EMPEROR, av Örjan Andersson och Jo Strømgren till musik av Jacues Offenbach och Ludwig van Beethoven, på Kunglia Operan, med Kungliga Baletten och Kungliga Hovkapellet, recension, föreställning 17 2014.

Det här var vad jag tänkte ut när jag cyklade hem efter att ha sett genrepet av Kungliga Operans Emperor. Jag var tvungen. Jag behövde kunna förklara skillnaden.

Jag har uppfunnit en analysmetod för dansföreställningar. Den heter Joakim Clifton Bergmans Stora Internationella Mycket Användbara Dansverktyg. Eller bara Jockes Dansverktyg, för oss som vet vad vi snackar om. Det består av tre huvuddelar med inbördes indelningsmöjligheter. 

FÖRSTA DELEN gäller HANDLINGEN: 

1.0.0=Verket saknar uppenbar ramberättelse.

2.0.0=Verket har en uppenbar ramberättelse.

Med ramberättelse menar jag en handling man kan återberätta, till skillnad från kanske ett tillstånd eller en känsla.

ANDRA DELEN gäller KOSTYMERNA

0.1.0=Verket saknar kostymer ur verkligheten. 

0.2.0=Verket har kostymer ur verkligheten. 

Med kostymer ur verkligheten menar jag kläder som t.ex. servitris, tjurfäktare eller prins till skillnad mot kostymer där man inte riktigt ser vad dom ska föreställa. 

TREDJE DELEN gäller MUSIKEN.

0.0.1= Om musiken inte är välkänd och saknar uppenbar rytm.

0.0.2= Om musiken inte är välkänd men har uppenbar rytm. 

0.0.3= Om musiken redan innan är välkänd, som t.ex. klassisk musik eller pop. 

Exempel på 0.0.1 är droppande vatten eller valtjut. 

Med hjälp av Jockes Dansverktyg kan vemsomhelst varsomhelst bli en riktigt bra analysös av dans. 

EXPOSTION AND THE BODY

av Örjan Andersson.

Musik: Ludwig van Beethovens 5:e pianokonsert.

Ludvig Van Beethoven föddes 1770 och detta var den sista pianokonserten han skrev, 1809-1800, och den är tillägnad ärkehertig Rudolf av Österrike.

Jockes Dansverktyg ger det här dansverket siffrorna 1.1.3. Det vill säga, ingen uppenbar handling och kostymerna ger inga tydliga signaler på förlagor ur verkligheten, men musiken är mycket bekant.

Jag ville verkligen tycka om detta, eftersom jag älskade koreografens Karmer Kring Blå. Men det ville sej inte. Jag är inte tillräckigt sofistikerad, tror jag. Det fanns mycket jag tyckte om, men jag kom aldrig riktigt in i det. 

Jag sitter och stör mej på flickornas viskande i stolsraden bakom mej. Jag ger dom sura blickar, men elever på dansskolor verkar inte vara så väluppfostrade som jag trodde. Viskningarna fortsätter. Jag tar av mej ena skon, för den klämmer. Jag känner mej som jag antar drogmissbrukare känner när dom väntar på att drogen ska börja verka. En slags frustration.

Jag blev mycket tagen av en slags flygsekvens, där jag tänkte på Margaritas flygning över Moskva i Dramatens uppsättning av Mästaren och Margarita, och ett slags Twist-steg, och så en pose, som en häst som stegrar, där framhovarna blir lejontassarna på riksvapnet. Men jag upplevde det som rörigt och diffust.

Scenografin, av SUTODA, är vacker. Tre ljustrossar hänger ner och bildar en slags moderna kristallkronor. Röda veckade tyger, som ridåer, hänger till en början runt scenrummet innan dom faller, i flerfärgade lager, tills vi har ett naket scenrum med motljusrigg i fonden.  

Kläderna, av Nina Sandström, är ganska...menlösa. Jag tyckte mycket om hennes jeanskreationer i Karmer Kring Blå, och hade nog för höga förväntningar, kanske. Dansarna börjar i något som ser ut som svarta underställ med påklistrad svart gaffatejp, för att sen byta till aftonklänningar med tornyr och en slags långa karolinerrockar. Färgen är blå, från midnattsblå till kvällsblå, om det nu är ett ord. Dovt är det i alla fall. 

GAÌTE SUEDOISE

av Jo Strømgren,

musik: Gaité Parisienne för orkester, samt suite 1 och 2 ur Cours méthodique för två celli , båda av Jacques Offenbach.

Gaite Parisienna skapades åt Ryska Baletten. Jacques Offenbach, 1819-1880, skrev en hel drös operetter, men bara en opera: Hoffmanns Äventyr, som innehåller  en av mina favvisar: Les oiseaux dans la charmille

2.2.3 på Jockes Dansverktyg. Alltså: En lättföljd historia, kläder man förstår och så Offenbach på det. 

