KLANEN, av Nina Raine, på Dramaten, föreställning 98 15/8 2015

Översättning Lolo Amble, Regi Nina Raine, Scenografi Jan Lundberg, Kostym Kajsa Larsson, Ljus Magnus Pettersson, Peruk och mask Nathalie Pujol med Christian Dyvik, Kicki Bramberg, Pontus Gustafsson, Christoffer Svensson, Emma Mehonic, Ester Uddén.

I wanna be where the people are

I wanna see, wanna see them dancing

Walking around on those

What do you call 'em? Oh, feet

Flipping your fins you don't get too far

Legs are required for jumping, dancing

Strolling along down a

What's that word again?

Street

Up where they walk, up where they run

Up where they stay all day in the sun

Wandering free

Wish I could be, part of that world

PART OF YOUR WORLD

Ur The Little Mermaid

ALAN IRWIN MENKEN;HOWARD ASHMAN

Vet du vad jag är riktigt dålig på? Att hålla klaffen. Att bara vara tyst och lyssna. Att inte bara öppna munnen och börja babbla om vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag tror, utan istället lyssna på vad andra säger. Försöka förstå dom. Jag vet ju vad jag själv tycker, det är av andra som kan lära mej nånting nytt. 

Men det är nästan omöjligt.

Som utanför Dramatens lilla scen. Det är paus i föreställningen, och vi är några stycken bekantingar som klumpar ihop oss utanför på gatan. Solen skiner, det är slutet på sommaren. 

”Är han döv på riktigt?”

”Ja?”

”Nej!”

”Va? Näe, han är ju en skådis, han spelar en roll?”

Och så öppnar jag munnen:

”Jag tror nog att han är döv, eller har nedsatt hörsel i alla fall: en hörande skådis skulle nog göra andra val, liksom mjölka det lite mer, tror jag.”

Och på så sätt lyckas jag ta död på en intressant diskussion. De andra vet att jag går mycket på föreställningar, att jag har den här bloggen, och dom tänker att jag nog vet vad jag pratar om. Som om jag vore någon slags expert. Det jag säger stämmer.

En annan kvinna börjar prata om att hon inte tycker om att familjen grälar hela tiden. Hon pratar om dom som om dom vore verkliga människor, som om dom var personer som borde kunna ändra sej, bli bättre, inte för evigt vara låsta i ett drama som utspelar sej på samma sätt, kväll efter kväll. Jag tänker att hon är en sån där som skulle kunna irritera sej på att drottningen i Snövit är så elak, som inte förstår att drama är konflikt. Att en pjäs utan motsättningar är liksom över innan den ens börjat. Eller förstår och förstår: hon tänker bara inte så. 

Jag borde ha lyssnat mer på hennes resonemang, försökt förstå vad för slags föreställningar hon gillar, men jag börjar istället babbla om att jag hoppas att handlingen inte går åt ett visst håll, förutsägbart håll. Jag hoppas att flickvännen inte börjar vänstra mej brorsan.

Det är bara för folk att fimpa sina cigg och gå in i salongen. Jag har lagt sordin på samtalet. Igen.

Scenen föreställer ett vardagsrum hos en brittiskt, någorlunda intellektuell judisk medelklass. Ett stort bord, med plats för en stor familj, centralt. Ett piano mot fonden, till höger, och en slags fåtölj att sitta lite avsides i, åt vänster. Och ett stort panoramafönster mot ett enormt trä, längs bak. 

Det handlar om två bröder. Den ena, Billy, är döv, den andra, Daniel, har börjat höra röster. Båda bor, tillsammans med sin operasjungande syster - jag tror hon är vuxen, men det är lite svårt att veta hur gammal hon ska vara - hemma hos sina föräldrar. Daniel, den hörande, har misslyckats med livet där utanför, mår psykiskt riktigt dåligt, och har flyttat hem för att skriva klart sin avhandling.

Billy har aldrig lärt sej teckenspråk, utan läser på läpparna, och ljudar. Hans föräldrar ville att han skulle vara en del av deras, de hörandes värld, och inte försvinna in i den handikappade, teckenspråkande, juntan. Han är inte funktionshindrad, han kan bara inte höra. De vägrar låta honom gå över till en den andra sidan, den värld dom själva inte är en del av. 

Så träffar Billy Sylvia, en hörande kvinna med döva föräldrar, som vuxit upp med teckenspråket, och som nu, på grund av genetik, själv håller på att bli döv. Hon börjar lära honom teckna, och ser till att skaffa honom ett jobb som läppläsare åt polisen: han tyder vad som sägs i filmer från övervakningskameror, och han är fenomenal. Ingen är så bra som han. Det är dags att lämna hemmet, dags att söka en ny stam, en ny klan, en ny tillhörighet. 

Kostymerna är vardagskläder, övervägande grått, vitt och svart, med enstaka färgklickar, för att sen i Billys fall gå mot det starkare när han börjar frigöra sej.

Detta är en vansinnigt rolig föreställning. En upprörande, politiskt inkorrekt, provocerande föreställning, som känns underbart frigörande. Det är skönt att få skratta åt opassande saker, att få fnissa lite chockerat.

Det är som om Vem Är Rädd För Virginia Woolf mötte Children Of A Lesser God, som om George och Martha verkligen hade lyckats skaffa barn, men fått ungar som inte blev blåhåriga och blondögda, utan ganska orosfyllda och humorlösa.  

Det hade varit rolig att få se mamman och pappan i en scen där dom är ensamma i huset, utan barnen dom så starkt knutit till sej. Vad skulle dom säga till varandra?

”I morgon är det söndag…”

”Hela dagen…”

Eller skulle dom bara fortsätta som om ingen verkligen saknades?

Jag hade förresten gärna sett en sån rollbesättning av Albee-pjäsen, med Pontus Gustafsson; en George som en ettrig liten trädgårdstomte, och Kicki Bramberg som en Janis Joplin-liknande Martha som rör på läpparna när hon läser tv-tidningen. 

Emma Mehonic som den självupptagna operasjungande, musikaliskt obegåvade dottern, den enda bland de hörande i familjen som inte skriver, är en liten komisk pärla, och jag blev lite förvånad mot slutet, när hon lagt trallandet på hyllan, av att hon inte börjar författa och gör kometkarriär, eller fortsätter misslyckas, men nu som poet. Det hade absolut funnits plats för det. 

Christoffer Svensson, suveräna på att spela angstfyllda ynglingar, hamnar lite mellan två stolar, mellan två poler. Den komiska familjen och det audio-nedsatta kärleksparet. Hans roll är nästan för späckad av problem för att bli riktigt levande. Det krävs för mycket av honom. Han hör röster, han stammar, han är agressiv och destruktiv. Det är lite som en psykotisk Stanley Kowalski som kommer hem, river ner girlander och rosa lyktor, och raserar födelsedagskalaset för Blanche och Stella. Det är bara mot slutet, när man inser hur mycket han behöver en bror som inte längre behöver honom, som det klickar, för mej. 

SPOILER: Det finns två saker som jag absolut inte tyckte om: Dels är det slutet: De två bröderna återupptar bekantskapen, och det slutar i en varm, desperat kram. Och det är inget fel med det. Vad som känns tillrättalagt och rosenrosa är att alla de andra i familjen lyckas komma in på scenen för att bevittna det. Jag antar att regissören kände att hon ville ha ett lyckligt slut, men det kändes så tillrättalagt att man är lite förvånad att inte något bryter ut i en sång. Detta är en grej mellan Billy och Daniel och publiken, och den behöver inga vittnen.

Det andra är att det saknas en monolog. Billy börjar gissa, anta, vad som sägs på de inspelade filmerna, blir avslöjad och får sparken, och måste återvända hem. Och det är för att få förklara hur han hade tänk som han hade behövt en monolog. I den sista scenen, den med en bror som nu börjat stamma så kraftigt att han knappt kan kommunicera verbalt, hade det passat utmärkt med en liten förklaring.

Nåt som kanske började:

”Jag har alltid fått lägga till, gissa, försöka lista ut vad som sägs. Ingen berättade nånsin nåt för mej. Jag fick alltid försöka klura ut vad det var ni pratade om, vad som sagts, och vad som inte sagt, till mej.”

Eller nåt ditåt.

När jag cyklade hem genom ett Stockholm som var lite av en hinderbana, på grund av Midnattslopp och Kulturfestival, hoppades jag att den här föreställningen ska komma på Dramaten Play, för detta är något jag vill se igen. Och kanske igen.

För det handlar egentligen inte om att vara döv eller hörande, det handlar om att bryta sej loss, hitta sin egen grupp, sina egna regler, sin egen övertygelse, och att ha styrkan att låta andra göra samma sak.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis biljett, tack Miss Austen! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4229:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

SARA SARA SARA, STARKA KVINNOR PINKAR STÅENDE, Kulturhuset Stadsteatern:

- men om du ställde upp mej mot en vägg, fördelaktligen i något slags våtutrymmet - där det är lätt att spola av, som ett duschrum eller ett slakthus- och höjde en tårta eller något annat kladdigt som en paj eller cheesecake eller något, och sa:

”Nämn ett av Sara Lidmans mest kända verk, eller du får det här bakverket i nyllet!” så skulle jag svara:

”Lägg an, ta sikte, ge fyr!”

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/sara-sara-sara-starka-kvinnor-pinkar.html

DEN GALNA DAGEN - ELLER FIGAROS BRÖLLO, på Mälarhöjdens Friluftsteater:

"Jag har faktiskt aldrig sett Petra Nielsen så här rolig. Hon spelar den gamla nuckan som vill gifta sej, och även om hon är för ung och för snygg så köper man henne. Hon påminner mej om en roll som Margathe Krook gjorde, som kärlekskrank kärring med upptejpad näsa, där hon lät en man ta henne på bröstet, och sen tackade honom. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/den-galna-dagen-eller-figaros-brollop.html

KÄRLEKEN ÄR FRI!?, Folkteatern Gävleborg på Parkteatern Bredäng:

Den här föreställningen fyller en viktig funktion. I ett Sverige där många av oss är så rädda att bli kallade rasister och främlingsfientliga att vi knappt anser oss ha rätten till en åsikt, av rädsla för att bli facebook-lynchade, är det viktigt att sånt här tas upp och diskuteras på ett medmänskligt, ickepolitiskt, sekulärt sätt.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/karleken-ar-fri-folkteatern-gavleborg.html