LEGALLY BLONDE på Maximteatern, föreställning 9 2014, recension

 av Heather Hach, Laurene O'keefe och Nell Benjamin, i regi av Malin Hasselquist, med Vikor Rydbergs Gymnasium

Detta är anledningen till att jag går och ser teater: då och då får man se en föreställning som totalt golvar mej. Jag golvades av ”Jag Ringer Mina Bröder” på Stadsteatern, och jag golvades av ”Sufflören” på Dramaten. Jag golvades av ”Karmer Kring Blå” på Kilen på Stadsteatern, och ”Svansjön” på Kungliga Operan, och ”Trollflöjten” på Folkoperan, och... 

Låt oss bara säga att jag har golvats några gånger. Jag har golvats fler gånger än Peter Buckley, en boxare som förlorat 300 matcher.

Och nu  hände det igen. Jag golvades totalt av Victor Rydbergs Gymnasiums uppsättning av Legally Blond på Maximteatern.

Jag,

är,

totalt,

jäkla,

golvad!

             som jag skulle kunna säga om jag var med i Amadeus.

Jag har sett mtv-inspelningen av Broadway-versionen flera gånger, mest för att jag är så väldigt impad av deras fantastiska sätt att få teknik och scenbyten att bara flyta på. Dom lurar en att titta på en del av scenen medan tråkigheter händer på andra sidan. Man ser inte röken av en scentekniker. 

Och för några år sen såg jag Nöjesteaterns uppsättning med Jan Malmsjö, i en version som jag också tyckte väldigt mycket om.

Så jag kände liksom till stycket, och hade inte alls förväntat mej inte alls att bli golvad som jag blev. 

För det första: vem är den här regissören Malin Hasselquist och varför har jag aldrig hört talas om henne? Jag googlar som en galning, men jag hittar bara en slags gycklare och en lärare på en teaterskola. Det kan väl inte vara hon? Kan det?

Jag anser att regissören är som kaptenen på ett skepp, som ansvarig utgivare på en tidning, som Benny Fredriksson på ett Kulturhus: det är alltid hens fel om det är något som är fel. Och följaktligen kommer jag också att ge eloge där eloge är eloge värt. Jag kan ju inte veta om dom mycket smarta strykningarna i manuset är Malin Hasselquists idé, eller de fantastiska scenlösningarna (Hon har löst en spegelscen helt genialt!) men som yttersta ansvarige förtjänar hon mitt högaktade Brava Divina!

Malin Hasselquist har fått 18-åriga amatörer att agera som proffs. Hon har gett dom en trygghet, en linje, en rollidentitet som speciellt i musikalens värld är mycket ovanlig. I min fantasi är hon lite som Anne Sullivan i pjäsen The Miracle Worker, hon som lärde den dövblinde Helen Keller att kommunicera.

Men nog om henne. Kan vi bara säga att Malin Hasselquist är fantastisk och gå vidare? 

Till koreografen Pelle Wängborg, som jag antar ha haft mer än ett finger med i alla geniala scenlösningar och all inspirerad staging. Det här är på riktig jävla proffsnivå! Människan borde bilda en firma som bara åker runt till strandsatta teaterproduktioner och få deras kantrade skuta att flyta igen. 

Och jag älskade scenografin. En slags modern vit amfiteater. Saker svänger och förvandlas och byter skepnad och jag förvånas över att så lite kan blir så mycket. Och tvärtom. Jag tänker inte berätta var orkestern sitter, men jag förutsatte hela tiden att dom satt under scenen, så när dom lyfte ett skynke längst bak, längst upp och ett gäng musikantsvettiga gymnasister glatt tittade  ut så förutsätter jag att jag inte var den ende i publiken som klappade lite extra, bara för den sakens skull. 

Kostym och mask är mycket effektfull utan att för den skull ta för stor plats, precis som det ska vara.

Översättningen av Pelle Wängborg och Richard Cirulis är smått genial. Det är sällan jag sitter och skrattar åt val som översättaren gjort, men här gapflabbar jag flera gånger. 

Jennifer Jerlin är en klart lysande Elle. Detta är en roll som lätt kan bli lite väl blåst och coffein-pigg, men Jennifer är en förvånansvärt mänsklig Elle. Man förstår att hennes gamla vänner hemma i Kalifornien tycker om henne, något jag inte riktigt förstått i andra uppsättningar.

Daniel Tufvander är en perfekt Emmet. Han börjar nästan osynlig, i skymundan, som en av dom där rollerna som råkat fått lite repliker, för att sen långsamt växa till den självklare, moderne hjälten.

Och Richard Cirulis gör en rörande mänsklig Warner, en ung man som är fast i förväntningar och som tar många stressade felaktiga beslut, men som aldrig blir den där onde Kendockan han lätt skulle kunna bli.

Ulrika Sundelin gör Paulette med en självsäker komisk klarhet som inte borde vara möjligt för en artonåring i ett land där barn inte tillåts stå på scenen dygnet runt. 

Och Molly Sandström Sehlins Vivienne är som ett väsen, en ung Coco Chanel, Barbara Hershey i Beaches, något franskt, något sofistikerat ouppnåeligt med ypperlig stil. 

Men varje liten roll har fått ett eget liv, en egen identitet, och spelas ypperligt efter bästa förmåga.

Jag bryr mej inte om att det här är amatörer. Jag bryr mej inte om att scenografin ibland kanske ser lite hemgjord ut. Jag bryr mej inte om att det ibland kanske smyger sej in en inte så vacker ton, eller att det under några mikrosekunder står still på scen: här finns magi, och det är det enda jag behöver. Förhoppningen om Magi är anledningen till att jag går på teater.

Biljett 250:-, hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 855+110=965+250=1215

FÖR ÖVRIGT: Deras hemsida HÄR.