Nu snackar vi! You Went and Saved the Best for Last, som Vanessa Williams kunde ha sjungit, om hon varit i Stockholm igårkväll.

Jag älskade det här! Det berörde, roade och chockade. Det var vackert och hemskt, och jag skullle kunna se det om och om igen.

Man väntar Kungen och Drottningen. En man och en kvinna i serveringskläder håller på och ställer i ordning vackra rokokostolar, när plötsligt hela jäkla adelskalendern kommer inrusande, aftonklännings- och frack-klädda, i full vulgär dekadens. Dom släpar in porträtt av tidigare monarker och gör sej roliga, innan dom snigellikt, som ryggraslösa larver, kollapsar i en origehög. Mannen och kvinnan inleder en liten flört, och när det högre ståndet vaknar och upptäcker dom, ger sej kvinnorna på mannen och männen förgriper sej på kvinnan.  Dom ser något dom vill ha och tar det, utan att inse att man inte kan tvinga någon till kärlek. När dom tror att dom har fått det dom vill ha överger dom mannen och kvinnan, som finner varandra, tilltufsade men starka i sin kärlek. Adeln ser på dom, inte längre avundsjuka utan berörda och gripna, inser att dom inte kan få vad mannen och kvinna har. Kungen och Drottningen kommer. En adelsman svimmar, just som ridån går ner. Fenofuckingmenalt!

Kostymerna av Bregje van Balen var härligt realistiska och kvinnornas aftonklänningar var sådär lagom anonyma och motsatsen till färgkoordinerade.

Det är ett mästerverk. Jag skrattar och jag sitter blickstill, fångade av kärleksparets underbart vackra pas de deux till cellomusiken ur Cours Méthodique. 
Det är smakfull, lekfullt vulgärt, respektlöst när det behöver vara det, men aldrig elakt eller tanklöst. Övergreppen är hotfulla men går aldrig över gränsen till det obehagliga. Dansarna blir alla intressanta individer, och dom agerar mycket bra. Kvinnorna tillåts bli grova och männen får bli berörda. Wannebe-Ballerinorna bakom mej är dödstysta, och min sko verkar inte längre klämma. 
Och jag har fått min fix.

Jag skulle kunna ta jobb som programförsäljare på Kungliga Operan bara för att få se det här kväll efter kväll.

Exposition and the body

1 PAR

Mariko Kida  Kristóf Várnagy  Rena Narumi Anton Valdbauer

KVINNOR

Sarah-Jane Brodbeck  Jeannette Diaz-Barboza  Mia Hjelte  Daria Ivanova  Rena Narumi  Jonna Savioja  Nadja Sellrup Renáta Simon  Mariko Kida

MÄN

Joakim Adeberg  Clyde Emmanuel Archer Hampus Gauffin  Hokuto Kodama  Anthony Lomuljo  Jens Rosén  Hugo Therkelson Anton Valdbauer  Kristóf Várnagy

Gaîté Suédoise

ETT PAR

Sarah Jane Medley  Jerôme Marchand Jenny Nilson  Oscar Salomonsson

KVINNOR

Marianna Barabás  Sarah Fontaine Katarzyna Kucharska  Irina Laurenova Jordan-Elizabeth Long  Ylva McCormac Moe Nieda  Desislava Stoeva  Mayumi Yamaguchi

MÄN

Gunnlaugur Egilsson  Nikolaus Fotiadis Claes Lindbom  Aleksander Nikolaev Aleksandar Maksic  Preston McBain Joakim Stephenson  Jörgen Stövind Hampus Westin  Calum Lowden

DIRIGENT

David Björkman

PIANOSOLIST

Terés Löf

CELLISTER

Frida Fredrikke Waater Waervågen  Tamara B Bohlin  Kati Raitinen  Annika Janhagen

Kungliga Baletten
Kungliga Hovkapellet

Genrep=Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1715+0=1715:-

Tyckte du om det här kanske du gillar 

RICHARD III

"Det är som ett barn som hatar sina leksaker. Eller, älskar att hata sin leksaker. Damien, eller Caligula som barn. Tennsoldaterna och dockorna och nallebjörnar hoppas att dom ska överleva dagens lekar, men dom vågar knappast hoppas. Dom sitter och ser hur de andra leksakerna behandlas, och när deras namn ropas upp reser dom sej, förvirrade, från sina stolar, osäkra på vad som förväntas av dom. Dom iakttar och reagerar, oförmögna att ingripa. De goda dör först."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/richard-iii-av-william-shakespeare.html

SVARTA DJURET SORG

"Ordtsunamin forsar ut mot oss, når mej till knäna, till magen, till halsen, jag sveps med, tumlar runt, omtumlad, tappar andan, tappar känslan för upp och ner, för tiden. Är det över? Det är inte över? När tar det slut? Tar det slut?

Skådisarna förtrollar mej, och jag är bara tillräckligt vid medvetande för att inse att det dom gör, det är ett storverk."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/svarta-djuret-sorg-av-anja-hilling.html