EN UPPSTOPPAD HUND, av Staffan Göthe, i regi av Sofia Rönnegård, med Boulevardteaterns Teaterskola, termin 1, på Boulevardteatern, föreställning 10 2014, recension

1945 hade Tennessee Williams genombrottspjäs Glasmenageriet premiär på Broadway. Det är en poetisk minnespjäs om en man som heter Tom, och hans minnen av hans dominanta mamma, och hans syster Laura, som haltar och samlar på små djur av glas. Jag har aldrig sett någon uppsättning av den, men jag har läst den flera gånger, och jag tycker det är vackert och sorgligt varje gång jag läser Toms farväl till sin syster, till minnet av sin syster, där hon står i slutet av pjäsen, i fönstret upplyst av ett stearinljus: "Then all at once my sister touches my shoulder. I turn around and look into her eyes. Oh, Laura, Laura, I tried to leave you behind me, but I am more faithful than I intended to be! I reach for a cigarette, I cross the street, I run into the movies or a bar, I buy a drink, I speak to the nearest anything-anything that can blow your candles out! For nowadays the world is lit by lightning! Blow out your candles, Laura-and so, goodbye…” Laura blåser ut ljuset.

Det är sorgligt och vackert på samma gång, precis som ett minne ska vara. Man liksom ler genom tårar, som Tjechov skulle ha sagt.

Jag vågar påstå att Staffan Göthes En uppstoppad Hund är en ursvensk version av Glasmenageriet. Jag vet att det låter som att säga att Siw Malmqvist är den svenska motsvarigheten till Bessie Smith, men vad jag menar är att här finns samma tragedi, samma ömma minnen, och den amerikanska poesin, skir som en silkesgardin i kvällsvinden, och flyktig som parfymerad cigarettrök, är i En Uppstoppad Hund liksom utbytt mot pölsa, julgranar och manglade lakan. Det är en pjäs om efterkrigstidens Sverige och vad det blev av oss. Det är minnet av en idyll som aldrig riktigt var den idyllen man minns. 

Det är 1986 och en inte så ung man träffar en inte så ung kvinna på ett Hotell någonstans. Hon känner igen honom; dom kände varandra som barn. Dom bestämmer sej att dom ska ses i hotellbaren, om en kvart. Resten av pjäsen är mannens minnen av allt som har lett fram till nuet. Och jävligt bra dramatik. 

Här hade jag tänkt skriva att det gränsar till fosterlandsförräderi att inte Staffan Göthe skriver fler pjäser. Sen googlar jag, för att vara säker, och ser att han har typ skrivit en pjäs vartannat år sen 1972, så jag ändrar mej: Det gränsar till Fosterlandsförräderi att han inte sätts upp oftare. Det borde vara obligatoriskt!

När Boulevardteaterns Teaterskola årskurs ett nu sätter upp En Uppstoppad Hund är jag som vanligt lite vaksam, rädd att bli besviken, rädd att jag kommer att sitta där i två timmar och bara HATA.

Men jag är imponerad. Det här är förstaårselever? 

Fyra nedslag markerar spelytan på golvet. Vid fonden står en julgran. Skådespelarna sitter på stolar på var sin sida om spelrummet, redo att räcka rekvisita eller kostym till de som står inne på scenen. Scenografin är enkel men inspirerad, och kläderna är ambitiösa. Sofia Rönnegårds regi är säker och hennes val är stilsäkra, och dom gånger det liksom inte räcker till är det nog därför att eleverna inte kommit längre i sin utbildning, och behöver hjälp av sina pedagoger. Dom gånger dom tvingas spela mycket äldre än de är, eller är lite osäkra på vilka känslor dom ska spela, och hur man tydligast gör det. Eller när dom helt ställer sej utanför sin karaktär och redovisar snarare än försvarar. När dom spelar på det där sättet dom tror eller tycker att dom ska spela. När dom safe-ar. Men det händer förvånansvärt sällan.

Maria Friberg imponerar som mamman med stark tydlighet och hon åldras mycket trovärdigt. Amy Alsegård är mycket bra som Irenes pappa. Det är väldigt vanligt att skådespelare, när dom blivit rollbesatta som  ett annat kön, lägger all krut på att spela könet, inte personen, men Amy Alsegård är så övertygande att jag efter ett tag inte ens tänker på det. Teodor Olsson som huvudrollen Morgan gör ett så bra jobb att det tar ett tag innan jag inser att det egengtligen inte är en lätt roll. Hundarna är rörande kärlekstörstande. 

Jag skrattar och jag harklar mej, för jag har små gråtklumpar i halsen. Det här är som minnen jag inte kom ihåg att jag mindes. Det här är bra. Det är en bra uppsättning och det är en fenofuckingmenal pjäs!

Fribiljett. Hittills har Scenkonsten 2014 kostat mej 1250+0=1250:-