Av: Tove Olsson, Regi: Oskar Thunberg, Medverkande: Tove Olsson och Olle Axén, Scenografi: Lotta Nilsson, Dockmakare: Jenny Bjärkstedt, Ljus: SUTODA, Ljud och musik: Rickard Lanzén, Producent: Vilma Seth, Grafisk form: Erica Jacobson
Autumn, it feels like autumn
Although the breeze is still, I feel the chill of autumn
Oh, yes, it's autumn, it's always autumn
However green the hill, to me it still is autumn
I can feel the frost now that makes
My spring and summer dream seem lost now
Why can't the autumn haze recall the days
Of warm summer laughter?
That faded soon after in the autumn
He left in autumn
And though another season's here
I feel the emptiness of autumn all the year
AUTUMN
av David Brubek
”Hej, jag undrar bara om min cykel är klar? Är den? Vad bra! Tack!”
Jag lägger på. Drar ett djupt andetag. Andas ut. Det är svårt att förklara för någon som inte cyklar vilket frihetsberövande det är när ens cykel är inlämnad på lagning.
I två dagar har jag varit utan cykellös. Växeln är paj. Var paj. Två dagar av tunnelbana och trängsel, utan frisk luft, utan pulsökning och utan att känna att jag riktigt har vaknat. Två dagar av väntan på tåg, av dyra biljetter, och av en stad som plötsligt känns utdragen och svårmanövrerad.
Men nu är det slut på det. Nu är jag fri. Att cykla över Årstabron känns för mej vad jag antar andra känner när dom rider barbacka över Ölands Allvar.
Jag ska på ett publikrea på Teater Bristol i Sundbyberg, av Teater Lumors TUSEN BITAR, en föreställning som hade premiär 2010, men som nu dammas av för en kortare turné. Egentligen var besöket planerat till dagen innan, men genom Fejjan meddelade dom att på grund av tekniska problem var man tvungen att skjuta på allt tills nästa dag. Idag.
Jag har cyklat till Sumpan förut. Några gånger, till och med, men jag har liksom ingen karta i huvudet, sådär som jag har till Turteatern, eller Teater:Moment, för så ofta har jag inte varit där. Jag vet att det ligger norr om stan, men jag är inte hundra på hur jag tar mej ut, vilken väg jag ska ta. Över Karolinska? För det är väl inte via Bromma?
Men jag vet var teater Bristol ligger, om jag väl kommer fram till Sundbyberg. Jag gick förbi där, någon gång, och tyckte det var konstigt att föreställningarna som gick där liksom aldrig dök upp på min radar. Tills nu.
Efter mycket irrande, snurrande, vändande och kontrollerande i kartfunktionen på min iPhone kommer jag äntligen fram till Sundbyberg. Sumpan, som man säger, tydligen.
Det är så här en förort ska se ut. Det här är något mer än bara en tunnelbanestation. Man blir lite kär i alltihop. I kaffedoften från Arvid Nordquists kafferosteri. I de långa raka, smala, affärskantade gatorna, som gjorda för spårvagnar. I alla second-hand-butiker. Alla små specialaffärer. Inte en galleria så långt ögat når. Det hela påminner mej lite om Norrköping. Eller Brighton. Eller londonförorten Stoke Newington.
Vid teatern låser fast min cykel. Givetvis är jag tidig. Det tar aldrig så lång tid som jag tror. Dags för lite sajtseeing.
På myrorna, inte långt därifrån, hittar jag Rita Morenos självbiografi. Jag är lite osäker på om jag redan har den - japp, jag är den typen - så jag köper den, för säkerhets skull.
Och plötsligt snubblar jag över en knyppeldyna. Inte bokstavligen, jag är smidig som en gasell, tack så mycket, och ingen klumpedumduns, utan bildligt. Den bara ligger där, och min kompis Lysandra Medelpad sa, för inte så länge sen, att hon gillade att knyppla i skolan, så detta är nästan ett tecken. Och bara 50 kronor!
Vid utgången överväger jag att vända och köpa ännu en sak: Det står en soffa nästan vid ytterdörren, och i soffan ligger en hjärtformad kudde med en bild av Justin Bieber omgiven av rosa ludd. Den vore en fantastiskt skämtpresent till någon som inte förtjänar ett sånt straff. Men jag kontrollerar min impuls. Det räcker med knyppeldyna och boken, för idag.
Jag går nerför Sturegatan, lite småhungrig, på jakt efter något litet fik, eller nåt sånt. Glider in på andrahandsaffärer Saras Basar och slår några lovar. Fingrar på en orange pepparkvarn. Ställer tillbaka den. Går ut.
Det är 20 minuter tills det börjar. Om det är något jag har lärt mej med mina teaterbesök, så är det att man inte ska vara hungrig. En kurrande mage är inte bara störande, är blodsockret lågt kan det vara svårt att koncentrera sej. Jag vänder, börjar gå, snabbt, tillbaka mot teatern, sökande efter nånstans där jag kan köpa en macka, falafel, eller en frukt. Var ligger Ica i Sumpan?
Ytterdörren till teatern är fortfarande låst, så jag fortsätter leta. Uppe vid svängen där Esplanaden blir Vegagatan ligger Cafe och Konditori Boulevard. Jag har varit här förut, nån sommardag för länge sen, inser jag. Jag och någon - vem vet vem - satt på uteserveringen mot Vegagatan, och jag minns att det var en av de första gångerna jag var här i Sundbyberg. Jag käkade en macka, tror jag.
Jag festar till det med två surdegsbröd och något som är tydligen kallas katalan, som är en slags syltig mazarin. Killen i kassan är lika charmig som resten av Sumpan, och jag börjar fundera på om man kanske skull ta och flytta hit, men så minns jag cykelvägen och tänker: kanske senare, när jag är så gammal att cykling inte är ett alternativ.
Två kvinnor står utanför dörren till teatern, och jag börjar bli lite nervös. Är det bara vi? Innebär det att det kanske är inställt, uppskjutet, igen, och att det kanske bara är vi som inte har kollat på fejjan? Det är en lång väg att komma för ingenting. Men så minns jag knyppeldynan och biografin, bröden och katalanen, och tänker att bara dom är ju värda cykelturen, och om man sen lägger till motionen, fettförbränningen och den friska luften, då ligger jag på plus.
Plötsligt öppnas dörren med varningen att det kommer att dröja lite, man har problem med en tre-fas, eller vad det nu var, och vi släpps in i en riktigt häftig foajé, där det känns lite som om tiden stått still. En rak trappa leder ner - salongen? - och en annan, välvd, leder upp - balkongen? - golvet är marmorslätt, väggarn är röda, liksom räfflade, pärlspontade, de hänger ett buffelhuvud på väggen, och en gammaldags biljettkur står skjuten lite åt sidan, och jag går fram och kollar alla sittplatser. Salongen verkar nästan omöjligt stor.
Medan vi väntar googlar jag Katalan: ”En katalan[1] är en kaka som i grunden är en mazarin men med hallonsylt precis under florsockerglasyren. Ibland är även glasyren färgad rosa.Fyllningen består av ägg, smör, mandelmassa och hallonsylt. Detta toppas med strött florsocker.[1]”
Jag har bestämt mej för att försöka skaffa ett intresse för instagram, så jag laddar upp några foton - knyppedynan, boken, bieberkudden, katalanen - till mitt konto. Det är lite roligt, men jag har lite svårt att se vari behaget ligger. Kanske borde jag bara börja följa fler? Jag skriver in sökord som #NewYork, #Broadway, #Teater, #Vegetarian, #Vegan, och börjar lägga till konton. Jag lägger till @lumorteater, och börjar följa. Dom har lagt upp fem foton, så jag är väl inte direkt ensam i min brist på förståelse för appen.
Inne på toaletten en trappa ner, vid ingången till salongen, ligger smink framlagt på något som jag tror kanske är ett skötbord. Jag ser tomma behållare för engångslinser, glasögon, rougeborstar, puder, pennor, penslar. Tydligen finns det inga loger, tänker jag. Jag tar ett foto. Överväger att instagramma, men det känns lite privat, så jag raderar det.
