bögversion av Romeo och Julia!”
”Oj, vad kul!”
”Typ Romeo och… Julio! Om kärleken mellan två killar där den ena är en hårt hållen katolsk latino, uppfostrad i en machokultur!”
”Ja, vad intressant!”
”Eller Romeo och Julian! Där den ena kommer från en invandrad arbetarklass, och den andra tillhör adeln!”
”Det låter ännu bättre!”
”Vad sägs om Romeo och Roman Romanov: Romeo blir kär i en Ryss, en avlägsen släkting till Tsaren?”
”Asfascinerande!”
”Kanske Romeo och Romerna? En vanlig kille träffar en sexig tiggare utanför ICA? Kan två kulturer mötas - kan dom bli lycklig tillsammans?
”Urintressant!”
”Eller vad sägs om Romeo och Romeo? Som titel bara?"
"Jag gillade det där med ryssarna...."
"En kan ha ryska föräldrar?”
”Det låter ju superintressant!”
Och sen har man inte tänkt så mycket mer.
Vilket är synd, för här finns grunden till något som skulle kunna ha blivit väldigt bra, men det känns som om man har stannat på halva vägen. Man har nöjt sej, liksom.
Pjäsen i pjäsen stoppas flera gånger, för att skådisarna ska diskutera, och det hade kunnat vara riktigt intressant att få följa en slags dramatiserad repetition av en så radikal läsning, men tyvärr är det dom diskuterar inte alls så intressant som det skulle kunna vara. Istället för att diskutera problemen som uppstår, så försöker man driva lite med teatern i stort, man skämtar om alla de statister man inte kommer ha råd att betala, eller pratar om kontrakt. Den intressanta diskussionen, den politiska, den om homofobi, eller den om Shakespeares verk, om vad som betyder vad och hur man tolkar och visar det, verkar inte alls ha intresserat manusförfattaren och/eller regissören. Man har liksom inte gått på djupet i någonting.
I ursprungsverket är fejden mellan de olika släkterna den stora vältestenen, så i den här produktionen hade jag väntat mej att en förbjuden kärlek mellan män skulle ha samma slags roll, men det fungerar inte alls så: Baloo-Romeos vänner verkar inte alls ha något emot att han har förälskat sej i en kille, och inte heller Amman, Prästen eller Apotekaren verkar ha något emot deras kärlek. Det verkar heller inte finnas några slags hinder hos Romeosarna själva: de verkar vara väldigt trygga i sin homosexualitet och gör inga försöka att dölja den varken för andra eller sej själva, vilket jag tycker är synd, för det är alltid mycket intressantare att se kärlek som tvekar, tvivlar och kämpar emot.
De enda avogt inställda är Mowgli-Romeos föräldrar, som för att ge en känga åt Putins homofobi har gjorts om till Ryssar, ett grepp som känns ganska påklistrat, inklämt för att ge pjäsen aktualitet, och tyvärr inte riktigt taget på allvar.
Jag hoppas att dom fortsätter jobba på föreställningen, och göra några förändringar, för jag tycker att grundidén, det här att aktualisera och göra en radikal omtolkning av en klassiker är värd att utforskas. Jag skulle gärna se en serie av semi-realistiska pjäser där man tar sej an klassiker med en mycket vinklad tolkning, där man liksom får följa tillkomsten av en uppsättning, och se problemen som uppstår med just den valda läsningen, svårigheter med texten och förklaringar på sånt man kanske inte förstår: Macbeth ur ett gravt feministiskt perspektiv. En Midsommarnattsdröm ur ett rejält främlingsfietligt sätt att se den. Trettondagsafton om dom organiserade religionerna får styra?
Och jag skulle inte bli förvånad om nästa års föreställning börjar med någorlunda så här:
EN KÄLLARTEATER NÅGONSTANS I STOCKHOLM. MOWGLI-ROMEO I MODERNA KLÄDER SITTER OCH LÄSER EN BLOGG. BALOO-ROMEO OCH THORBJÖRN I TIDSTYPISKA KOSTYMER, KOMMER IN.
BALOO-ROMEO: (TILL MOWGLI-ROMEO.) Varför har du inte bytt om, pjäsen börjar typ nu?
MOWGLI-ROMEO: Nån fjolla med en blogg har skrivit att han inte tycker att jag var underbar, och han skriver ingenting om att jag ser alldeles förtjusande ut när jag bara har kalsonger på mej, eller att jag är söt i största allmänhet…
THORBJÖRN: Gjorde han inte? Skrev han inte om att din kalsongstripp inte riktigt får önskad effekt eftersom ni båda två stått i underkläder i början av pjäsen, och att publiken liksom förväntar sej något mer om hela saken är att du ska strippa igen? Dom har ju redan sett det en gång, så vad är grejen?
MOWGLI-ROMEO: Nej, det skrev han inget om. Vänta, va, vad menar du?
BALOO-ROMEO: Vad bryr väl vi oss om nån blogg-fjolla? Vad jag har lärt mej, under alla mina år i branschen, är att man ska aldrig lyssna på vad någon säger, om dom inte säger något positivit: då ska man verkligen lyssna, för då vet dom vad dom talar om.
MOWGLI-ROMEO: (TRUMPET:) Men jag vill att alla ska älska det jag gör, det är inget kul annars…
AMY: (KOMMER IN, TILLSAMMANS MED CECILIA.) Men jag håller faktiskt med om en del av det han skriver, som; vore det inte intressantare om vi, jag och Cecilia, som Romeos vänner, var mer fientligt inställda till homosexualitet, så att du (HON PEKAR PÅ BALOO-ROMEO:) får något att kämpa mot, något att försöka dölja?
CECILIA: Och jag håller med om att det är lite konstigt att jag som din mamma har en ryskt brytning, men att Thorbjörn som din pappa inte har någon, trots att han också ska vara rysk?
AMY: Och skrev han inte också någonstans att bara det att göra er till ryssar egentligen är en ganska svag känga till Putin, att man kanske borde ha placerat hela handlingen i ett homofobiskt Ryssland?
CECILIA: Gjorde han, det minns jag inte?
AMY: Nja, det kanske han inte gjorde…
THORBJÖRN: Skrev han inte någonting om att han tyckte att birollerna gjorde ett väldigt bra jobb, och borde ge lite mer plats att utvecklas?
AMY: Gjorde han?
CECILIA: Gjorde han?
BALOO-ROMEO: Under alla mina år i branschen har jag lärt mej att biroller nästan alltid får för lite scentid. Och att statister nästan aldrig får några viktiga repliker. Och sällan ges utrymme att visa att dom kan sjunga. Och man får nästan aldrig ett dans-solo.
MOWGLI-ROMEO: (SUCKAR:) Jag vet inte. Jag tyckte jag var en väldigt lovande skådis med en fantastisk karriär framför mej, men nu vet jag inte längre. Är jag inte söt längre? Är jag inte längre ett kex? Vad är jag då? En utter? En butter utter? För jag kan väl inte vara medelålders redan?
THORBJÖRN: Medelåldern kommer visserligen tidigare för bögar, men du har nog några år kvar, tror jag, om du slutar sola och får behålla håret. Och inte visar dej i dagsljus.
AMY. Du kan fortfarande rocka loss på Basement.
CECILIA: Tänk såhär: jag är vackrast när det är lite skumt.
BALOO-ROMEO: Underbar på US.
MOWGLI-ROMEO: Jag ser bättre ut än vissa bloggare i alla fall, har ni sett honom, fet och skallig och alldeles, alldeles… gammal!
THORBJÖRN: Äh, skit i honom, han vet inte vad han snackar om!
AMY: Ingen läser honom!
CECILIA: Alla avskyr honom!
MOWGLI-ROMEO: Ja, nu känns det lite bättre. Säg något om att jag är snygg, eller söt eller är nånting.
AMY: Du är så söt!
THORBJÖRN: Och snygg.
CECILIA: - eller nånting…
BALOO-MOWGLI: Bra!
MOWGLI-ROMEO: Då kör vi!
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack produktionen och Cecilia. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4079:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SOMMARKONSERT I GULDFOAJÉN, på Kungliga Operan:
”Något är konstigt,” sa Patti-Li Leuk, och dubbel- eller trippelcheckade våra biljetter, och jämförde dom med programbladet vi precis blivit tillstuckna. Om jag verkligen hade lyssnat hade jag nog svarat något i stil med No shit Sherlock, men jag var för upptagen med att filma mej själv. Jag snurrade runt, runt, inne i Kungliga Operans Guldfoajén, glas med champagne i ena handen, selfiepinne i den andra, och lyckades på något magiskt sätt klara av att inte tjonga till någon av kristallerna i kristallkronorna.
Låter det intressant? Här är resten:
HEART BEATS, av Christopher Lehmann, på Boulevardteatern
"Vi behöver lite skitiga, svettiga flator på scenen, lite livrädda kvinnor som liksom viskar till varandra: Om jag inte får kyssa dej snart så tror jag att jag dör.
Detta är vad jag önskar att jag kommit fram till när jag stod där och svamlade utanför 7Eleven på Mariatorget, medan klockan kröp fram mot sovdags. Så om du läser det här, Abercrombie, så var det det här jag menade. Någonting om Kärlek, Rädsla, Besatthet och Attraktion, och det underbara med allt som uppstår när man blandar dom och skakar om."
Låter det intressant? Här är resten:
BROADWAY LADIES, av Trojkan Nöjesproduktion, på Boulevardteatern:
"Jag försvinner ibland, verkar det som, vilket är lite konstigt. Det är som om jag vore en lampa, som stängts av, och ingen kan se mej, längre.
Du vet såna där dagar när det känns som om alla stirrar på dej, och du börjar undra om du har mat i ansiktet, glömt att knäppa gylfen, eller du står någonstans där det är förbjudet att stå? Om du har hår på huvudet kanske du undrar om något har hänt med din frisyr? Det är dagar eller stunder när lampan är på. Folk stirrar. Du syns. Du vet inte varför.
Sen har du stunderna när lampan verkar ha slocknat, och ingen alls verkar se dej. Det händer mej nästan jämt när jag ska beställa i en bar."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar