Koncept och regi Petr Boháč, Koreografi Markéta Vacovská, Dans Markéta Vacovská (ersättare: Veronika Kotlíková), Musik, sång Lenka Dusilová, Scenografi Petr Boháč, Jeník Bubal, Ljusdesign Martin Špetlík, Producenter Tereza Havlíčková, Barbora Kalinová, Produktion Studio Damúza o.s., Bezhlaví o.s., Samproducenter UFFO – SCT, Experimental Venue Roxy / NoD
Some people can get a thrill
knitting sweaters and sitting still.
That's okay for some people
who don't know they're alive.
Some people can thrive and bloom
living life in the living room.
That's perfect for some people
of one hundred and five.
But I at least gotta try
when I think of all the sights that I gotta see
and all the places I gotta play,
all the things that I gotta be at.
Come on, papa, what do you say?
Some people can be content
playing bingo and paying rent.
That's peachy for some people,
for some hum-drum people to be,
but some people ain't me!
I had a dream,
a wonderful dream, papa,
all about June in the Orpheum circuit.
Gimme a chance and I know I can work it.
SOME PEOPLE
ur GYSPY
av Jule Styne och Stephen Sondheim.
Det handlar om det vackra i våld, det sensuella i sport. Det handlar om kön, om kamp, kroppar och kollaps, och om fördomar. Mina fördomar.
Det står ett upphöjt podium på scenen i lilla salongen på Dansens Hus. Man har byggt ytterligare två publikläktare på var sin sida om podiet, och jag sitter på den högra, precis vid entrén. Det ska handla om boxning, vet jag, så jag antar att scenen är höjd för att påminna om en boxningsring. Jag vet också att det kommer att vara endast en kvinna på scenen, så jag är lite… förbehållsam.
Jag har sett många fatnastiskt bra drag-kings, men jag har också sett en del ganska sopiga, och även om det inte på några foton från föreställningen ser ut som om kvinnan försöker föreställa en man, så är jag inte lugnad. Jag är rädd att jag ska behöva sitta och genomlida en slags överdriven, amatörmässigt framförd nidbild på en testosteronsspäckad huligan, med ditklistrad lösmustasch, påmålade skäggstubb och polisonger, och en dildo nedstoppad i byxan.
En späd, vän kvinna med mörka, tajta jeans, en lätt midjejacka och blont, ganska tunt, ganska rakt hår med delar av fångade i smala flätor för att hålla delar av luggen borta från hennes ansikte, stiger upp på podiet. En Gwyneth Paltrow. Eller, vad heter den där andra blonda skådespelarskan, hon som man inte hör så mycket om nu för tiden? Kirsten Dunst. Hon ser lite skrämd ut. Eller, lite nervös, eller kanske obekväm. Som någon som ska offras. En Iphigenia.
Hon verkar vara mer en tåspetsdansös än en kickboxare.
Vi hör en röst. En sluddrande, mörk röst, som säger något på engelska. Jag antar att den tillhör Muhammed Ali, världsmästern i boxning som fick parkinson, eftersom jag läst att han har inspirerat stycket. Det går inte att förstå ett ord. Det är som att lyssna på någon som fyllesvamlar.
Så tar hon av sej den tunna vindtygsjackan, står där i ett grått, tajt linne, och jag fattar grejen: Här finns det muskler. Ryggmuskler, bröstmuskler, biceps, triceps, trapezius och latissimus dorsi. Hon tar av sej de små dinglande örhängena och börjar vira svarta lindor runt fingrarna, och jag är redans såld. Det här kommer att bli något speciellt.
Det handlar om människan på gränsen. One step before the fall. Det handlar om hur mycket vi klarar, var och en av oss. Hur starka vi kan bli, hur gränslösa vi är. Jag sitter och tänker på boxningspass på Friskis, hur man kör helt slut på sej, hur man orkar sånt man inte trodde man skulle orka, eller hur såna saker som att bara höja armarna, böja knäna, eller springa några steg nästan är omöjligt, eftersom man kört slut på musklerna. Jag tänker på trappstegsmaskinen, hur man tror att man inte orkar mer, och så kommer det en bra låt i lurarna, och man joggar, plötsligt.
I föreställningen framförs det musik, live. Ömsom pumpande, suggestiv, vacker, nästan sakral. Den kommenterar, och driver på. Någon slår på en klocka, för att börja och avsluta ronder.
Hon plockar upp fyra järnstolpar och monterar dom i scenens hörn, fäster rep däremellan. Vi har en boxningsring. Hon kastar sej mot repen. Slår på dom. Dom vibrerar som synliga ljudvågor, som ekolod. Som tomtebloss i mörker. Som tysta skrik, framför våra ögon.
Man har tagit delar ur boxningen som att hoppa rep eller skuggboxa, och leker med rörelserna. Drar dom till sin spets. Upprepar dom tills allt bara blir ett virrvarr. Läggar till steg, drar ifrån, glider in i något annat.
Koreografin känns livsfarlig. Jag tänker på diskbråck, förslitningar, whiplash, brustna muskler, kotförskjutningar. Det ser nästan ut som sån där yoga, där kroppen sträcker sej på ett sätt som verkar omöjligt.
Jag tänker: spara dej, nöt inte ut dej! Du kommer att få problem längre fram! Men så tänker jag på balettdansare, på deras dagliga träning, på hästar som springer, för att dom kan, och på fåglar som flyger, för att dom kan, och jag tänker på att det är för att vi kan som vi måste utföra allt det vi kan, allt det vi orkar, klarar, vi måste testa gränserna, driva oss, för en dag, nångång i framtiden, kommer vi inte ens att kunna ta oss ur sängen.
Dansaren pressar sin kropp till gränsen, men ibland är det som om kroppen pressade henne, som om hon var fast i rörelserna. Som en besatthet. Som om hon är besatt av kroppens rörelser. Fångad i skakningar, ryckningar, ruskningar, konvulser. Och det slutar med ett segerskrik, ett minne av den där gången hon stod på toppen, när hon vann titeln, tog hem bucklan. Innan det började gå utför. När hon fortfarande kunde.
Fribiljett, tack DANSENS HUS! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
EASTER PARADE, Boulevardteatern:
Och om du går dit, till K A Almgrens sidenväveri, gå en guidad tur. Berättelsen om hur allting startade, med industrispionage och franskalektioner borde kunnas göras till en opera. Eller i alla fall en pjäs. En musikal? Nåt lite likt en slags FOLLIES? Nu, när Broadway har HAMILTON kanske vi kunde få ALMGRENS?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/easter-parade-boulevardteatern.html
ASTROV, Teater Giljotin:
"Som alltid på Teater Giljotin är det väldigt vackert. Ljuset är sådär snyggt att det känns som om varje scenbild skulle kunna blir en vacker bild. Astrov är klädd i en operationskläder, vars överdel han kort tar av, som för att visa att den här Tjechovläkaren minsann inte har åldrats i förtid. Han dricker, klagar och slentrianflyktsrunkar bakom en pelare med en gammal porrtidning som inspiration när ledan blir för stor. "
Låter det intressant? Här är resten:
GUJI, GUJI, på Boulevardteatern:
"Och jag har ett och annat att säga om ungar på restaurang, och om föräldrar som verkar tycka att ungar på barnavdelningen på Stadsmissionen har rätt att använda affären som sitt vardagsrum. Nån annan kan ju plocka upp, har dom inte personal till sånt?
Här, på den här föreställningen, hörs inte en unge, inte en skrapning, inte ett gnäll. Eller, kanske, någon gång, hör man en försiktigt viskad fråga, om det är lite läskigt på scenen. Ungarna sitter som surikater, stilla, tysta, observanta. Förtrollade."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/guji-guji-boulevardteatern.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar