Av Arthur Miller, Översättning Jacob Hirdwall, Regi Björn Runge, Scenografi och kostym Peder Freiij, Ljus Max Mitle, Mask Maria Reis, Mask Ingela Collin, En produktion av Göteborgs Stadsteater, med Jakob Eklund, Anna Takanen, Mattias Nordkvist, Adam Lundgren, Samuel Fröler, Emil Ljungestig, Ingvar Hirdwall, Filip Johansson, Malin Molin, Molly Nutley.
Don't look bleak,
Happy endings can spring a leak,
"Ever after" can mean one week,
We're just having a drought.
Smile and sweat it out.
If we can just hang on,
We'll have compatability.
No need to worry,
We're gonna be all right.
One day the ache is gone,
There's nothing like senility.
So what's your hurry?
We're gonna be all right.
Meanwhile, relax!
I'll take a lover, you take a lover.
When that's played out,
They get the axe,
We can retire,
Sit by the fire,
Fade out.
We’re Gonna Be All Right
ur Do I Hear Waltz
av Stephen Sondheim
”Är det en inhoppare?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone.
”Vem?” viskar han tillbaka.
”Hon som spelar mamman?”
Han tittar på mej, i mörkret. Någon bakom oss i salongen hostar, långt, rosslande. Nån annan, längre fram, svarar med en kort, torr hostring. Det är lite som läten om natten i djungeln, om man antar att alla djuren vore lungsjuka.
”Det är ju den nya teaterchefen, ju,” viskar han, och jag hör på hans röst att han tycker det är något jag borde ha veta.
Jag tittar på kvinnan på scenen. Den nya teaterchefen? Ojdå. Då måste man tänka till. Och tänka om. Och med man menar jag mej.
Det kan ju inte vara ett sammanträffande, alla dom här pjäserna med mamma, pappa, och två söner. Aldrig några döttrar. Noréns Natten Är Dagens Mor, och Kaos Är Granne Med Gud, Eugene O’Neills Lång Dags Färd Mot Natt, och förstås: Arthur Millers En Handelsresandes Död. Jag har rivit av några stycken, ganska nyligen, så det är kanske därför jag reagerar. STDH hade elevuppspel med NORENLANDIA, för någon vecka sen, och Dramaten visar Noréns GE OSS SKUGGORNA. Och nu, detta gästspel från Göteborgs Stadsteater. Varför är det så? Varför är det just den här konstellationen av familjemedlemmar som är intressant? Varför inga döttrar?
Pjäsen hade premiär 1949, på Broadway, i Morosco Theatre, samma teater som den fiktiva musikalen The Drowsy Chaperone i musikalen The Drowsy Chaperone, FÖRKLÄDET, spelar, där det nuvarande hotellet och teatern Mariott Marquis ligger.
Den blev också den första pjäsen någonsin att vinna alla de tre högsta priserna för en pjäs: Tony Award for Best Author, The New York Drama Circle Critics’ Award, och Pulizerpriset för drama. Inte illa för en son till en textilfabrikör som ruinerats i kraschen.
Det handlar om livslögner. Om pappan, som hela sitt liv velat bli en framgångsrik, respekterad handelsresande, så till den milda grad att han inte längre minns sanningen om hur det var, utan hur det istället borde ha varit, och som har överfört sina drömmar, sina ambitioner, på den äldsta sonen, som i sin ungdom var en någorlunda framgångsrik atlet, men som nu, efter att han inte har kunnat leva upp till sin fars och sina egna förväntningar på livet, har flytt hemmet, för att driva omkring, med enstaka besök hos familjen.
Willy Loman kanske har huvudrollen, men för mej handlar det om Biff, den äldste sonen, den gudabenådade pojken som skulle erövra världen, mannen som skulle infria alla löften om framgång, som skulle bli det som pappan aldrig blev, och som växer upp till att bli en sån stor besvikelse. Pojken som älskade sin pappa.
På något sätt påminner mej den här pjäsen om musikalen Gypsy, som faktiskt hade premiär på Broaway samma år som En Handelsresandes Död, 1959. De är nästan motsatsen till varandra, och på så sätt är dom bara olika sidor av samma mynt, framgång och succé. Det ena är en pjäs, den andra en musikal, den ena handlar om en far och en son, den andra om en mor och dotter. Men båda handlar om en förälder som försöker leva genom sitt barn, som använder barnet till att försöka bli något dom aldrig blev, leva det liv dom känner att dom skulle kunna levat bättre, själva. I Gypsys fall blir den talanglösa dottern som mamman inte haft några förväntningar på, den mycket framgångsrika strippan och författaren Gypsy Rose Lee, och lämnar mamman att stå i kulissen, och här, i förhållandet pappan och sonen, visar sonen, som man förväntat såna underverk av, att han bara är en medelmåtta. Att dom båda bara är mediokra.
Men i både verken lär vi oss att föräldrar inte kan, inte bör, leva genom sina barn.
Jag är lite oense med scenografi och musik i den här produktionen. Musiken, speciellt i scenerna på restaurangen, är i högsta grad modern dunka-dunka, och jag upplever det som mycket störande. Kanske försöker man dra in nutiden i verket, säga något om verkligheten vi lever i, nu, men om så är fallet borde kanske kostym, mask och scenografi tonats ner, gjort mer tidslös? Nu känns det lite mer som om man bett ljudteknikern om lite partymusik, men inte varit tillräckligt specifik vad gäller tidsepoken.
Vad gäller scenografin påminner den mej lite om Ikeas olika showrooms, du vet, dom där rummen som ska se ut som verkliga rum, som ska visa hur man kan inreda, som ska inspirera till köp?
Till vänster, något bak på scenen är Willys och Lindas sovrum, symboliserat av en trång liten säng. I mitten är köket, med ett lite köksbord, stolar och ett kylskåp uppställt på en vit kakelplattsliknande matta, omgiven av en list, en slags tröskel, en riktig snubbelrisk, vars enda raison d'être verkar vara att man i den har monterat en ljuslist. I fonden, i köksdelen, en vägg, en halv dörröppning och en smal matlucka. Vi antar att själv köket ligger därbakom.
Till höger, längre ner på scenen, en ytterdörr ur vilken ingen någonsin gör entre, även om det är meningen att dom ska komma in utifrån. Längst till höger ett slags loft, där de två sönerna sover.
Jag tror att det är meningen att det ska utspela sej i USA, men scenografin påminner mej mer om en 80-tals syn på svenskt 60-tal.
I fonden, längst med hela scenen, fotograferad ur extremt grodperspektiv projiceras höga bostadshus, som för att säga: ni bor här nere, men det finns folk som bor så mycket högre upp.
Och jag blev inte klok på den nya teaterchefen, på vad hon ville säga med sin rolltolkning, vad hon ville förmedla. För mej kändes Linda Loman som om hon börjat gå på antidepressiva, som om hon kände att hon borde känna empati, men inte hittade känslan. Ibland såg det mer ut som om skådespelaren, privat, bara stod och väntade på sin tur att prata. Jag vet att hon antaligen inte stod och tänkte på kommande produktioner, men tanken slog mej. Det irriterade mej, det här att jag inte förstod vad hon hade för åsikt.
Och på något sätt upplevde jag det som lite släpphänt av mask och peruk att hon hade samma frisyr, oavsett hur gammal hon skulle verka vara. Sönerna bytte kläder för de olika flashbackarna, men hon förblev i sin svingrygg och sina katt-brillor.
Vad jag tar med mej från den här föreställningen är en underbar prestation av Jakob Eklund, även om jag kanske tycker att han känns för ung, på nåt sätt, även om han med sina 53 år inte är någon ungtupp, speciellt inte om man tänker att den ursprungliga Willy Loman, Lee J. Cobb, bara var 38 år när han spelade den 63-åriga mannen. Men det är bara utseendemässigt, fysiskt, som han känns ung. Tröttheten finns där, besvikelsen, optimismen och förvirringen likaså. Han blir en slags ömkansvärd, stapplande, famlande Lear, ute på heden, eller en något yngre Norman Thayer, Henry Fondas rollnamn i filmatiseringen av On Golden Pond, på väg bort från verkligheten. Vore det förresten inte dags att sätta upp den snart?
Jag tänker också på män, ute i landet, som kanske inte ens försökte vinna, vars ambition var ganska låg, men som ändå är besvikna på vad som har hänt med det dom trodde dom blivit lovade: Sjukvård, pension, ett lyckligt liv, en bättre värld.
Men jag tar också med mej Willys förhållande med Biff, om det omöjliga i att föräldrar och barn ska kunna nå varandra, det omöjliga i att föräldrar, i de flesta fall, ska sluta önska det dom tror är bästa för och av sina barn.
Jag tar också med mej minnet av en väldigt rolig kypare, som med bara tonfallet i sin trötta röst berättar en hel del om att det inte är så farligt att sluta drömma stort.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Öppen Repetition, gratis, Tack Staffan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DEN FJÄTTRADE PROMETEUS, på Dramaten:
"Och här är det nästan fråga om någon slags magi. Och är det inte dags att vi tar tillbaka ordet förtjusande från plattityderna? Det här är förtjusande. Förtrollande. Det är lite som om det spökade i det gamla elverket.
Scenografin och musiken, det går nästan inte att skilja dom åt, får mej att tänka på en opera av Mozart. Jag tänker på Barocken, och på Rokokon, på den klassiska musiken och på operakonstens födelse. Visst har jag väl läst någonstans att operan uppstod eftersom man under renässansen trodde att grekerna sjungit sina dramer?"
Låter det intressant? Här är resten:
EN FRÖJDEFULL JUL, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Så du bestämmer att var och en ska få en egen dialekt. Du lägger in lite pruttskämt. Arkadina är full hela tiden, och trillar av alla stolar hon försöker sätta sej på. Konstantin får läspa. Och stamma. Läspa och stamma. Nina får bli ett skrikigt våp, som hela tiden tappar kjolen. Trigorin tappar byxorna, och får ryggskott. Fiser och tappar byxorna, och har ryggskott. Masja är lomhörd, och spelas av en man. Ingen sitter still, alla rusar in och ut, och när det är dags för premiär är du ganska nöjd med det du lyckas åstadkomma. En skrattfest.
"Så du bestämmer att var och en ska få en egen dialekt. Du lägger in lite pruttskämt. Arkadina är full hela tiden, och trillar av alla stolar hon försöker sätta sej på. Konstantin får läspa. Och stamma. Läspa och stamma. Nina får bli ett skrikigt våp, som hela tiden tappar kjolen. Trigorin tappar byxorna, och får ryggskott. Fiser och tappar byxorna, och har ryggskott. Masja är lomhörd, och spelas av en man. Ingen sitter still, alla rusar in och ut, och när det är dags för premiär är du ganska nöjd med det du lyckas åstadkomma. En skrattfest.
Du har liksom missat det roliga, det försonande, det komiskt mänskliga med Tjechov. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/en-frojdefull-jul-pa-kulturhuset.html
SVANSJÖN, på Kungliga Operan, av Mats Ek:
"Så kommer hon in. En uppenbarelse. Det går liksom inte att inte titta. Hon är lång, smal, och ledlös som en vattenslang. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/svansjon-pa-kungliga-operan.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar