Av Anders Aldgård/Brandon Thomas. Regi: Anders Aldgård. Musik: Thomas Darelid, Scenografi: Rolf Allan Håkanson, Kostym: Ulrika Wassén, med Jan Malmsjö, Claes Malmberg, Ewa Roos, Anders Hatlo, Johan Ringström, Henning Ledstam, Cecilia Dovrell, Ellen Lindström, Nina Hammarklev, Caroline Jörnsved, Terese Ewaldsson/Rebecka Andreasson (alternerar)
It was just one of those things
Just one of those crazy flings
One of those bells that now and then rings
Just one of those things
It was just one of those nights
Just one of those fabulous flights
A trip to the moon on gossamer wings
Just one of those things
Just One of Those Things
ur JUBILEE
av Cole Porter
Var hittar man en restaurang vid Odenplan? En trevlig, inte så dyr, med ett bra vegetariskt utbud? Givetvis måste det finnas en massa, men när jag och min kompis Patti-Li Leuk stämmer träff kommer jag inte att tänka på enda. Hard Rock? Ligger det ens kvar? Låg det inte ett vegställe på nån av bakgatorna? Var det inte på den så passande namngivna Vegagatan? I alla fall gjorde det väl det för det 30 år sen, minns jag.
Vi bestämmer att vi ska ses vis Slussen, och så hitta nånstans att äta på vägen till Intiman.
Handlingen till Charleys tant är lite invecklad, och lite väl fylld av tursamma tillfälligheter: Två unga studenter, Jack och Charley, är intresserade av två unga flickor, Amy och Kitty, men kan inte träffa dom i sin bostad utan ett kvinnligt förkläde, eftersom flickorna hålls hårt av Amys farbror, Stephen Spettigue, som också är Kittys förmyndare. Så får Charley ett meddelande att hans förmögna tant, Donna Lucia, från Brasilien, ska komma på besök, och med henne som förkläde bjuder dom in flickorna. Sen, precis innan flickorna kommer, visar det sej att tanten inte kan komma. Som tur är har dom en kompis, Lord Fancourt Babberley, en man som nyligen förälskat sej i en ung kvinna han träffat och förlorat i Monte Carlo, och som har kommit till killarna för att prova några damkläder han ska ha i en amatörteateruppsättning. Det krävs inte mycket för att övertala honom att spela tanten. Och givetvis dyker flickornas förmyndare upp, och förälskar sej i vad han tror är en rik brasilianska. Och givetvis dyker Jacks pappa och berättar att familjen förlorat sin förmögenhet. Kanske vore ett giftemål med en rik änka något att överväga? Och givetvis dyker Donna Lucia själv upp, och visar sej vara en kvinna som Jacks far förälskade sej i när han var ung, och med sej har hon den unga kvinnan som Lord Babberley förälskade sej i, i Monte Carlo. Ett rent sammanträffande? Skulle tro det…
Vi hamnar på Organic Green, på Rehnsgatan, jag och Patti-Li, och trots att jag är emot vad jag kallar Capricciosa-syndromet - det där att man alltid beställer samma mat - så beställer jag en vegetarisk lasagne, precis som sist jag var här. Den är såå god! Vi fyller på med bröd och hummus, och när vi drygt två timmar senare reser oss, är det som om jag satt i mej ett julbord. Vi leder cyklarna upp till Odenplan, för trötta för att trampa.
CHARLEYS TANT hade premiär 1892, på Theatre Royal, Bury St Edmunds, en liten stad i Suffolk, i England, och redan samma år öppnade den på Royalty Theatre, i Soho i London, och nästan med en gång, efterson den var en sån succé, förflyttades den till en större teater, The Globe Theatre, där den spelades 1466 föreställningar, vilket var världsrekord, på den tiden. Ett år senare, 1893, öppnade den på Broadway, där den spelades i fyra år. Den blev film för första gången 1915, och 1948 hade en musikalversion premiär på Broadway, WHERE’S CHARLEY?, med text och musik av Frank Loesser, GUYS AND DOLLS, och HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING, och den stora hiten från musikalen var låten Once in Love with Amy.
Intiman invigdes 1950, med TOLVSKILLINGSOPERAN, regisserad av Ingmar Bergman. Känns det inte som om teatern vore äldre än så? Jag misstänker att det kanske var en biograf, innan, men jag hittar ingen information om det.
Det är inte första gången man spelar CHARLEYS TANT på den här teatern. Redan 1959 spökade Nils Poppe ut sej, och 1999, var det Ulf Larssons tur att dra på sej tantkläderna. Själv såg jag en gayversion med Börje Ahlstedt, för några år sen, i den nu nedsläckta Odenteatern, alldeles runt hörnet, med en Charlie som förälskat sej i en man i Monte Carlo, en roll som teatergruppen, rent fysiskt, tyvärr hade strukit, och förr-förra sommaren såg jag en musiakaliserad version på MÄLARDALENS FRILUFTSTEATER.
Men den kanske mest kända är Vasateaterns versionen från 1977, då Sven Lindberg gjorde succé i en uppsättning som också filmades för teve. Alla såg den.
Just denna uppsättning började som en utomhusföreställning på Gunnebo Slotts Sommarteater, gjorde sån succé att den flyttades till Galateatern, på Slagthuset i Malmö, och nu vidare, upp till oss i huvudstaden. De flesta skådisarna har klarat flytten, även om Marianne Mörck har ersatts av Ewa Roos.
Eftersom pjäsen är över hundra år gammal, verkar det som om man får göra vilka bearbetningar som helst, och oftast brukar det innebära att man klämmer in en massa musik. Och här, där man har en av Sveriges sista, stora musikalartister, Jan Malmsjö, i en av huvudrollerna, ser man till att klämma in allt som går att klämma in, tack och lov. Varje tillfälle att se en levande legend bör väl tas? Föreställningen innehåller mycket nyskriven musik, men det är ändå sångerna ur Malmsjös långa karriär som står ut: Tänk på vilken Malmsjösång som helst, och nån gång under kvällen sjöng han den, till och med Puff, en Pappersdrake.
Claes Malmberg, som Lord Babberly, ”Charleys Tant”, är överraskande bra. Det är ganska vanligt att killar, när dom ska föreställa komiska fruntimmer, antingen fjollar till sej något hysteriskt, eller tar den andra vägen: dom är många gånger mer manliga i klänning än dom var innan dom fick på sej den. Här faller man inte i den enkla fällan. Efter ett tag glömmer jag faktiskt bort att han ska föreställa en man som föreställer en kvinna, och köper honom helt som en något monstruös kvinna. En vansinnigt rolig, monstruös kvinna.
Patti-Li, bredvid mej, frustar och fnissar, speciellt när Malmberg går utanför texten och börjar ad-libba och kulsprutesmattrar repliker. Jag vet inte hur han kan prata så fort, det är knappt att vi hinner med att lyssna.
Scenografin är charmig och ljus, med vändbara kulisser av interiör och exteriör är målade lite som impressionsistiska akvareller. Lite Monet, lite Gaugin, lite Cezanne, lite Degas. Kanske hade det varit intressant om man låtit lite av impressionismen fått smitta av sej på möbler och rekvisita, som är rejält naturalistiska. Kostymerna är som gjorda för utomhusteater, ljusa, lätta, charmiga, både döljande och avslöjande, böljande och begränsande.
Föreställningen har också en säker ensemble, ledd av Ewa Roos, i rollen som den verkliga Donna Lucia, och de få gånger de får chansen att ta över bollen, visar dom att dom också, minsann, kan dribbla, passa och göra mål. Men i stort tillhör föreställningen Malmsjö och Malmberg.
Och jag måste säga något om den oemotståndliga koreografin, som utan att vara direkt nydanande, eller konstnärligt utmanande, känns precis lagom tokig och charmig nog att motivera att man rör sej över huvud taget.
Detta är inte en realistisk komedi, som något av Tjechov, det är knappt ens en fars, utan en liten hybrid: detta är en en slags musikaliskt lustspel som hela tiden framförs med ett öga på publiken. Man tar ingen psykologisk, historisk eller socialrealistisk hänsyn. Målet är att roa, och man gör det på alla sätt som går, från att skämta om kommunaltpamparnas lägenhetsaffärer, till att försöka få sina medsplare att spricka. Och det är precis så jag tycker att något sånt här ska framföras.
Om jag har någon önskan, kanske det är att dom skulle kunna varit mer respektlösa, och kanske vågat vara lite knasigare. Gett birollerna lite mer att bita i, låtit personligheter, modern problematik och egenskaper få ta lite större plats. Man har liksom gått så långt från originalmanuset att jag nästan önskat att man hade gått längre, strukit det mesta, utom själva strukturen, och på så sätt möjliggjort till en massa aktuella skämt, och kanske gett plats för ännu större skratt.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Ellen! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 340:-
Du vet väl -
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE WIZ, med Viktor Rydbergs Gymnasium, på Maxim:
Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro, brukar dessa musikalelevuppspel överraska, många gånger tack vare intelligenta och nyskapande tolkningar. Här är Dorothy en ganska bortskämd tonåring, vars enda dröm är att bli känd. Inte för något särskilt, som sång eller dans eller intelligens, utan bara känd, något som faktiskt är ett ganska aktuellt problem. En kompis till mej som arbetar på ett ställe där man anställde ungdomar, tillfälligt, över sommaren, säger att det var som om vissa ungdomar förväntade sej applåder bara för att dom dök upp på jobbet över huvud taget.
Låter det intressant? Här är resten:
LIVLÄKARENS BESÖK, på Kulturhuset Stadsteatern:
"”Nu går ljuset ner,” säger kvinnan bredvid mej.
Folk kommer in på scenen.
”Nu börjar det, nu kommer dom…”
En av dom är kung.
”Det där är kungen…”
Jag vänder mej till kvinnnan:
”Du tänker inte hålla på och prata hela föreställningen, va?”
Det tänkte hon inte."
LOLA BLAU på Kulturhuset Stadsteatern:
Ett står klart och lysande: Sara Jangfeldt är fenomenastisk. Jag vet inte när jag såg en sån imponerande prestation senast. Och absolut inte när jag såg det i ett musikalsammanhang. Det är ingen dålig pjäs, men hon gör den till ett litet mästerverk. Hon överskrider verkets murar, expanderar, blåser ut begränsningarna, lyfter upp det, förvandlar det, ger det en värdighet och något utöver det vanliga. Och det är inte det att hon kommer in och briljerar, lutar sej tillbaka mot en fascinerande persona och liksom ställer sej utanför föreställningen och glänser; hon är Lola, hon är där, mitt i, med hink och högaffel, redo att mocka upp och skyffla skit. Här lirar man i en helt annan division, där man sen länge passerat det rena hantverket, och börjat experimentera med scenisk konst.