Så går vi in. Lokalen är mindre än jag trodde, och jag inser att översiktsplanen för sittplatserna nog stammar från när teatern var en biograf, när den bortersta väggen var filmduk. Nu, när lokalen är en teater, kräver scenen sitt utrymme, och många sittplatser har fått offras.
”Snubbla inte på sladdarna,” varnar någon. Jag minns inte om det var producenten eller regissören. Kanske var det båda två? Jag sätter mej längst fram, nästan bredvid de två kvinnorna.
Det är en öppen repetition, så vissa saker går kanske inte som det är meningen, men det är absolut ingenting som stör. Det känns som om det vi ser är en fullfjädrad föreställning, trots att vi bara är tre i publiken. Fem, om man räknar producent och regissör.
Det handlar om ett verkligt, ouppklarat mordfall, om Tomas, som 29 år gammal dör av ett knivhugg, efter en krogrunda tillsammans med sin far. Vem dödade honom? Var det hans pappa, som var så full att han inte minns någonting, eller var det någon annan? Vad var det egentligen som hände? Vems var kniven?
Offrets systerdotter har skrivit en pjäs där hon själv, genom fragment och pusslande försöker komma fram till vad det var som egentligen hände.
För att vara en föreställning på turné har dom ganska mycket scenografi, tänker jag, men mitt sinne är också mer praktiskt än konstrespekterande.
En scentekniker deltar ibland i handlingen, men huvudparten av den sceniska prestationen görs av huvudrollsinnehavararen, som också är dramatikern. Hon föreställer sej själv, sin mamma, sin mormor, sin morfar, sin morbror, och lite annat löst folk, i sin jakt på en sanning som aldrig kommer fram.
Själva berättelsen är fragmentarisk, berättad i små partier som portioneras ut. Långsamt börjar vi få en bild klar för oss över vad det är som har hänt, utan att de där sista pusselbitarna någonsin faller på plats. Det här är ingen deckarhistoria, men jag hade nog gillat om vi hade gått lite fler teorier, fler chanser att gissa, misstänka, fundera, och kanske få en uppfattning om vad det var huvudrollsinnehavaren själv tänkte.
Men det handlar också om att inte kunna släppa taget, att inte kunna gå vidare, att inte kunna glömma. Det handlar om att sitta och bläddra i gamla fotoalbum, sortera igenom högar av papper, leta efter ledtrådar, undra vad det var som hände, utan att egentligen komma fram till något. När blir ett sorgearbete en besatthet?
Dockmakaren Jenny Bjärkstedt har gjort tre fantastiskt fina dockor, föreställande huvudrollsinnehavaren som ung, mordoffret, och hans far. Och här, i dockspelet, tycker jag att föreställningen blir som starkast. Det är som om dockorna blir det mest levande på scenen. Jag vet att dom bara är stoppning, tyg och papier marché, eller nåt, men det finns något mystiskt och hemlighetsfullt över dom, och jag skulle nästan inte blir förvånad om dom plötsligt gav mej en hemlighetsfull blinkning. Senare, när jag kommit hem, försöker jag googla henne, dockmakaren, men jag hittar ingenting. Finns det bång app jag inte känner till, ett socialt nätverk för dockmakare?
Teatergruppen Lumor, för mej, handlar bland annat om identitet, om personlighet. Jag har bara sett två av deras tidigare verk: DET GULLIGA POJKSLEMMOT, i ett gästspel på Dramaten, och PEOPLE RESPECT ME NOW, ute på Turteatern, och båda har varit uppvisningar i en persons möjlighet att bli vem och vad som helst. En slags möjlighet att morpha från en slags människa till en annan, byta kön, byta ålder, byta karaktär.
Så är det inte riktigt här. Visserligen går skådespelaren ut och in i olika roller, men hon gör dom aldrig riktigt till ”sej”. Kanske är det för att det handlar om verkliga människor, folk som hon har känt, eller känner, och eftersom hon inte vet vad det var som egentligen hände kan hon inte riktigt, till hundra procent, gå in i rollerna. Hon förbli någon som står utanför och tittar på. Visserligen tar hon på sej kostymer, mössor, koftor, men hon iklär sej inte rollerna till hundra procent. Kanske hade en annan skådespelare, som inte varit så personligt involverad i, vågat vara mer personlig, mer respektlös, och på så sätt, tydligare.
Jag känner två människor, Elmer Kheops och Ludmilla Hangar, som båda brukar kunna säga typ:
”Först sjöng vi karaoke, sen hjulade vi på Götgatan, sen lärde vi känna en kille från Andorra, som bara var här på besök, för dagen, sen lärde vi oss att dansa lindy-hop, och sen fick vi hela nattbussen att sjunga allsång.” Elmer brukar säga ”Jag och grabbarna,” och Ludmilla brukar säga ”Vi tjejer,” för dom ingår alltid i ett gäng när såna här tokigheter händer.
I början, när man precis lärt känna dom, tänker man ”Jösses, vad Elmer Kheops eller Ludmila Hangar verkar vara rolig, äventyrlig och galet orädd, vad konstigt att hanellerhon är en sån mespropp när hanellerhon är med mej…”
Tills man inser: Med ”Vi” menar dom nån annan i samma gäng. Nån annan som gick upp och sjöng karaoke, medan dom själva satt och tittade på. Nån annan som hjulade, nån annan som lärde känna en kille från Andorra, och nån annan som fick en hel nattbuss att sjunga allsång. Men dom var där, och dom är säkert den enda som kommer ihåg vad killen från Andorra egentligen hette.
Det är lite samma sak i den här pjäsen, sitter jag och tänker på: författaren/skådespelaren har liksom ingen konsekvens. Inte ens när det är hennes egen berättelse handlar det om henne själv. Hon står utanför. Hon är inte med. När allting hände var hon någon annanstans.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, repbiljett, tack Lumor! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4534:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
TOMAS SISTA REVY, på Intiman:
Ibland tänker jag att det är typiskt att all intressant teater görs ute i landet. Som när Wermland Opera sätter upp PARADE, eller Tonyvinnaren A Gentlemans Guide to Love and Murder. (Lite träigt direktöversatt till EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, med den kanske mer passande, och mycket mer välklingande: KONSTEN ATT ANSA SITT SLÄKTTRÄD.). Eller när Göteborgsoperan sätter upp CRAZY FOR YOU, när Östgötateatern sätter upp WENDY OCH PETER PAN, Västmanlandsteater visar Staffan Göthes EN SLAVISK DANS, eller när man i Malmö kan titta på TOP HAT.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/tomas-sista-revy-pa-intiman.html
UTSÅLT, på Lilla Scenen, Kulturhuset Stadsteatern:
"Den klara favoriten är när Tornving har en genial publikgymanstik där man samtidigt, genom handuppräckning och statistik, fick lära sej ett och annat om invandringen till Sverige. Kanske hade jag bara önskat att han hade infört en övning för att visa vad invandring har bidragit med, ekonomiskt och kulturellt, men man kan kanske inte få allt."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/utsalt-pa-lilla-scenen-kulturhuset.html
BOX, av Henrik Fexeus på Maxim:
"Du vet när man är på ett step-pass, på Friskis, och man har gått igenom koreografins alla delar, och det är dags att sätta ihop de olika kombinationerna till en helhet, och instruktören räknar: 5,6,7,8…
- och det är precis tomt. Man minns inte ett steg. Den första delen känns som om det var väldigt länge sen vi gick igenom, som om man gjorde den en annan dag, till och med, och vissa steg känns helt obekanta. Svängde vi verkligen här? Snurrade här? Har det alltid legat ett mambo-steg här? Den här klappen? Den här kicken? Vände vi här?
Man trasslar in sej. Vågar inte ta ut rörelserna. Börjar markera. Står still. Hoppar över. Går och dricker vatten."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/box-pa-maximteatern-forestallning-108.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar