måndag 5 oktober 2015

TOMAS SISTA REVY, på Intiman, föreställning 110 30/9 2015

Manus: Tomas von Brömssen och Bo Hermansson. Regi: Bo Hermansson. På scen: Tomas von Brömssen, Rudy Addo, Malin Stenbäck och Sven-Eric Dahlbergs orkester.

I've got thirty-six expressions-
Sweet as pie to tough as leather,
And that's six expressions more
Than all them Barrymores put together.
Instead of just kicking me
Why don't they give me a lift?
It must be a plot,
'Cause they're scared that I got
Such a gift-well, I'm miffed-'cause
I'm the greatest star-
I am by far, but no one knows it!
Wait, they're gonna hear a voice,
A silver flute-ah hah, ah hah-
They'll cheer each toot (Hey! I hear she's terrific)
When I expose it!
Now, can't you see to look at me
That I'm a natural Camille?
As Camille I just feel
I've so much to offer.
Listen kid, I know I'd be divine because
I'm a natural cougher.
[Coughs]
Some ain't got it-not a lump,
I'm a great big clump of talent!

I’M THE GREATEST STAR 
ur FUNNY GIRL
Av Jule Styne, Bob Merrill

Ibland tänker jag att det är typiskt att all intressant teater görs ute i landet. Som när Wermland Opera sätter upp PARADE, eller Tonyvinnaren  A Gentlemans Guide to Love and Murder. (Lite träigt direktöversatt till EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, med den kanske mer passande, och mycket mer välklingande: KONSTEN ATT ANSA SITT SLÄKTTRÄD.). Eller när Göteborgsoperan sätter upp CRAZY FOR YOU, när Östgötateatern sätter upp WENDY OCH PETER PAN, Västmanlandsteater visar Staffan Göthes EN SLAVISK DANS, eller när man i Malmö kan titta på TOP HAT.
Sen tänker jag lite på hur bra vi har det i Stockholm. Det finns inte en dag då man inte kan gå på någon slags föreställning, och om man - som jag - försöker se det mesta, då har man liksom inte en chans. Man kan - och måste - välja, sålla, prioritera. Här kan man inte få allt, men man måste heller inte nöja sej.

Men man glömmer - som stockholmare - att andra städer har sina egna hjältar. Malmö, och Skåne, har Eva Rydberg och Janne Malmsjö, Falkenberg har Vallarna och Stefan & Krister, Göteborg har Galenskaparna & After Shave, Ulla Skoog - och Tomas Von Brömssen.

Jag sitter i tredje bänkraden på Intiman. Det är ett första publikrep, och vi är inte många i publiken. Vi är en liten provpublik, kan jag tänka, och vi fyller bara halva parketten. 

Att kalla det här för en revy är kanske inte riktigt rätt. Det är nästan mer en one man show. Visserligen har han sällskap på scenen av två jämförelsevis väldig unga flickor, men deras funktion är mer som en slags välsjungande och steppande pausfåglar, något att titta på medan huvudpersonen byter om. 

Det är en imponerade scenografi för en så enkel produktion. Jag, som nästan hade väntat mej en man, en pall och en mick, blir gladeligen överraskad av scenbyten, vackra molnfonder, rullstolar och en levande orkester.

Och kostymerna imponerar. Ambitiösa, detaljerade, nästan mer hämtade från en pjäs än en revy. Dom är tydliga, med en klar personlighet. 
Senare, när jag kommer hem, sätter jag mej framför datorn för att kolla upp vem som har gjort kostym, och vem som har gjort scenografi, men på Showtics hemsida fastnar jag, dels för att jag inte hittar någon sån information (Kostymerna är gjorda av Irene Anderson, får jag senare veta, tack Ulrika:), och dels för att jag hittar... kommentatorsfälten. Och jag blir sittande. Fnissande. 
En bit ner på sidan om Tomas Sista Revy finns en list där det klart och tydligt står utmärkt: Biljetter. Det går liksom inte att missa. Man vissa verkar missa vad som helst. Längst ner på sidan finns ett kommentarsfält, placerat där för att folk, fans som kommer in på sidan ska kunna interagera, och i och med det känna sej sedda, hörda och kanske lite obligerade att verkligen få tummen ur och komma och se föreställningen. Det är en positiv sak, detta att det finns ett kommentarsfält.
Jag har en kompis, Pilatus Kanna, som jobbar på Polisen 112, och som brukar berätta om alla dråpliga samtal han får ta emot, som tillexempel mannen som ringer polisen för att dom ska komma och säga till de festande grannarna att dom stör: han har inte själv tagit kontakt, bostadsrättsföreningen har valt bort kostnaden för störningsjour, dom har ingen portkod, men han kan inte tänka sej att hålla sej vaken och släppa in polisen, och han avslutar samtalet med att ryta till polisen att dom är inkompetenta. Folk upphör liksom inte att överraska. På gott och på ont. 
Av någon anledning börjar jag läsa igenom kommentarerna. Jag ler lite. Så fnissar jag. Så skrattar jag till, högt och frustande. Några få har lämnat verkliga kommentarer, som att dom tyckte föreställningen var bra, eller kommer med frågor, men majoriteten tror att detta är stället där man köper sina biljetter. Vissa skriver bara att dom vill ha en biljett, utan att säga vilket datum det gäller, andra skriver  gladeligen ut sin mailadress, och andra börjar chatta lite med varandra. Någon berättar att dom fyller år, läser jag. Ytterligare någon vill bara berätta att hon har fått biljetter. 
Gång efter gång går Showtics representant in och försöker ta kontakt med personerna för att förklara att det inte är här man utför själva biljettbeställningen, och för var gång tycker jag mej läsa in en växande underliggande frustration. Och det är kanske inte så väldigt roligt om det inte vore för att jag under läsningen hör Tomas von Brömsens figurer, som jag träffat tidigare under kvällen, inne i mitt huvud. Kyparn spelar showticrepresentanten,  Stintan är en tant som fått biljetter, nån dyker bara upp med ett ”Bra jobbat, Tomas” och alla de andra dyker upp, en efter en… 

Om sanning ska fram så kunde jag inte mycket om honom.  Av någon anledning blandar jag liksom ihop honom med Johannes Brost. Fånigt, jag vet, och helt otroligt, med det måste varit något med Brömsen/Brost. Men för mej har han alltid varit, först, främst och nästan uteslutande: Hebbe-Lelle, i teveserien Albert och Herbert, som gick 1974-79. Jag minns nästan ingenting av den, förutom att dom var skrotsamlande far och son. Och så har jag något slags minne av att han, Tomas Von B, har gjort någon allvarlig roll som han fått beröm för. 

Det handlar lite om att knyta ihop påsen, tacka för sej, ta en titt tillbaka och börja vandra den korta vägen som är kvar. Det handlar om döden, om livet, om ungdom och åldrande. Det handlar om vad som kommer att bli kvar, här han, Tomas, går vidare. Som vad, och som vem man kommer att minnas honom. 

Vi får träffa hans många figurer - alla obekanta för mej, men inte svåra att förstå - några har åldrats, någon har dött, och vissa existerar som om tiden stod still. Jag känner - genom publikens respons - att detta är älskade figurer. Detta är Alfredssons Lindeman, Rheborgs Morran, Gustafssons Roland, Blombergs Kåte Gun, det är Roy och Roger och Anderssons Sveriges Vackraste Röst.
Och jag känner mej… charmad. Nästan flörtad med. Det är något med hans blick. Lite pillemarisk, lite skämtsamt glittrande. Varm. Där man hos många andra komiker känner en slags desperat behov över att bli älskad, känns det här istället som om vi råkat komma in till något som likaväl hade kunnat hända utan oss. Som när man som barn råkade vandra in någonstans där en vuxen arbetade med något intressant, som målade, eller bakade, sydde eller snickrade och man fick lov att vara kvar, om man bara var tyst, stilla, och inte störde, och man satt där, andlös och väluppfostrad, tacksam över att vad man fick vara med om.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, repbiljett, tack Intiman!  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4534:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

UTSÅLT, på Lilla Scenen, Kulturhuset Stadsteatern:

"Den klara favoriten är när Tornving har en genial publikgymanstik där man samtidigt, genom handuppräckning och statistik, fick lära sej ett och annat om invandringen till Sverige. Kanske hade jag bara önskat att han hade infört en övning för att visa vad invandring har bidragit med, ekonomiskt och kulturellt, men man kan kanske inte få allt."


BOX, av Henrik Fexeus på Maxim: 

"Du vet när man är på ett step-pass, på Friskis, och man har gått igenom koreografins alla delar, och det är dags att sätta ihop de olika kombinationerna till en helhet, och instruktören räknar: 5,6,7,8…
- och det är precis tomt. Man minns inte ett steg. Den första delen känns som om det var väldigt länge sen vi gick igenom, som om man gjorde den en annan dag, till och med, och vissa steg känns helt obekanta. Svängde vi verkligen här? Snurrade här? Har det alltid legat ett mambo-steg här? Den här klappen? Den här kicken? Vände vi här?
Man trasslar in sej. Vågar inte ta ut rörelserna. Börjar markera. Står still. Hoppar över. Går och dricker vatten."


FÖR SÄKERHETS SKULL, på Soppteatern:

"Om du var där, på soppteatern, och såg mej, så måste jag få säga några ord till mitt försvar: det var inte alls så illa som det såg ut. Det här att jag pekade på mina ben, sa till en rullstolsbunden tant att dom inte var proteser, och till och med drog upp mina jeans för att visa att dom var äkta, det håller jag med: det såg lite illa ut. Och den där dansen jag gjorde för att visa hur bra dom funkade, den var onödig, det medger jag. 
Men hon tog inte illa upp, jag lovar. Det var förresten hennes eget fel."



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar