fredag 16 oktober 2015

ASTROV, Teater Giljotin, föreställning 117 11/11 2015


Skådespelare: Josef Säterhagen, Regi: Kia Berglund, Kompositör: Rikard Borggård, Animation/Projektion: Lena Rammi, Ljus: Anders Shorty Larsson, Ljud: Rikard Borggård, Producent: Maria Johansson

Jag tror inte jag har sett en uppsättning av Onkel Vanja. Eller? Nej, det borde jag väl ha kommit ihåg? Eller? Jag tycker mycket om Tjechov, men jag blandar liksom ihop hans pjäser, ibland. Dom utspelar sej allihop i ett hus på landet, och har en himla massa roller som vandrar in och ut, hela tiden, och det känns ofta som om man skulle kunna ta en roll ur ett drama och sätta in det i ett annat. När jag tänker på det är det fanktiskt en väldigt intressant idé. Kommer du ihåg Tove Janssons Sent i November, den sista boken om mumintrollen? Flilfjonkan, Hemulen och andra kommer på besök till Muminhuset, men familjen är inte hemma, och gästerna driver runt, lite som spöken, i väntan på att dom ska komma hem. 
Måsen-Nina skulle kunna komma på besök till Onkel Vanja. Skulle hon och Jelena, professorns unga fru, komma överens, eller skulle det gå bättre med Sonya, professorns dotter från det tidigare äktenskapet? Vad händer om Lopakhin kom och försökte övertala de tre systrarna att sälja sin körsbärsträdgård, eller vad skulle hända om Natascha från Tre Systrar plötsligt flyttade in, med man och barn, hemma hos Sorin från Måsen? Hur skulle hon och Arkadina förhålla sej till varandra? Vore det intressant som en helaftonsföreställning, eller vore det mer passande som ett projekt för skådespelarutbildningen på STDH?

På Teater Giljotin utför dom ett annat experiment: här har dom helt enkelt plockat ut en karaktär ur en pjäs för att se hur han klarar sej på egen hand. Man har tagit Astrov, läkaren i Onkel Vanja, kanske mest känd för sitt drickande, sitt intresse för att bevara naturen, och för att han i en scen där Jelena, professorns unga fru, försöker luska ut om han överhuvudtaget är intresserad av Sonja, professorns dotter från ett tidigare äktenskap, och där han misstar hennes frågor om kärlek för att gälla henne själv, och kysser henne. 

Scenen är täckt av jord, sån där torr mull man hittar i barrskogar. I mitten står en operationsbår. Till vänster står ett sånt där rostfritt bord som finns på sjukhus. Till höger, nästan framme vid scenkanten, ett skrivbord med mikrofon och ett manus.

Det handlar om Astrov, som - ensam, någonstans - pratar om hur överarbetad han är, och om naturens död. Kanske råkar han döda en patient som han just operarerar på, kanske är det bara i hans huvud, för vi ser ingen patient, även om vi ser blodet. 
Som alltid på Teater Giljotin är det väldigt vackert. Ljuset är sådär snyggt att det känns som om varje scenbild skulle kunna blir en vacker bild. Astrov är klädd i en operationskläder, vars överdel han kort tar av, som för att visa att den här Tjechovläkaren minsann inte har åldrats i förtid. Han dricker, klagar och  slentrianflyktsrunkar bakom en pelare med en gammal porrtidning som inspiration när ledan blir för stor. 

Ibland är det svårt att avgöra vad som är avsiktligt, och vad som är ett misstag på scenen. Här, tillexempel, pratar Astrov i en mobiltelefon som inte lyser upp när den ringer. Är det en teknisk miss, eller ska man uppfatta det som att det bara är i hans huvud det ringer, att samtalen han för är bara med sej själv, på låtsas? Och när han filmar sej är det med en videokamera som heller inte är påslagen. Är det meningen, och vad innebär det i såna fall? Är han helt ensam i världen? Har alla andra dött? Är apokalypsen här? 
Eller är det bara en miss, att kameran egentligen bara är en anledning för honom att prata?

Jag sitter och tänker på en dansföreställning, eller en slags installation. Det finns liksom ingen tydlig dramaturgi, ingen verklighet, ingen klar berättelse med en början, ett mitt, och ett slut. Det är inte tråkigt, eller tidsödslande, jag bara saknar något, en tanke eller en åsikt jag kan ta med mej, eller nån slags nyckel in i det hela. 
I många fall, föreställer jag mej, när ett dansverk skapas, så går man på känsla, och kanske inte så mycket på intellekt. Man frågar sej inte varför, man känner bara, man tycker, förnimmer, låter inspirationen tala:
”Såhär, och sen såhär, och kanske det här? Det känns som om jag borde göra något, såhär, och kanske lite såhär?”
Jag får för mej att man har jobbat lite på samma sätt här: Inget leder till något på grund av att något annat hänt tidigare, att regin, dramaturgin, bara är lösrykt, dekonstruerad: 
”Här kan han vara lite arg, och här går han nog och sätter sej, här röker han, här sätter han sej kanske vid ett skrivbord och börjar läsa högt ur manuset i en mikrofon, och här… Kanske han är lite tyst. Eller glad? Här tänker han kanske på något som gör honom nedstämd. Här ler han, genom tårar.”

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack produktionen!  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


GUJI, GUJI, på Boulevardteatern:

"Och jag har ett och annat att säga om ungar på restaurang, och om föräldrar som verkar tycka att ungar på barnavdelningen på Stadsmissionen har rätt att använda affären som sitt vardagsrum. Nån annan kan ju plocka upp, har dom inte personal till sånt?
Här, på den här föreställningen, hörs inte en unge, inte en skrapning, inte ett gnäll. Eller, kanske, någon gång, hör man en försiktigt viskad fråga, om det är lite läskigt på scenen. Ungarna sitter som surikater, stilla, tysta, observanta. Förtrollade."


SKIFS: LITE NU OCH DÅ, på Göta Lejon

"”Han spelade inte Håll mitt hjärta,” säger Patti-Li Leuks syster Euforia Leuk, besviket, när i kommer ut i foajén, efter showen. 
Vi har varit på genrepet av Björn Skifs återkommande gästspel på Göta Lejon, något som verkar sälja ut varenda ny föreställning dom släpper. 
”Han kommer ju att ha en sån där önskestund när det blir riktiga föreställningar,och då dyker den nog definitivt upp där,” säger hennes bror. 
"Ja, just det, det förstås," säger hon. Men jag kan se på henne att hon nog väldigt gärna hade velat höra den."


MORGAN ALLING: EN FÖRESTÄLLNING OM KÄRLEK, på Maxim:

"Om sanningen ska fram, när Morgan Alling dök upp på min radar, när jag bara hade hört hans namn och att han skulle spela Ednas make Wilbur i HAIRSPRAY på Chinateatern, blandade jag ihop honom med Adam Alsing, och hade lite svårt att förstå vad en programledare gjorde på en musikalscen. "



Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)