Synopsis: En man och en kvinna kommer hem efter mannens mors begravning. Dom har erbjudit mannens bror och hans fru som inte bor i Stockholm att sova över. Man börjar dricka. Mammans urna står på bordet. Jag tror ni fattar...
Lars Norén, för mej, är dramatikens motsvarighet till Stephen King. De är båda häpnadsväckande produktiva och båda, tycker jag, slösar bort sin talang genom sina ämnesval. King är en fantastisk berättare. När jag läser en bok av King har jag mycket svårt att lägga den ifrån mej. Jag blir lite besatt och sträckläser bort värdefulla sovtimmar. Men när så sista ordet är läst och jag har tagit några djupa andetag och druckit en klunk vatten, känner jag mej nästan... lurad? Vad var det för fånig premiss egentligen? Varulvar, aliens och besatta bilar? Med den talang han har att så fånga en läsare önskar jag att han kunde skriva något som påverkade mej djupare. Vad får man om man korsar Stephen King och Alice Munro?
Det är samma sak med Norén. Han är en suverän dramatiker, jag önskar bara att han kunde skriva om något som påverkade mej djupare. Vad får man om man korsar Lars Norén med Gao Xingjian, 2000 års nobelpristagare i litteratur?
Edvard Albee skrev bara en Vem är Rädd för Virginia Woolf. Han behövde inte skriva den igen. Det känns som om Norén inte bara försöker skriva en Vem är Rädd för Virginia Woolf, men han försöker skriva den om och om igen. Jag går vilse i hans dramatiska katalog. Vilken pjäs var det? Vilken karaktär? Firade dom jul eller midsommar? Var det en begravning eller fyllde nån år?
Lars Norén skrev Nattvarden 1983. Det var en tid när vi som publik blev illa berörda av familjens sammanbrott, missbruk, fula ord, död, vår futtiga existens och sexualitet.
Det är nu 31 år senare, och det känns som om Norén på pricken lyckades beskriva framtiden. Vi är inte längre chockade av hans pjäser, vi lever dom. Jag har varit på flera fester som får en Norénpjäs att verka som något ur Mitt Livs Novell.
Jag måste till Noréns försvar säga att dom två mycket äldre damerna bredvid min kamrat var förtjust chockade över varje könsord, varje svordom och var våldshandling. Som två kluckande hönor satt dom där, belåtet protesterande.
Det är sånt jag sitter och tänker på när jag ser Björn Runges uppsättning av Lars Noréns Nattvarden på Kilen i Kulturhuset. Och jag har gott om tid att tänka. Föreställningen är fyra timmar lång.
För det första hinner jag tänka på varför dom överhuvudtaget sätter upp den här pjäsen. Och jag förstår varför. Norén är en erkänd stor dramatiker, erkända stora dramatiker ska dammas av och sättas upp då och då. Jag önskar bara att dom hade kunnat damma av honom lite bättre.
Och om nu Norén, varför just den här pjäsen? Varför inte? För mej är många av hans pjäser utan några direkt starka teman, och därför utbytbara. Om det inte var den här pjäsen skulle det vara en annan pjäs. En pjäs om folk som är vidriga mot varandra, är en pjäs om folk som är vidriga mot varandra, är en pjäs om folk som är vidriga mot varandra, som Gertrude Stein skulle ha sagt.
Publiken sitter på två läktare, med scenen mellan sej. Peder Freij har byggt upp ett avundsvärt vardagsrum som inte direkt skriker 1980-tal, vilket till en början förvirrar mej. När ska det här egentligen vara? Kläderna ger mej heller inga ledtrådar. Men så händer det här med mobiltelefonerna...
Eller; det här med mobiltelefonerna hände inte alls, kanske man ska säga. Ingen sätter sej i soffan och börjar surfa, och när någon frågar om dom kan låna telefonen och får svaret att den är upptagen är det inte konstigt alls.
En bekant har berättat för mej att man kan dela in skräckfilmer i kategorierna Före eller Efter mobiltelefonen. Innan mobiltelefonen var det inga problem att plötsligt låta en låghalt, närsynt lapplisa få punktering på vägen utanför den enda öppna anstalten för gravt psykotiska felparkerare, eller låta en hel skolklass av entusiastiska fältbiologer vandra vilse i en skog full av rabiessmittade ekorrar och ogästvänliga kaniner . Men nu, post mobiltelefonen, måste man förklara varför dom inte kan använda sin mobiltelfon när det skiter sej.
Det är samma sak med dramatiken; man kan indela den i Dramatik Innan Mobiltelefonen eller Dramatik Efter Mobiltelefonen. Dom ser ut som vi gör nuförtiden, men dom har inga mobiltelefoner. Och dom känns väldigt inaktuella.
På genrepet upplevde jag ljuset som väldigt irriterande. Jag antar att Max Mitle försökte skapa variation mellan dom olika scenerna, men det här ändrandet mellan ljust och smärtsamt mörkt, mellan varifrån ljuset kom och hur det användes var mycket påfrestande för min pupiller. Det är en liten muskel, men man kan nog få träningsvärk där också.
Kajsa Ernst och Jacob Nordenson gör skönt rundade porträtt av människor jag berörs av, och som jag tycker mej förstå. Samuel Fröler och Anja Lundqvist förstår jag inte alls.
Jag vet inte om det beror på dramatikern, regissören eller skådespelarna. Jag antar att dom har lekt lite med vad som händer när man går emot texten, och vad som händer när man laborerar med undertexten.
Vad händer om säger det här om att jag vill förtydliga vår relation, men jag säger repikerna som om dom vore ett sexuellt preludium?
Anja Lundkvists grad av berusning varierade så kraftigt mellan dom olika scenerna att jag började undra om vi såg situationerna i kronologisk ordning.
När Anja Lundqvist efter tre och en halv timme för fyrtielfte gången säger till Samuel Fröler att hon hatar honom, för att sen, några minuter senare säga att hon alltid kommer att älska honom, och när Samuel Fröler återigen säger till Anja Lundqvist att hon äcklar honom för att sen passionerat kyssa henne, börjar jag tänka på det tänkta slutet på Eugène Ionescos Den Skalliga Primadonnan. Där skulle det sluta precis som det började, de första replikerna skulle börja sägas igen, samtidigt som ridån gick.
Det känns som om jag är fast i en Norén-loop. Älskar, hatar, älskar, hatar... Långsam ridå.
Sista minutenbiljett, genrep, 95:-, hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 760+95=855:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar