Av America Vera-Zavala, Regi Olof Hanson , Scenografi och kostym Sven Haraldsson, Mask Rebecca Afzelius, Ljus Mira Svanberg, Musik Stefan Johansson, med Claire Wikholm, Angelika Prick, Nadja Mirmiran, Thérèse Svensson
AH, THE GRASS IS ALWAYS GREENER
ON SOMEBODY ELSE`S ESTATE.
AH, THE MEAT IS ALWAYS LEANER
ON SOMEBODY ELSE`S DINNER PLATE.
BUT YOU CAN SEW A BUTTON ON.
THAT`S WONDERFUL!
WHAT`S SO WONDERFUL?
BET YOU GO TO DISCOS.
THAT`S WONDERFUL!
WHAT`S SO WONDERFUL?
FIRST YOU TAKE A VALIUM!
I CAN SEE YOU PLANNING PICNICS.
THAT`S WONDERFUL!
WHAT`S SO WONDERFUL?
EATING AT THE WHITE HOUSE!
THAT`S WONDERFUL!
WHAT`S SO WONDERFUL?
FIRST THEY PASS THE JELLY BEANS.
THE GRASS IS ALWAYS GREENER
From the Broadway show
"Woman Of The Year" (1981)
(Fred Ebb / John Kander)
När jag var liten blandade jag ihop Tove Jansson och Sara Lidman. Jag älskade Tove Jansson, och älskade mumintrollen, så jag blev alltid lite förvirrad när den andra tanten visades i teverutan, hon som inte pratade som mumintrollen. Hon bara pratade om saker som inte var roliga, minns jag. Som en nyhetsuppläsare. Det här var också på den tiden jag blandade ihop Gerilla med Gorilla, och så jag trodde dom hade ett helsike med primater i Sydamerika, som jag för övrigt blandade ihop med Afrika.
Jag visste inte ens att dom båda var författare, Tove och Sara. Jag visste att Mumintrolls-tanten var det, men jag trodde att hon den andra nog var politiker eller nåt. Nåt tråkig, nåt vuxet, nåt sånt där som jag aldrig tänkte bli.
Nu för tiden vet jag bättre, men om du ställde upp mej mot en vägg, fördelaktligen i något slags våtutrymmet - där det är lätt att spola av, som ett duschrum eller ett slakthus- och höjde en tårta eller något annat kladdigt som en paj eller cheesecake eller något, och sa:
”Nämn ett av Sara Lidmans mest kända verk, eller du får det här bakverket i nyllet!” så skulle jag svara:
”Lägg an, ta sikte, ge fyr!”
För jag har ingen jävla aning. Mycket har nog att göra med att jag aldrig läser böcker på svenska, för jag tror inte hon är flitigt översatt, men det verkar inte heller som om hennes böcker blivit dramatiserade eller filmatiserade, och deras titlar har inte smugit sej in i det kollektiva medvetandet. Inte mitt kollektiva medvetande i alla fall. Hon skrev aldrig någon ”Rapport Från En Skurhink”, eller ”Århundadets Kärlekssaga”. Hon är lite som Kerstin Thorvall: mer känd än sina verk.
Jag sitter i Kulturhuset Stadsteaterns lilla salong. Höstsäsongen 2015 har börjat så smått, med lite repetitionsföreställningar här och var. Och detta är ett rep, måste jag säga. Det första publikrepet. Det är första gången dom möter en publik, och det är första gången vi möter dom.
Detta är en pjäs som är specialskriven för Västerbottenteatern, och den hade premiär hösten 2014, då med bara två skådespelerskor på scenen, till skillnad från Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning, där dom är fyra.
Jag sitter mycket och tänker på det under genomdraget: det är för mycket kvinnor på scenen. Och jag menar inte det på något sexistiskt sätt; dom bara är för många. Ingen får något att bita i, alla blir liksom biroller, och jag förstår inte varför dom måste vara fyra. Det känns inte som om dom framställer olika sidor hos Sara Lidman, och det verkar inte som om dom ska vara Sara i olika åldrar, eftersom majoriteten är i 30-årsålder. Det är bara Claire Wikholm med sina 71 som sticker ut. Och jag tycker, för övrigt, att det vore intressant att få se henne spela en 71-åring. En tant. En gumma. Jag skulle vilja se henne i Driving Miss Daisy. Det känns som när man talar om de gamla damerna på stadsteatern: Meta Velander, Yvonne Lombard och Meg Westergren, då räknar man liksom aldrig in Claire.
Vänta, får jag ändra mej? Jag skulle nog helst se henne i Alan Bennets monolog Miss Fozzard Finds Her Feet.
Det här med rolldelandet känns lite som sånt där som styrande politiker ägnar sej åt: för att till exempel mörka arbetslösheten så sätter man igång med en massa åtgärder; man ger folk något som inte är ett jobb, men dom är inte heller registrerade hos a-kassan. Sånt ser bra ut i statistiken. Sysselsättning.
Jag sitter också och funderar på om det kan vara så att man på Kulturhuset Stadsteatern råkar ha för många kvinnor anställda och för få kvinnoroller? Nej, så kan det väl inte vara? Eller?
Nej: man har inte för många kvinnor anställda, men det kan finnas för få kvinnoroller. Detta är duktiga skådespelerskor, dom förtjänar bättre än att ställas mot varandra för att få något att göra. En replik till dej innebär att vi andra får mindre att säga, att göra, att förmedla.
På dramatikerns egen hemsida beskrivs till och med den här pjäsen som en monolog.
Jag tror också att det är en trend, och en trend som jag börjar bli lite trött på. Jag pratar om scenografi och kostym. Jag pratar om gympadojjor, neonfärger, och ljust, obehandlat trä. Och grå bomullstrikå. De är överallt, på alla scener, känns det som, och jag blir inte längre intresserad.
Det är inget fel på det, jag är bara lite trött på det.
På scenen står ett slags växthus, eller en stor friggebod, eller skelettet av en inte färdigbygg, ny stuga. Det är övertäckt av frostad mjuk plast, som ett enormt duschdraperi, med slitsar här och var för att skådisarna ska kunna gå in och ur. Man blir till en början mycket nyfiken på vad som finns därinne, efter en stund glömmer man bort att vara nyfiken, och när man väl river av plastsjoken känns det lite trist att man inte gjorde det tidigare: det hade varit trevligt att ha något annat att vila blicken på ibland. Men stugan i sej fyller ingen funktion, och jag vet inte varför den är där. Den blir liksom bara scenografi, och det är ingen snäll sak att säga om scenografi.
Innan föreställningen hade jag googlat upp henne rejält, och det var nog tur, för nu hade jag en ganska klar bild av henne och hennes liv,
Och det är ett intressant liv. Det är bara inte en intressant pjäs.
Det handlar om Sara Lidman, på något sätt. Det är bara inte vidare tydligt varför det handlar om henne, vad det är man tycker är så underbart med henne, vad det är man vill berätta, föra vidare.
Det här är inte en föreställning som börjar med hennes födelse och slutar med hennes död. Det är mer en pjäs som känns lite som om man använt sej att ett tombolahjul: författaren har lagt olika texter, några egenskrivna och en jäkla massa utdrag ur Lidmans författande, i en sån där stor bur man snurrar, och sen börjat veva. Första texten ut blir första texten in i manuset, och så vidare. Bingodramatik.
Och det känns lite som om man har fördelat uppgifterna på samma sätt: genom lottning:
”Vem ska få det här textsjoket? (MAN VEVAR OCH DRAR EN LAPP.) Ta-daa! Grattis, Claire, börja plugga!”
Och lite är det som om undertexterna har hittats på samma sätt:
Testa att säga repliken som om du just hade sålt smöret och tappat pengarna.
Eller:
Du har vunnit på lotto, men du har precis fått reda på att du har obotlig cancer. Och du har ont i ryggen. Och din arm har somnat. Och din kusin fyller år.
Eller:
Leende, genom tårar.
Du är arg.
Du är glad.
Du är lite gasig.
Arbetslösheten ökar.
Gå till höger.
Och det hade varit helt okej, om man på något sätt lärt sej något, om det hela hade gett något, om man hade fått känna, tycka, tänka. Jag vet för det mest inte när vi är, eller var vi är, och vad vi är. Det hade kanske varit mer givande om man försökt sej på att dramatisera ett av Lidmans verk?
Jag förstår att dramatikern haft för ambition att ge en nyanserad bild av Lidman, och därför infört sånt som går tvärt emot hennes persona som den ofjantiga kvinnan från Norrland, men eftersom man inte lyckas ge en bild av den där delen av hennes liv som man försöker visa en annan sida av, går jag från föreställningen med en bild av någon som gillade att shoppa på NK, som drömde om att bli en känd skådis och som helst av allt bara ville dansa.
Och jag tror inte det är så Sara Lidman vill bli ihågkommen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Öppen repetition, tack Viktoria för inbjudan. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4229:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DEN GALNA DAGEN - ELLER FIGAROS BRÖLLO, på Mälarhöjdens Friluftsteater:
"Jag har faktiskt aldrig sett Petra Nielsen så här rolig. Hon spelar den gamla nuckan som vill gifta sej, och även om hon är för ung och för snygg så köper man henne. Hon påminner mej om en roll som Margathe Krook gjorde, som kärlekskrank kärring med upptejpad näsa, där hon lät en man ta henne på bröstet, och sen tackade honom. "
Låter det intressant? Här är resten:
KÄRLEKEN ÄR FRI!?, Folkteatern Gävleborg på Parkteatern Bredäng:
Den här föreställningen fyller en viktig funktion. I ett Sverige där många av oss är så rädda att bli kallade rasister och främlingsfientliga att vi knappt anser oss ha rätten till en åsikt, av rädsla för att bli facebook-lynchade, är det viktigt att sånt här tas upp och diskuteras på ett medmänskligt, ickepolitiskt, sekulärt sätt.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/karleken-ar-fri-folkteatern-gavleborg.html
ROMEO OCH ROMEO, ett gästspel på Brunnsgatan 4:
Förhållandet mellan Romeo och Romeo känns också lite väl kyskt, det är varken Grindr-romantiskt, där man skulle kunna ana en ångande kåthet, eller framfört med en pryd passion som något av Jane Austen eller en av alla dom där Brontë-Brudarna. Dom känns kanske mer som två k-kompisar som inte träffas speciellt ofta: Du gör som du brukar så gör jag som jag brukar, så går det väl som det brukar gå.
Låter det intressant? Här är resten:
Du skriver så bra, jag tycker att du har en fantastisk förmåga att analysera, bena upp och se och framförallt beskriva. Tack. Jag tyckte att det var en förfärlig föreställning. Gång på gång tittade jag på klockan och skulle velat gå om jag inte suttit mitt i raden. För mig kändes det som om man drog ner Saras minne. Skådespelarna kunde inte ens tala ordentligt när man tänker på Saras röst kändes det som en förolämpning. Författare och regissör borde skämmas!
SvaraRadera