EN HEL DEL HÄNDEL.
”Det var precis i början, i första sviten..” säger mitt sällskap, och så tystnar han, tar ett djupt andetag och funderar på hur han ska formulera sej.
Vi står i foajén till Grünewaldsalen på Stockholms Konserthus. Det är paus. Runt oss strömmar marinblå kavajer med kaffekoppar och kondisbitar. Vi har precis lyssnat på en hel del Händel.
”I första sviten...?” sufflerar jag.
Han tittar upp i det välvda grå taket, liksom lite rädd för vad han ska säga. Så andas han ut, lättad, som om han erkände något:
”Jag kände mej plötsligt så priviligierad...”
Ordet skrämmer mej, för det bär en stank av överklass, elitism, snobbism. Men jag nickar. Jag förstår precis vad han menar.
I vilken annan svensk stad kan man bara bestämma sej att det är dags för en konsert, och sen, några timmar senare sitter man plötsligt och lyssnar till klassisk?
Stockholm är inte världens vackraste stad, eller världens modernaste stad, eller ens den stad med mest sportevenemang, alla arenor till trots, men i vilken annan stad kan man gå och se scenkonst varje kväll i veckan, året runt, och aldrig se samma föreställning två gånger. Inte i New York, och inte i London. Vi är priviligierade.
Några bekanta kommer fram, såna där man har koll på via fejan, och dom är lika överraskade att se oss som vi att se dom:
”Men, hur kommer det sej att ni är här?”
”Men, hur kommer det sej att ni är här?”
Vi är här för Händel, med Eric Ericsons Kammarkör och Drottningholms Barockensemble. Jag, som är obekant med det mesta ur det klassiska cd-teket, har lyssnat på Händel nästan hela dagen, och har en ganska klar bild av det vi ska få höra. Händel är vimplar i vinden, fontäner och fanfartrumpeter. Han är fluffiga strutsfjädrar och långsamma menuetter.
Grünewaldsalen imponerar. Trots att Konserthuset stod klart 1926 känns det som om salen har legat här i evigheter. Det är ett beige-rosa rum i ett renässanspalats, en marmorsal i Stockholms Slott, någonstans under ett dekorerat tak i Peterskyrkan. Man förväntar sej att rokoko-klackar har klapprat över ekparketten.
Vi har fått höra Svit ur Radamisto, Concerto grosso B-dur op 3:1 och Svit G-dur ur Water Music. Händels musik är som ett synintryck, en doft, en rysning längs ryggen. Något man inte kan ta på, något som nästan inte berör, men som finns där, som om man stod mitt i stormens öga.
Pausen är över. Vi går in och sätter oss. Instrumenten stäms. Det hostas. Det prasslas med program. Viskningar.
Så tågar plötsligt Eric Ericsons Kammarkör in, damerna i svart med vinröda sjalar, herrarna i mörk kostym, vita skjortor med cut-away-kragar och vinröda eller grå slipsar, och Dixit Dominus börjar.
Texten är psalm 110, på latin, men musiken är rock. Barockenroll! Ett plötsligt driv, en stress, ett gung. Vi sätter oss upp i stolarna, som nyväckta. Körstämmorna slingrar runt varandra, uppåt, uppåt, mot taket. Körmedlemmar stiger fram för individuell insatser, och jag är nästan lite yr. Jag tappar mitt program. Låter det ligga. Musiken stiger och faller. Jag följer med...
Det är över. Vi går ut i foajén, lyssnar på delar ur Drottningholms Barockensemble som bjuder på ytterligare musik, och överväger en öl, men har för mycket att tala om.
Det är något visst att cykla från City hem till Midsommarkransen, över Västra Årstabron, genom en kolsyreis-kylig, stjärnklar kväll, nästipp och fingertoppar domnande, men med Händel högt i hörlurarna. Man känner sej priviligierad.
Fribiljett, som vi tackar Eva för. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1715+0=1715:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar