Black Diamond: Koreografi Tim Rushton, Dansare Jernej Bizjak och Elena Martinez Ibar, Kostym Charlotta Østergaard, musik Lullaby Dream av Balanescu Quartet, Carmina Burana: Koreografi Alessandro Sousa Pereira, Koncept Tim Rushton, Kostym Charlotta Østergaard, med Luca Marazia, Alessandro Sousa Pereira, Maxim-Jo Beck McGosh, Milou Nuyens, Stefanos Bizas, Csongor Szabó, Emily Nicolaou, Jernej Bizjak, Lucia Pasquini, Joe George
Who needs wings to fly?
Certainly not I,
I prefer to take up on the breeze,
Follow any swallow that may please my fancy.
I just close my eyes,
Tiptoe through the skies,
Long as there's a habit standing by,
Who needs things like wings to fly?
WHO NEEDS WING TO FLY
ur The Flying Nun
av
Dominic Frontiere
Warren Barker
Gerald Fried
Harry Geller
Hugo Montenegro
Will Schaefer
Tanterna, i varsin senapsgul och limefärgad Gudrun Sjödén, på bänkraden bakom mej, sitter och pratar om sina jobb, om vems tur det är att baka och ta med sej kakor till fikat. Den ena ska göra något som jag aldrig hört talas om: En falsk Potatiskaka.
”Varför heter det Falsk?” undrar den andra.
”Jag vet inte, faktiskt…”
”Är det potatis i den?”
”Nej…?
Tankfull tystnad.
Jag sitter i Vitabergsparken och väntar på Dansk Danseteater. Det är nästan två timmar tills föreställningen, som är 45 minuter lång, börjar, så man tillbringar mer tid väntande på föreställningen än själva föreställningen är lång, men man kan inte få allt. Jag vill sitta bra, och jag vill se bra, och jag har med mej en biografi om Gene Kelly, så det här ska nog gå bra.
Det börjar fyllas på i bänkraderna. Det är dans på scenen i Vitabergsparken, och publiken är lite annorlunda än när det är teater: Jag ser fler yogamattor, fler slanka, gråhåriga män, mindre vin, inte mycket take-away, och mycket tupperware. Teatertekniker de flesta i gröna parkteater-t-shirtar svabbar scenen. En av dom har ett vitt linne, och ett stort fyrkantigt bandage påklistrat på axeln, som av en skottskada, men är nog vad jag antar är en ny tatuering. Dansarna står längst fram på scenkanten, i en klump, och får instruktioner av koreografen. En kvinna i keps och smutsig persikofärgad kjol med ett barn på armen går runt bland publiken och säljer hemgjord rawfoodglass ur en kylarväska. Bredvid mej pratar två kvinnor spanska på ett smattrande, sofistikerad sätt. En medelålders man kommer släpande, dragande på vad jag antar är sin far, stilig i organge jacka, spjärnande som en bångstyrig get, eller en hund som inte vill badas. Det är inte det att han inte vill, pappan, har ler stort, lyckligt, som om vi alla vore här för att hylla honom; han är bara rädd att ramla. Det går lite för fort för honom, kanske.
Det var förresten något som blev fel på vägen, men jag klagar inte. Jag menar inte min väg, hit till Vitabergsparken, den gick helt okej: jag stannade till vid Saltå Kvarns butik på Renstiernas Gata och köpte frallor, kanelbullar, grapejucie och mandlar, en ganska dyr men nyttig picknick, nej, jag menar från det att Parkteatern tryckte sitt program till nu, föreställningsdagen, gick något fel. Det var planerat att vi skulle få se koreografi ur Carmina Burana och något ur det nya verket Firebird, men man bjuder istället på Carmina Burana och Black Diamond. Samma verk som man bjöd på förra sommaren, när man var här, men även om man visar samma del ur Carmina, känns det annorlunda, nytt, och det är inte bara för att dom har andra kläder. Vad gäller Black Diamond visar dom en helt annan del ur verket.
Har du någonsin sett The Concert, av Jerome Robbins? I den finns ett parti där några män kommer insläpande på ett gäng ballerinor, stela och stilla som skyltdockor. Dom arrangerar dockorna i en slags tablå, lämnar scenen, och ballerinorna börjar en underbar, komisk ballett, där något hela tiden går fel.
Kvällens första nummer, ett utdrag ur Black Diamond, påminner lite om den delen ur The Concert, men man har gått längre. Här är det två män som bär in två dansare som är så nära skyltdockor man kan komma: dom har ljusa kroppstrumpor där till och med ansiktet är täckt. Det är knappt att man ser vem som är man och vem som är kvinna. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Det putar lite mer på vissa ställen, bara. Och lite mindre på andra.
Dansen i sej är hypnotisk. Jag tänker på slingrande metkroksmaskar, på två tvinnande ormar, men också på den där delen av dansföreställningen Bill, på Kungliga Operan, som påminde mej om varulvar: The Other You, koreograferad av Krystal Pite. Inte grundkänslan, men rörelserna, motoriken. Det går så långt att det är svårt förstå vilken kroppsdel som tillhör vilken dansare, och jag känner det som jag gör när jag ser ormar, eller kräldjur: jag kan inte riktigt förstå att det är något levande.
Det andra partiet, Carmina Burana, visade dom när dom var här förra året, men jag tror inte dom framförde ett lika långt utdrag, och dom hade också helt andra kläder. Då, förra året, beskrev jag det: ”..från det att dansarna kommer in, som karaktärer hämtade från ett särskilt gruppboende, täljda av döderhultaren, är jag helt fast. Man är klädda i bekväma, varierade kläder i jersey, nästan som pyjamas och nattlinnen, i färger från hösten: brunt, grått, orange, rött, men inget blått. Det är knäppt, det är roligt, och det är hjärtevärmande, som en korg full med kattungar.”
I år handlar det också om avvikelse och acceptans, någonstans. Man har tunnare kläder, en slags tunna, skira 1700-talsskjortor, och man visar också mer hud än vad jag minns.
Och flera gånger händer det där underbara som nästan bara händer när jag ser dans: att jag inte längre är där. Att jag liksom har uppgått i det hela, försvunnit. Det händer nästan aldrig när jag ser teater, men det är väl också för att jag använder en helt annan del av hjärnan då: den analytiska.
Med dans, med bra dans, kan man bara slappna av, släppa taget och bara känna.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4229:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
OCH GE OSS SKUGGORNA, på Dramaten:
Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som tar tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.
Låter det intressant? Här är resten:
KLANEN, av Nina Raine, på Dramaten:
Vet du vad jag är riktigt dålig på? Att hålla klaffen. Att bara vara tyst och lyssna. Att inte bara öppna munnen och börja babbla om vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag tror, utan istället lyssna på vad andra säger. Försöka förstå dom. Jag vet ju vad jag själv tycker, det är av andra som kan lära mej nånting nytt.
Men det är nästan omöjligt.
Låter det intressant? Här är resten:
SARA SARA SARA, STARKA KVINNOR PINKAR STÅENDE, Kulturhuset Stadsteatern:
- men om du ställde upp mej mot en vägg, fördelaktligen i något slags våtutrymmet - där det är lätt att spola av, som ett duschrum eller ett slakthus- och höjde en tårta eller något annat kladdigt som en paj eller cheesecake eller något, och sa:
”Nämn ett av Sara Lidmans mest kända verk, eller du får det här bakverket i nyllet!” så skulle jag svara:
”Lägg an, ta sikte, ge fyr!”
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar